En dag på öppna förskolan kunde man få hjälp med att söka barnomsorgsplats. En assistent är på plats och tar kontakt med föräldrarna och svarar på frågor. Assistenten närmar sig en ung mamma som håller sin ettåriga lintott nära intill sig, och frågar hur de har tänkt göra med barnomsorgen.
Mamman: ”Vi har tänkt vänta tills hon är minst två år. Det känns lagom att börja dagis då.”
Assistenten: ”Jag tycker ändå ni ska söka plats tidigare, som nu till hösten. Det är ju bra för er om ni spar på föräldradagarna så att ni kan ta ut dem sen.”
Mamman blir först tyst, säger sen: ”Mmmm.” Hon flackar med blicken, snurrar på dotterns barnmatsburk. Hon finner inga fler ord.
Jag har lust att inflika att föräldrarna nog själva vet vad som passar just dem och deras barn allra bäst. Det är det ju ingen annan som kan säga till om. Känns det rätt att vara hemma i två år eller ännu längre så är det så det är, oavsett om det kan vara vettigt att spara på föräldradagarna eller inte.
Som nybliven mamma visste jag instinktivt att jag ville ha Dottern nära intill mig hela tiden. Jag ammade när hon ville och hon fick ofta sova i min famn. Det kändes helt enkelt rätt. Jag blev störd när andra kom och sa åt mig vad jag skulle göra och inte göra, när de ifrågasatte vårt sätt.
Dottern skrek och jag lade henne till bröstet. Kommentarerna var:
”Ska du amma nu igen?!”
”Hon kan väl aldrig vara hungrig nu, hon åt ju nyss!”
”Du ger henne ju för mycket mat.”
Dottern sov i vår säng. Sköterskan på BVC menade att det ju gick an i början, men sen skulle hon sova ensam för att då sover man bättre. Andra bara höjde på ögonbrynen då jag berättade att Dottern sov mellan mig och Sambon.
Konstigt var det också att jag ammade på nätterna. Många menade att hon ju var så rund och knubbig, inte kunde hon väl behöva några nattmål?
Det spelade ingen roll vad jag sa. Ibland nämnde jag att amning inte bara är mat, att det handlar om så mycket mer.
Vi trivdes (och trivs) med vår närhet. Det får mig att må bättre som mamma och jag har ett helt annat självförtroende när jag är nära barnen och bär mycket på bebisen. Det som känns rätt är rätt.
När det gäller våra barn behövs det ganska lite för att komma ur balans. I alla fall är det så för mig. Även om jag upplever mig lite tryggare och mer van med bebis nummer 2.
Jag var på BVC med Sonen idag. Som alltid skiner mammajaget av stolthet då han blir uppmärksammad och beundrad av andra. Sköterskan och läkaren talar med honom och ler. Sonen glittrar tillbaka och flaxar med armarna. Han jollrar nöjt. Stjärnor i hans ögon.
Jag brukar känna mig stark som mamma och vet var jag står, men av någon anledning blir jag liten och underlägsen i sådana här situationer, som när läkaren ställer en massa frågor om Sonen - och om varför vi egentligen vill avvakta med vaccinationen? Det är inget förhör, men jag sjunker ner i stolen med blossande kinder. Det förargar mig.
Duktiga mamman känner sig hotad. Hon måste svara "rätt" på alla frågor.
Tänk om Sonen inte skulle ha gått upp i vikt. Tänk om han inte följer skallran med blicken, eller greppar den med båda händerna. Tänk om han inte äter all den gröt som de tycker att han ska ha. Vad händer då?
Jag brukar ofta fråga mig varför jag går till BVC. Om jag ser att barnen mår bra och jag är stark och trygg i hur vi har det – varför ska jag då dit?
Sonen klarade testet, han fick en OK-stämpel i rumpan, som dockan i Tomtarnas verkstad på julafton. Han är godkänd. Allt skrivs in i hans journal.
Men visst, jag är tacksam för vården vi har i Sverige, att de kollar hjärta, ryggrad och barnens utveckling. Att de väger och mäter och får kontakt med familjer där det kan behövas särskilt stöd.
Men jag saknar ofta att man uppmuntrar föräldrar att följa sin egen intuition, att våga lita på magkänslan när det gäller barnen. Varje förälder som är med sitt barn dag och natt vet. Genom att lyssna för mycket på andra kan man komma bort från sin inre känsla, som visar oss i rätt riktning. Vi kanske provar olika metoder som hör till vår kultur, bara för att många andra gör så eller för att det anses vara riktigt och bra.
Jag får säga det till mig själv. Innerst inne vet jag vad som är rätt för mig och för mina barn.
Det kan ingen annan säga åt mig.
När jag går hem från BVC inser jag att läkarens frågor bara visar mig min egen rädsla. Om jag känner mig ifrågasatt är det för att jag tror på Rädslan (som säger att jag inte duger, att mitt sätt inte skulle fungera osv).
Varför skulle jag annars bry mig? Varför skulle jag annars köra i diket från den väg jag så självklart följer? Det andra pekar ut åt mig är bara min egen osäkerhet. Jag tackar för att jag får möjlighet att se Rädslan i vitögat.
Ingen förälder vill sina barn något illa, ingen vill att de ska må dåligt eller bli allvarligt sjuka. Min rädsla handlar om just detta – att jag ska göra fel så att de på något sätt tar skada. Den rädslan kan vara stor och stark och överväldigande.
Hej Rädslan. Jag ser dig, du får vara här, men jag ger dig ingen kraft att ta över mig. Jag tar dig i min famn.
Och jag ser hur det lilla rädda barnet i mitt inre kryper ihop och somnar i mina armar, med händerna knäppta under huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar