måndag 29 november 2010

Berör mig - men bara om jag vill

Barn är i stort behov av närhet, och då främst från de allra närmaste vårdarna. Ett litet nyfött barn som precis lämnat värmen i mammas mage mår bäst av att vara hud mot hud med föräldrarna. Även senare är famnen barnets plats och kramar, leenden och beröring är något som barnet behöver för att må bra och växa. En känsla av tillit byggs in i barnet.



Om barnet blir lämnat mycket för sig själv och när föräldrarna inte svarar på barnets signaler förloras en hel del av den här grundtilliten. Hur stor del som förloras beror till stor del även på hur känsligt barnet är när det kommer till världen.
Att bli förälder är att ställa de flesta av sina egna behov åt sidan. Den mesta av tiden går ut på att ta hand om den nya lilla varelsen. Det krävs en hel del lyhördhet från föräldrarna för att kunna svara på barnets behov. Om den vuxne inte har mött sitt eget inre barn och sin egen barndom kan det vara svårt för henne att verkligen se barnet. Hon kan ha en tendens att blanda ihop barnets behov med sina egna. Hon kanske bli förargad på barnet istället för att bemöta det. Känslor barnet uttrycker kan föräldern ha svårt att möta om hon själv inte blev bemött och bekräftad som barn vid vissa känslouttryck.
Hur vi möter våra barn är en direkt spegling av hur vi tar hand om vårt eget inre barn.

Skäller du på barnet då det gnäller? Då tar du fortfarande inte hand om barnet inom dig som inte fick gnälla. Du fortsätter att trycka ner det i skorna. Samma smärta du en gång kände förs dessutom vidare till ditt eget barn.
Möter vi barnets behov av närhet eller tycker vi att barnet ska möta våra behov? Om vi själva inte blev sedda och älskade som barn kanske vi förväntar oss att barnet ska ge oss all den kärlek vi har saknat. Men det är alltid den vuxne som har ansvaret att ge. 
Att vara förälder är att ge och ge och ge och ge, utan att någonsin förvänta sig något tillbaka. På så sätt kan vi genom barnen lära oss att se bortom oss själva, att sätta våra egon åt sidan.
Finns barnet till för sin egen skull eller är det så att vi förväntar oss att få eller bli mer genom barnet?
Självklart upplever vi glädje genom barnen, men barnen är inte våra. De är sina egna. De har rätt att bli bemötta med respekt och lyhördhet. Ser du att bebisen ryggar tillbaka när du pussar den så var det inte okej!
Om vi gosar och kramas med barnet enbart när vi själva vill så lär sig barnet att det finns till för att möta andras behov. Det måste finnas en ömsesidighet. Barnet är ingen nallebjörn att trösta sig med.
Barnet har ingen skyldighet att ge oss någonting.

Ibland kan man höra vuxna säga till barn: ”Får jag en kram?” Det kan vara vuxna som barnet inte känner så väl. Barnet skruvar ofta lite på sig och är det en stark unge med sin integritet bevarad kanske hon eller han svarar ”nej!”. Andra med svagare självkänsla känner att de måste ge, annars kanske den andre blir ledsen. De gör som den vuxne vill oavsett vad de själva vill. Om barnet nu inte själv råkade känna för att kramas!
Jag kan inte låta bli att tänka hur jag skulle reagera om en annan människa, en bekant, skulle komma fram till mig och säga så: ”får jag en kram?”. Det skulle kännas lite konstigt, som att han eller hon vill ha något av mig. Det finns en förväntan i frågan. Om personen däremot skulle säga: ”Får jag ge dig en kram?” så blir energin annorlunda. Få eller ge. Kärlek är aldrig att ta något av någon annan. Kärleken ger utan krav på återbetalning.



Jag vill ha:
Värme. Trygghet. Kärlek. Äkthet. Inga roller eller spel.

Jag finns inte till för dina behov.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar