Sorg, gråt, ledsenhet… Låter vi barnen gråta klart? Eller
säger vi NEJ när tårarna kommer? Ger vi napp på automatik? Hur kapabla vi är att låta våra barn känna, är ett mått på hur tillåtande vi är vad gäller våra egna känslor. Vad sa de vuxna till dig när du grät som liten? ”Det var inte så farligt”, ”det
gick bra”... eller kanske värre: ”stora pojkar gråter inte”, ”vilken lipsill du är!” I så fall har du en hel del instängda tårar. Det är helt okej. Du är älskad som du är. Du får vara ledsen. Du får vara arg.
Du är förälder - det är inget lätt jobb. Du har en av de svåraste uppgifter som finns. Varje dag tar du hand om dina barn, du pratar med dem, ger dem mat, pysslar, tvättar hår, hämtar och lämnar. Du finns där. Samtidigt minns kroppen din egna barndom. Alla de gånger du inte fick dina behov tillgodosedda, varje gång dina känslor inte blev mötta. Dessa minnen, som sitter i kroppens celler, gör sig påminda när dina barn uttrycker sina behov. Hur svårt är det inte att möta ett barns behov om man själv inte fick behoven tillgodosedda som barn? Det är omöjligt. Du triggas.
Det inre barnet gör sig påmint. Se mig, se mig! Älska mig! Ge mig det jag vill ha!
Människan strävar efter att vara god eller ljus. Inget fel
med det, men om jag inte omfamnar hela mig själv, med alla sidor, både det
mörka och det ljusa så resulterar det i obalans på något vis.
När jag menar omfamna mörkret så menar jag att acceptera de
mörka tankarna, sorgen, ilskan, hatet… För vi kan inte bli av med det genom att
låtsas som att det inte finns.
Tänk dig ett litet, litet ledset barn. Barnet gråter
förtvivlat. Hur vill du möta barnet? Med kärlek och en öppen famn?
Eller lämnar du rummet, stänger dörren? Om du väljer omfamningen så kommer
gråten tystna rätt fort. Gråten blir accepterad, mött med kärlek. Om du vänder
dig ifrån det ledsna barnet kommer gråten att bli kvar, även efter att barnet
slutat gråta. Känslan blev inte mött.
Så här kan du göra med dig själv också. Varje gång du är
arg, ledsen, förtvivlad… se för ditt inre hur du omfamnar dig själv med den här
känslan. Kanske får du bilden av barnet som var du. Varför inte se för ditt inre hur du tar honom eller
henne i famnen, säg: ”jag finns här… jag hör att du är ledsen… det är helt
okej”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar