De små fötterna intill mig sticker fram under lakanet, rycker till. Sonen skruvar på sig, han är på väg att vakna. En ny dag börjar. Rytmen tillsammans med barnen, den sitter i kroppen. Våra liv och rörelser hänger ihop, tätt sammanflätade. Allt har mening.
Dagarna har en stilla lunk nu. Inga måsten. Inte så mycket tider som ska passas.
Vi har värmen att rätta oss efter. Vi går till badsjön om morgonen. Tar en siesta, äter i skuggan. Leker en stund inomhus. Och badar igen.
Jag blåser såpbubblor. Sonen kastar huvudet bakåt och håller upp armarna, följer bubblorna med hela kroppen, som vore han ett med dem. Några bubblor landar på gräsmattan. Sonen speglar sig själv i dem en kort stund innan han petar sönder dem. Ett kort ögonblick får jag till mig bilden, liknelsen, av hela livet som en såpbubbla. Är det inte sådant livet är? Livet startar med kraft, som en utblåsning. Plötsligt är man här och seglar omkring. Färgrik och skör följer vi oundvikligt med vinden, hur det blåser för tillfället. Vi kan inget annat göra. Och plötsligt, så är bubblan borta: Plopp! Som om den aldrig funnits.
Om vi bara följde med i livets dans skulle vi se dess skönhet. Förundrade skulle vi bara flyta med, iaktta till hundra procent, som Sonen som blir ett med bubblan när den far med vinden. Men människan gör motstånd. Vi tycker oftast att det borde blåsa åt ett annat håll. Vi jämför oss med de andra bubblorna, kanske tycker vi att någon annan har vackrare färger, eller så försöker vi blåsa upp oss och tror oss vara förmer.
Jag vill sluta göra motstånd. Jag vill bara följa med. Jag vill se livet som det ÄR, inte som det borde vara.
Nyckeln till frihet är acceptans. Hur ser din bubbla ut? Kan du njuta av dess färg och form, att den liknar de andra, samtidigt som den är helt unik? Kan du leva innerligt och fullt ut – hur det än blåser?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar