Barnet speglar dig

Barnen har en fantastisk potential att väcka upp oss vuxna. Ta treåringen som är mitt uppe i sin självständighetsutveckling. Hennes vilja visar sig plötsligt väldigt tydligt. Många skulle kalla det för att barnet ”trotsar” när hon vill något helt annat än den säkert välmenande föräldern eller pedagogen. Plötsligt kanske vi står inför vårt eget inre barn när barnet framför oss viftar med armarna. Istället för att fastna i tankar om hur vi ska hantera det bångstyriga barnet kan vi stanna upp och möta oss själva. Andas. Se till att vara fullständigt närvarande i kroppen.

Kommer det känslor – låt dem komma. Det betyder inte att du måste stå där och skrika eller gråta. Det kan räcka med att du erkänner för dig själv att du känner som du gör och andas dig igenom känslorna. Du kan göra det här direkt, eller så fort du har en stund för dig själv.

Fråga dig själv hur du ville bli bemött som treåring? Möt barnet framför dig på samma sätt. Du kommer att möta både dig själv och treåringen som står framför dig idag.

 

 

Vi möter oftast barnen med en uppsättning idéer, föreställningar, inlärda beteenden, instängda emotioner och så vidare…. Barnen kan lära oss att granska de här, för du ställs ju garanterat inför dina egna dilemman när du möter barn. När känns det obekvämt, i vilka situationer?

När man har, eller jobbar med, barn kommer det så småningom bli väldigt tufft, om man inte samtidigt synar och arbetar med sig själv. Vad går jag igång på? Vilka barn trycker lite extra på mina ömma knappar? Vad handlar det om? Vad är det barnen speglar hos mig själv?

 

 

Jag brukade gå igång på en liten Ylva. Hon gick ganska långa dagar på förskolan och var såklart trött emellanåt. När hon var trött och det inte gick som hon ville kunde hon sitta och gnälla i oändlighet som jag tyckte då… Hon ville inte klä på sig. Det här triggade mig… Jag blev irriterad, ibland riktigt arg över, vad jag tyckte var ett evigt gnällande. Så småningom fick jag syn på mitt eget inre barn – barnet som var jag. Att gnälla och klaga möttes inte direkt med jubel när jag var liten. Snarare med ilska. När jag började se det här kunde jag möta mig själv, den del av mig som inte blivit mött och känslomässigt bekräftad som liten. Det fina är att det aldrig är för sent! Jag såg barnet som var jag för min inre syn och omfamnade henne när hon klagade och gnällde. När hon blev sedd och kände att hon fick finnas behövde jag inte göra motstånd och bli arg på alla barn som uppvisade samma beteende. Jag slutade deppa ihop när den känslomässiga bekräftelsen uteblev från min partner. När barn som Ylva kunde bli bemött i kärlek och kanske få en kram istället för hårda ord, gick ju också påklädningen som en dans!

Ylva bad om kärlek. Varje gång. Precis som jag. Hennes rop efter kärlek var mitt!




Ylva heter egentligen något annat.

Känslor är inte onda - de vill bara bli sedda och hörda!

Sorg, gråt, ledsenhet… Låter vi barnen gråta klart? Eller säger vi NEJ när tårarna kommer? Ger vi napp på automatik? Hur kapabla vi är att låta våra barn känna, är ett mått på hur tillåtande vi är vad gäller våra egna känslor. Vad sa de vuxna till dig när du grät som liten? ”Det var inte så farligt”, ”det gick bra”... eller kanske värre: ”stora pojkar gråter inte”, ”vilken lipsill du är!” I så fall har du en hel del instängda tårar. Det är helt okej. Du är älskad som du är. Du får vara ledsen. Du får vara arg.

Du är förälder - det är inget lätt jobb. Du har en av de svåraste uppgifter som finns. Varje dag tar du hand om dina barn, du pratar med dem, ger dem mat, pysslar, tvättar hår, hämtar och lämnar. Du finns där. Samtidigt minns kroppen din egna barndom. Alla de gånger du inte fick dina behov tillgodosedda, varje gång dina känslor inte blev mötta. Dessa minnen, som sitter i kroppens celler, gör sig påminda när dina barn uttrycker sina behov. Hur svårt är det inte att möta ett barns behov om man själv inte fick behoven tillgodosedda som barn? Det är omöjligt. Du triggas.

 

Det inre barnet gör sig påmint. Se mig, se mig! Älska mig! Ge mig det jag vill ha!

Människan strävar efter att vara god eller ljus. Inget fel med det, men om jag inte omfamnar hela mig själv, med alla sidor, både det mörka och det ljusa så resulterar det i obalans på något vis.

När jag menar omfamna mörkret så menar jag att acceptera de mörka tankarna, sorgen, ilskan, hatet… För vi kan inte bli av med det genom att låtsas som att det inte finns.

Tänk dig ett litet, litet ledset barn. Barnet gråter förtvivlat. Hur vill du möta barnet? Med kärlek och en öppen famn? Eller lämnar du rummet, stänger dörren? Om du väljer omfamningen så kommer gråten tystna rätt fort. Gråten blir accepterad, mött med kärlek. Om du vänder dig ifrån det ledsna barnet kommer gråten att bli kvar, även efter att barnet slutat gråta. Känslan blev inte mött.

Så här kan du göra med dig själv också. Varje gång du är arg, ledsen, förtvivlad… se för ditt inre hur du omfamnar dig själv med den här känslan. Kanske får du bilden av barnet som var du. Varför inte se för ditt inre hur du tar honom eller henne i famnen, säg: ”jag finns här… jag hör att du är ledsen… det är helt okej”.