Att låta barn uttrycka känslor

Sonen, nu åtta månader, tillhör den sorten som gråtit mycket sen födseln.

Det har varit svårt för mig, att inte kunna ta bort det som gör ont i honom. Mitt barns oupphörliga skrik kunde göra mig nästan galen. Något var fel i vår relation, tyckte jag. Hans gråt och klagan stod i vägen. Jag försökte allt: gå runt och vagga, amma, ta långa promenader med honom i bärsjalen, ge napp... Men han grät och skrek ändå. Jag viftade med leksaker framför honom så att han skulle bli glad, men han skrek bara ännu högre.

Jag såg inte hur mycket jag gjorde motstånd mot hans gråt. Genom alla mina försök att få honom att sluta skrika visade jag honom att hans gråt inte var tillåten. Det var JAG som lät hans gråt och klagan stå i vägen. Det var JAG som gjorde detta till ett problem.

Så härom veckan började jag våga låta honom gråta färdigt. För första gången. Det var magiskt.

Jag hade försäkrat mig om att han inte var hungrig eller hade ont eller att det var något annat han behövde. Det var läggdags och han ville inte bli ammad. Han grät. Inget hjärtskärande skrik, utan en stilla gråt. Det höll på ungefär en halvtimme. Han grät i min famn, mest med stängda ögon, men öppnade ibland ögonen som för att se efter om jag var närvarande med honom. Det var jag. Jag höll honom, såg på honom, talade till honom, bekräftade. Det var så underbart att för en gångs skull inte stressa upp mig, sucka över situationen, känna att jag måste vagga eller mata honom eller bara göra något så han blev tyst. Det fanns inga tankar som ”mitt barn borde inte gråta”, ”jag orkar inte” eller liknande. Bara total närvaro. Efter en stund lutade han sin kind mot min axel och somnade, tryggt. Den natten sov han bättre än han gjort på länge.

Av en händelse hade jag börjat läsa ”Tears and Tantrums – what to do when babies and children cry” av Aletha J. Solter, några dagar tidigare. Ur denna bok hämtade jag stöd till att låta Sonen gråta. Det handlar om hur vi möter barns starka känslor. Istället för att säga nej till dem, avleda eller annat så beskriver författaren hur vi kan möta barnen när de visar känslor. Gråten behövs för att hjälpa barnet att bli fri från spänningar eller svåra händelser under dagen. Den är renande.

Det finns så mycket en bebis kan behöva gråta över. Sonens förlossning var ju till exempel väldigt lång, med ett värkarbete som sträckte sig över nästan tre dygn. Tänk om han behövt gråta över detta och jag inte tillåtit honom!? En bebis kan bli överstimulerad, det är mycket som hinner hända på en dag. Ibland är det många människor som rör sig omkring babyn, flera nya ansikten, lukter och hörselintryck. Det är inte alltid så lätt att smälta. När kvällen kommer måste han få ge uttryck för allt som varit tufft under dagen.

Men vi ska aldrig, aldrig lämna bebisar att gråta ensamma. Det är mammas eller pappas famn som gäller. Solters bok beskriver ingen ”skrikmetod”, det handlar helt enkelt att säga JA till det som är, säga ja till barnet och vad det känner.

Om vi inte tillåter barnen att visa vad de känner kan det bli så att känslorna ”fryser fast” inom dem. De lär sig att de ska vara rädda för sina känslor och att de på alla sätt måste undvika att känna. Gammal rädsla kommer att styra dem, från ett omedvetet plan.

Vad gör vi vuxna när vi kommer i kontakt med smärtsamma känslor? Jo, många går till kylen, sätter på teven eller tar till något annat som bedövar det rastlösa inre krypet. Vi lärde oss kontrollera våra känslor när vi var barn och vi fortsätter än idag. Vi blev avledda och vi fortsätter att avleda oss själva. Vi blev matade när vi skrek och vi fortsätter att stoppa något i munnen när vi är ledsna eller arga. Kanske fick vi skäll när vi var ledsna och så fortsätter vi att klaga på oss själva så fort vi inte är glada.

Många vuxna säger ”nu är det bra” till ett barn när det gör sig illa och gråter. ”Upp och hoppa igen. Torka tårarna.”

Istället kan vi fråga barnet hur det mår och sitta med det när det gråter. Men vi kan aldrig bestämma att de ska må bra om de inte gör det.

Vuxna som inte står ut med ett barns gråt gör motstånd eftersom det påminner för mycket om barnet inom dem som inte fick tillåtelse att känna. Det är aldrig ”synd om” ett barn som gråter. Ingen blir hjälpt av att någon tycker synd om. Barnet behöver tillåtelse, kärlek och närvaro. Inget daltande, ”stackars liten” eller krav på tystnad.

Det är aldrig för sent att ta hand om det lilla barnet inuti som inte fick gråta färdigt. Som vuxen kan vi lära oss att stanna kvar med det som känns, uppleva fullt ut, istället för att göra något annat eller stoppa något i munnen. Det kan med fördel göras i ensamhet i ett mörkt rum. Känslorna kan verka outhärdliga, men de är bara känslor. Vi kan säga JA till dem, och äntligen, äntligen släppa dem fria, de som varit instängda så länge. De behöver inte styra oss längre.

Boktips om barn och känslor:

Elisabeth Kübler-Ross:

·         Döden är livsviktig

Aletha J. Solter:

·         The Aware Baby

·         Tears and Tantrums, what to do when babies and children cry

·         Helping Young Children Flourish

Finns det några snälla barn här?

Julklappar. I olika färger, med tomtepapper, snören och etiketter. Hårda och mjuka, många ska de vara, under granen och i tomtesäcken.

Vi uppmanar barnen att svara ”ja” på frågan Tomten ställer: ”Finns det några snälla barn här?” Tomten ger ju bara julklappar till barn som ”skött sig”. ”Tror du att du får några julklappar av Tomten?” frågar de vuxna. ”Har du varit snäll då?”

Men det finns barn här i världen som inte får några julklappar – har de inte varit snälla?

Vad innebär det att vara snäll? Är det att äta sin spenat var dag? Är det att göra som föräldrarna säger? Är det att vara tyst och lugn?

Är man kanske en snäll pojke eller flicka om man gör avkall på sina egna känslor och behov för att vara andra till lags?

Eller kan det handla om sådant som att dela med sig, ge bort gamla leksaker till bättre behövande eller ta hand om någon som gjort illa sig?

Fråga de större barnen – vad tycker de? Är det nödvändigt att få något för att man varit ”snäll och duktig”?

Den välkända tomtefrasen är bara ett exempel på hur vi i vårt samhälle tidigt lär oss att bli utifrånstyrda. Om vi gör som andra vill så får vi något. Att följa sitt eget hjärta och göra det som inifrån känns rätt, lägger vi inte så stor vikt vid.

Vi vill, med våra egon, ha mycket, mer och gärna mest! Vi visar upp för andra vad vi har, hur vi ser ut, våra prylar, vad vi gör, och tror felaktigt att vi ska få kärlek på det viset. Det är så vi har lärt oss.

Att ge barn belöningar för önskat beteende är ju samma sak som att förvänta sig att de inte ska göra som vi vill (om vi inte ger dem någonting). ”Mamma tror inte att jag vill klä på mig, hon förväntar sig att jag ska bråka och sätta mig på tvären, annars skulle hon inte locka med godsaker eller säga att jag är duktig när jag gör som hon säger.”

Om vi slutar berömma barn i tid och otid och istället bara tar för givet att de ska ta efter oss eller följa med oss när vi går så kommer de att göra det. Helt utan beröm. De kommer själva att vilja städa eller laga mat med oss eller vad det nu kan handla om. Men det gäller såklart att jobba med sig själv först, att få syn på sin inre inställning, vilka förväntningar man har på barnen. Om jag säger en sak men förväntar mig en annan så kommer barnet utan problem att lukta sig till min förväntan och spegla den.

Tror vi barnen om gott? Föds barn ”goda” eller är det något som vi måste lära dem genom ”uppfostran”?

Vi måste komma ihåg att barn allra främst lär sig av våra handlingar och ord. Vi är förebilder. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Det är oss själva vi måste jobba med om vi ska komma någonstans med den här världen. Vilken förebild är du?

Barn som plockar upp sina saker eller skriver alla rätt på proven för att de då får beröm och uppmärksamhet av sina föräldrar lär sig att bli utifrånstyrda. De utför saker för att få någonting och tappar i värsta fall bort sig själva och vad de egentligen vill göra.  De förväxlar kärlek med beröm.

Jag önskar att vår tomte skippar ordet ”snäll” och delar ut julklappar ändå. Helt enkelt för att Tomten vill. Om Tomten ger av glädje utan att förvänta sig något tillbaka är det vad som lärs ut till barnen: att man blir glad av att ge till andra.

Vårt samhälle är alldeles för fullt av människor som går runt och är "snälla och duktiga" och väntar på den där ”belöningen” som aldrig kommer.  Vi inser kanske inte att vi lärde oss bli utifrånstyrda och att det är därför livet känns så tomt.

Att släppa taget och hitta hem

Mitt Ego är ledset. Det är det varje gång det tror att det förlorat något. En identifikation som bryts. Det är den Snälla Fogliga Flickan den här gången. Egots historia kring henne vill inte förloras.

Egot är hotat. Det tror att det ska dö. Varje gång.

Men med vetskapen att det är Egot som förlorar greppet är det helt okej när ledsna känslor kommer. Jag kan till och med välkomna dem. Säga JA. Den Snälla Fogliga får finnas där, hon är en delpersonlighet, men inte mitt sanna jag. Jag öppnar hjärtat och släpper in henne där.

Och när jag väl sagt JA – wow! Ljuset tänds i ett mörkt rum. Något lossnar. Kroppen blir lättare. Jag värms upp av tusentals små stjärnor. När jag helt och fullt med hjärtat kan säga ja när svåra känslor kommer så sker något magiskt. Det som upplevs fullt ut och blir accepterat förvandlas till ren glädje. En obeskrivlig gränslös glädje.

Livet är inte tungt. Det är när vi verkligen tror på de där stenarna i ryggsäcken, bara när vi tror att de är tunga upplever vi det. Vi kan sluta ge den där ryggsäcken uppmärksamhet. När vi gör det märker vi att den faktiskt aldrig någonsin funnits där.

I den här världen har intellektet, tankarna, fått herravälde. Istället för att vi använder intellektet när vi behöver det så använder intellektet oss! Egot talar till oss genom tankar och vi köper oftast allt, rakt av.

Du är inte tankarna. Hur vet du det? Jo – tankar kommer och går. Hur skulle du kunna vara något som kommer och går? Samma sak med känslorna. De kommer och går – det gör inte du. Kroppen kommer och går, liksom blommor vissnar och dör så småningom. Men du då?

Du är inte kroppen. Egot vill få oss att tro det. Egot bor i kroppen och känner sig hotat när kroppen är hotad.

Vad finns kvar när allt annat kommer och går? Vem är det som är medveten om allt som kommer och går? Vem eller vad upplever?

Att göra motstånd mot det som är skapar lidande. Det vi gör motstånd mot lever kvar. What you resist persists.

Men det finns en del av dig som ser allt, älskar allt, kan och vet allt. Den delen finns alltid där. Det är den tysta stilla medvetenheten bortom alla tankar, känslor och upplevelser. Ju mer du uppmärksammar medvetenheten ju mer bryter du identifikationen med Egot och desto mer får du kontakt med din sanna natur. När du väl fått kontakt kommer du att fortsätta din resa mot att leva helt och fullt som den du verkligen är, ända tills du helt släppt taget om Egot. Det finns ingen återvändo.

You see everything, you see every part
You see all my light and you love my dark
You dig everything of which I'm ashamed
There's not anything to which you can’t relate
And you’re still here

What I resist, persists, and speaks louder than I know
What I resist, you love, no matter how low or high I go

                                                                                               Alanis Morrissette

                                                                                                                                                

Om någon lämnat dig och du absolut inte kan acceptera det, du gråter och ältar… Det gör bara ont.

Men det som är det är. Testa att se och acceptera det som är – testa! Vad händer?

Livet, medvetenheten, har inga som helst problem med något i din livssituation. Livet bara är.

Egot gör motstånd för att det på så sätt tror att det ska komma ur ett "problem". Men i själva verket är det motståndet som gör att vi lider av "problemet". Självklart uppstår saker i vår livssituation som gör att vi sörjer eller blir arga. Men om vi kan acceptera situationen och de känslor som kommer så finns inget lidande. Det är att ha frid. Vi kanske gråter och är ledsna men vi har ändå frid, mitt i sorgen.

Medvetet föräldraskap

”Barnet har en djup längtan efter att föräldern ska finnas där som människa, inte som en roll, oavsett hur samvetsgrant den rollen spelas. Du kanske gör alla de rätta sakerna och det bästa du kan för ditt barn, men inte ens det bästa är gott nog. I själva verket räcker det aldrig att göra saker om du försummar Varandet.”                                                                                         Eckhart Tolle

Vilken slags uppmärksamhet ger vi våra barn? Handlar den mest om vad barnet gör och hur det ser ut? Kanske har vi fullt upp med att bestämma hur våra barn ska vara, och även skapat oss en bild av hur vårt barn ”är” – och så ser vi vårt barn enbart med den bilden för våra ögon?  Föräldrar har en tendens att vara ganska blinda när det gäller sina egna barn. Ser vi barnen eller ser vi bara det vi vill se hos dem?

Kanske ser vi ”drömbarnet” och så reagerar vi negativt på barnet om det inte lever upp till våra förväntningar på hur det ska vara. Barnen lär sig snabbt vad föräldrarna vill ha och utan att någon egentligen förstår vad som händer så är de i full gång att skapa ett falskt själv – ett som ska passa omgivningen. Det blir som en mask som skyler deras sanna jag.

Vad vi gör är av sekundär betydelse. Det viktigaste är att vi är närvarande i det vi företar oss. De flesta av oss förlorar oss helt i görandet och försummar Varandet. Vad innebär det att vara närvarande? När du ser på och talar med ditt barn är du lugn och fullständigt närvarande i situationen. Du är helt och hållet tillsammans med ditt barn och ingen annanstans i tankarna. Du lyssnar på barnet, ser det i ögonen och är fullständigt där. Du ser, och barnet kan känna att du är där.

Medvetet föräldraskap är att förverkliga närvaron tillsammans med barnen.  Vad vi än gör är vi ett med den stund vi upplever med barnen just nu. Om jag däremot tänker på vad vi ska äta till middag eller något som hände förra veckan, samtidigt som jag byter blöja på Sonen så är jag ju inte alls närvarande där med honom. Jag kommer ofta på mig själv att göra så, och inser att han är tillsammans med en mamma som inte alls är där, det är bara ett tomt skal som står där och tar hand om honom. Det gör ont.

Samma sak vid påklädning. Där försummar jag ofta Varandet. Varje barn har en hel hög med vinterkläder som ska på varje gång vi ska ut. Det är bråttom iväg och då ser jag bara det. Jag hjälper Dottern snabbt med kläderna, för att Lillebror inte ska behöva ligga och skrika, vilket han ofta gör när han får lov att vänta. Jag stressar upp mig av det. Dottern känner min brist på närvaro och sätter sig på tvären. Vi säger att barnen ”trilskas”, men jag tror att de egentligen pekar på vår brist på närvaro. De skriker åt oss att de saknar oss: ”kom ut ur ditt stressade tanketrassel och se mig!” Ju mer vi stressar, och ju mer vi är ur balans desto högre skriker barnen, det tror jag många föräldrar känner igen.

Som tur är har jag mängder av övningstillfällen. Varje gång jag lyckas behålla närvaron och lugnet vid påklädningen så förvandlas en jobbig stund till en mysig samvaro. Vi pratar, kramas och skrattar - och plötsligt är kläderna på!

Vårt samhälle har fastnat i görandet. Det är så mycket vi vill hinna med och vi pressar in massor med ”bra” och ”goda” aktiviteter i barnens liv. Varför gör vi det? Kanske vill vi leva upp till bilden av att vara ”goda och lyckade föräldrar”. Eller kanske är det ett försök att ge barnen det vi själva inte fick som små.

När vi är i Varandet är vi bortom alla roller. Vi möter barnet i närvaron och där är allt fritt. Vi tillåter barnet att vara sig själv, att få hitta sig själv.

Eckhart Tolle skriver om medvetet föräldraskap i sin bok En ny jord: ”Det finns två slags uppmärksamhet. Formbaserad uppmärksamhet har alltid något samband med att göra eller bedöma saker (…) Formlös uppmärksamhet går inte att skilja från Varandets dimension.”

Formbaserad uppmärksamhet ges ofta våra barn och hör samman med görandet eller bedömning. ”Har du borstat tänderna? Ta på dig skorna. Gör läxorna. Vad duktig du är.” Det är klart att sådan uppmärksamhet fyller sin funktion och att vi behöver ta till den som föräldrar, men om barnet enbart får ett sådant bemötande av oss kommer de att känna att något livsviktigt saknas: Varandet.

I den formlösa uppmärksamheten är du vaken. Det är den bästa gåvan du kan ge till ditt barn – och till den här världen.  Fullständigt närvarande vilar du och ditt barn i stillhet, vad ni än gör, vad ni än pratar om. Ni är befriade. Som Eckhart Tolle säger:

 ”Du är Varandet bakom görandet.”

En genomfrusen dag...

...sitter vi inne och ritar och skriver ord, Dottern och jag.

ORD

Gubbe

En mamma

En till gubbe,

en pappa

Solnedgång

Aftonsus och glädjedans

Och den svarta,

den i mitten

Kvällssol

Händer,

Fingerslinger

och kanske plåster

kring det onda

Sagan om det förlorade folket

Det var en gång en flicka som levde någonstans ovanför molnen, bortom vår värld. Hennes himmel skimrade i färger vi inte ens kan föreställa oss.

Flickan hette Rakel och hon kunde skapa med tankarna. Allt hon ville ha kunde hon få. Om hon ville flyga så flög hon, ville hon bo i ett runt hus med en rund säng så gjorde hon det. Rakel var aldrig rädd, hon visste inte ens vad rädsla var för något. Om någon skulle berätta för henne om hur det är att vara rädd skulle hon inte förstå.

Rakel hade långt svart hår som nådde ända ned till hennes fötter. Hon behövde aldrig kamma håret, borsta tänderna eller duscha. Hon var alltid hel och ren, för så var det i hennes värld.

Rakel älskade att leka och särskilt älskade hon enhörningarna, hästarna. Hon pratade med dem, utan ord. Tankarna blev till budskap i den andres huvud. Enhörningen Sebastian var hennes ständige följeslagare. Hon satt på hans rygg, hängde i hans man och gjorde konster, som en akrobat. Livet var ren glädje.

Rakel var i enhet med allt, och eftersom allt var en del av henne själv älskade hon allt hon såg och allt hon gjorde. Alla väsen var hennes vänner och möten med andra var en upplevelse av total extas. Eftersom det inte fanns något att dölja för någon, var total öppenhet det enda som existerade, ett delande av djup kärlek bortom allt förstånd.

Hennes folk hade skaparförmågan, det var som en gnista i dem alla, som de kunde trolla med. Gnistan var en del av Den Stora Elden, ursprunget till allt liv. Den Stora Elden brann således alltid i hennes hjärta och hon visste att allt var evigt och sant. Allt hon skapade blev därför enbart kärleksfullt, och hon älskade sina skapelser.

Hon kunde inte tänka sig att livet skulle vara på ett annat sätt.

En dag vid lägerelden fick hon höra talas om att en del av hennes folk hade tänkt en liten galen tanke. De hade undrat hur det skulle vara att skapa på egen hand, utan Den Stora Elden. Eftersom tankar genast manifesterades blev det omedelbart så som folket tänkt. En explosion hade uppstått, en gigantisk smäll och ett helt illusoriskt universum skapades, där upplevelsen om att vara åtskilda var det centrala. Den Stora Elden fanns naturligtvis kvar och brann som alltid i folkets hjärtan, men på grund av den lilla galna tanken kunde de inte längre känna den.

Så hade en hel värld skapats, en drömvärld, en illusion om separation. En glädjelös plats där Rädslan blivit härskande.

Rakel fick höra att folket hade förlorat sig på den platsen. De var så fruktansvärt rädda när de trodde sig vara separerade från Den Stora Elden. De upplevde total övergivenhet men förstod inte vad som fattades dem. De kände ingen enhet med varandra och började därför skapa på ett vansinnigt sätt. Felaktigt beskyllde folket varandra för smärtan de alla kände inom sig.

Vad de inte kunde se var att de aldrig någonsin blivit övergivna. Den Stora Elden fortsatte att brinna för dem och inom dem. Folket var alltid förenade i det ljuset oavsett vad de tycktes uppleva.

Rakel var en av dem som bestämde sig för att stiga ned och hjälpa på plats. Det fanns inget annat att göra tyckte hon. När en del av folket var förlorat kunde ingen av dem känna sig riktigt hela eller uppleva djup glädje.

”Det finns en risk att du glömmer vem du är”, varnade några av de visaste i flocken. ”Djupt i ditt hjärta kommer du att veta, men du kommer att vandra en tid i glömska precis som alla andra där, och du kommer att uppleva deras smärta och lidande. Också du kommer att tro att du är ensam och övergiven, men det kommer en dag då du vaknar och minns ditt syfte.”

Rakel hörde de äldres varningar om de smärtor hon skulle komma att utstå, men hon kände inga tvivel. Det var dags att gå ned för att hjälpa hem det förlorade folket.

Rakel föddes på planeten Jorden. Hennes mor och far torkade glädjetårarna över det ”mirakel” de just fått bevittna – att de fått en liten dotter. Rakel hade valt föräldrar som kunde ge henne just de utmaningar hon behövde för att få hjälp att vakna upp till sitt sanna jag då tiden var mogen.

Barndomen förflöt relativt bekymmersfritt och hon upplevde omvärlden med alla sina sinnen och utforskade hur det var att ha en kropp, precis som alla barn gör.

Med tonåren började frågorna hopa sig inom Rakel. Hon tyckte livet var grått och hon saknade verklig förening, att känna enhet med andra – varför gick det inte? Hon ställde frågor som ”vem är jag?” och hon skrämdes över att inte veta svaret.  På Jorden pratades det om att kärlek var det människan behövde, så hon sökte sig till pojkar och deras famnar. Till en början kunde hon ana en gnista av verklig enhet, men den försvann snabbt. Rakel blev så besviken på att inte kunna känna enhet med någon annan. Två kroppar som gneds mot varandra var inte kärlek, tyckte hon.

Tiden gick och Rakel skaffade sig utbildning och ett arbete där hon tjänade Rädslan. Hon sökte överallt, men ingenstans tycktes hon finna verklig mening och samhörighet. Meningslösheten bredde ut sig allt mer. Någonstans på väg in i vuxenlivet brakade allt samman. Hon kunde inte längre fungera på det sätt hon levt. Hon kände djupt inom sig att en förändring var på gång och att allt skulle bli annorlunda, men hon förstod inte hur. Knoppen som innehöll hennes sanna jag var på väg att slå ut i full blom. Det ilade och värkte.

Rakel tvingades till vila och läkning. Inom henne stormade sju hav och mitt i allt bröt en enorm skaparkraft fram. Hon fick kreativa utfall där hon skrev ned vad hon skulle göra, det var som om hon blivit kallad, som om hon hade ett syfte. Hade livet en mening trots allt?

Hon log, för nu visste hon. Hon började minnas. Hon hade valt att vara Vägvisare, att hjälpa alla som sökte det, att hitta Vägen Hem.  

Det var hennes enda syfte.  

Människans primära syfte är att vakna upp och se sanningen om sig själv. Alla andra syften är sekundära.

Du ÄR KÄRLEK, vad du än tror om dig själv.

Att följa sin inre kompass

En dag på öppna förskolan kunde man få hjälp med att söka barnomsorgsplats. En assistent är på plats och tar kontakt med föräldrarna och svarar på frågor. Assistenten närmar sig en ung mamma som håller sin ettåriga lintott nära intill sig, och frågar hur de har tänkt göra med barnomsorgen.

Mamman: ”Vi har tänkt vänta tills hon är minst två år. Det känns lagom att börja dagis då.”

Assistenten: ”Jag tycker ändå ni ska söka plats tidigare, som nu till hösten. Det är ju bra för er om ni spar på föräldradagarna så att ni kan ta ut dem sen.”

Mamman blir först tyst, säger sen: ”Mmmm.” Hon flackar med blicken, snurrar på dotterns barnmatsburk. Hon finner inga fler ord.

Jag har lust att inflika att föräldrarna nog själva vet vad som passar just dem och deras barn allra bäst. Det är det ju ingen annan som kan säga till om. Känns det rätt att vara hemma i två år eller ännu längre så är det så det är, oavsett om det kan vara vettigt att spara på föräldradagarna eller inte.

Som nybliven mamma visste jag instinktivt att jag ville ha Dottern nära intill mig hela tiden. Jag ammade när hon ville och hon fick ofta sova i min famn. Det kändes helt enkelt rätt. Jag blev störd när andra kom och sa åt mig vad jag skulle göra och inte göra, när de ifrågasatte vårt sätt.

Dottern skrek och jag lade henne till bröstet. Kommentarerna var:

”Ska du amma nu igen?!”

”Hon kan väl aldrig vara hungrig nu, hon åt ju nyss!”

”Du ger henne ju för mycket mat.”

Dottern sov i vår säng. Sköterskan på BVC menade att det ju gick an i början, men sen skulle hon sova ensam för att då sover man bättre. Andra bara höjde på ögonbrynen då jag berättade att Dottern sov mellan mig och Sambon.

Konstigt var det också att jag ammade på nätterna. Många menade att hon ju var så rund och knubbig, inte kunde hon väl behöva några nattmål?

Det spelade ingen roll vad jag sa. Ibland nämnde jag att amning inte bara är mat, att det handlar om så mycket mer.

Vi trivdes (och trivs) med vår närhet. Det får mig att må bättre som mamma och jag har ett helt annat självförtroende när jag är nära barnen och bär mycket på bebisen. Det som känns rätt är rätt.

När det gäller våra barn behövs det ganska lite för att komma ur balans. I alla fall är det så för mig. Även om jag upplever mig lite tryggare och mer van med bebis nummer 2.

Jag var på BVC med Sonen idag. Som alltid skiner mammajaget av stolthet då han blir uppmärksammad och beundrad av andra. Sköterskan och läkaren talar med honom och ler. Sonen glittrar tillbaka och flaxar med armarna. Han jollrar nöjt. Stjärnor i hans ögon.

Jag brukar känna mig stark som mamma och vet var jag står, men av någon anledning blir jag liten och underlägsen i sådana här situationer, som när läkaren ställer en massa frågor om Sonen - och om varför vi egentligen vill avvakta med vaccinationen? Det är inget förhör, men jag sjunker ner i stolen med blossande kinder. Det förargar mig.

Duktiga mamman känner sig hotad. Hon måste svara "rätt" på alla frågor.

Tänk om Sonen inte skulle ha gått upp i vikt. Tänk om han inte följer skallran med blicken, eller greppar den med båda händerna. Tänk om han inte äter all den gröt som de tycker att han ska ha. Vad händer då?

Jag brukar ofta fråga mig varför jag går till BVC. Om jag ser att barnen mår bra och jag är stark och trygg i hur vi har det – varför ska jag då dit?

Sonen klarade testet, han fick en OK-stämpel i rumpan, som dockan i Tomtarnas verkstad på julafton. Han är godkänd. Allt skrivs in i hans journal.

Men visst, jag är tacksam för vården vi har i Sverige, att de kollar hjärta, ryggrad och barnens utveckling. Att de väger och mäter och får kontakt med familjer där det kan behövas särskilt stöd.

Men jag saknar ofta att man uppmuntrar föräldrar att följa sin egen intuition, att våga lita på magkänslan när det gäller barnen. Varje förälder som är med sitt barn dag och natt vet. Genom att lyssna för mycket på andra kan man komma bort från sin inre känsla, som visar oss i rätt riktning. Vi kanske provar olika metoder som hör till vår kultur, bara för att många andra gör så eller för att det anses vara riktigt och bra.

Jag får säga det till mig själv. Innerst inne vet jag vad som är rätt för mig och för mina barn.

Det kan ingen annan säga åt mig.

När jag går hem från BVC inser jag att läkarens frågor bara visar mig min egen rädsla. Om jag känner mig ifrågasatt är det för att jag tror på Rädslan (som säger att jag inte duger, att mitt sätt inte skulle fungera osv).

Varför skulle jag annars bry mig? Varför skulle jag annars köra i diket från den väg jag så självklart följer? Det andra pekar ut åt mig är bara min egen osäkerhet. Jag tackar för att jag får möjlighet att se Rädslan i vitögat.

Ingen förälder vill sina barn något illa, ingen vill att de ska må dåligt eller bli allvarligt sjuka. Min rädsla handlar om just detta – att jag ska göra fel så att de på något sätt tar skada. Den rädslan kan vara stor och stark och överväldigande.

Hej Rädslan. Jag ser dig, du får vara här, men jag ger dig ingen kraft att ta över mig. Jag tar dig i min famn.

Och jag ser hur det lilla rädda barnet i mitt inre kryper ihop och somnar i mina armar, med händerna knäppta under huvudet.

Berör mig - men bara om jag vill

Barn är i stort behov av närhet, och då främst från de allra närmaste vårdarna. Ett litet nyfött barn som precis lämnat värmen i mammas mage mår bäst av att vara hud mot hud med föräldrarna. Även senare är famnen barnets plats och kramar, leenden och beröring är något som barnet behöver för att må bra och växa. En känsla av tillit byggs in i barnet.

Om barnet blir lämnat mycket för sig själv och när föräldrarna inte svarar på barnets signaler förloras en hel del av den här grundtilliten. Hur stor del som förloras beror till stor del även på hur känsligt barnet är när det kommer till världen.

Att bli förälder är att ställa de flesta av sina egna behov åt sidan. Den mesta av tiden går ut på att ta hand om den nya lilla varelsen. Det krävs en hel del lyhördhet från föräldrarna för att kunna svara på barnets behov. Om den vuxne inte har mött sitt eget inre barn och sin egen barndom kan det vara svårt för henne att verkligen se barnet. Hon kan ha en tendens att blanda ihop barnets behov med sina egna. Hon kanske bli förargad på barnet istället för att bemöta det. Känslor barnet uttrycker kan föräldern ha svårt att möta om hon själv inte blev bemött och bekräftad som barn vid vissa känslouttryck.

Hur vi möter våra barn är en direkt spegling av hur vi tar hand om vårt eget inre barn.

Skäller du på barnet då det gnäller? Då tar du fortfarande inte hand om barnet inom dig som inte fick gnälla. Du fortsätter att trycka ner det i skorna. Samma smärta du en gång kände förs dessutom vidare till ditt eget barn.

Möter vi barnets behov av närhet eller tycker vi att barnet ska möta våra behov? Om vi själva inte blev sedda och älskade som barn kanske vi förväntar oss att barnet ska ge oss all den kärlek vi har saknat. Men det är alltid den vuxne som har ansvaret att ge. 

Att vara förälder är att ge och ge och ge och ge, utan att någonsin förvänta sig något tillbaka. På så sätt kan vi genom barnen lära oss att se bortom oss själva, att sätta våra egon åt sidan.

Finns barnet till för sin egen skull eller är det så att vi förväntar oss att få eller bli mer genom barnet?

Självklart upplever vi glädje genom barnen, men barnen är inte våra. De är sina egna. De har rätt att bli bemötta med respekt och lyhördhet. Ser du att bebisen ryggar tillbaka när du pussar den så var det inte okej!

Om vi gosar och kramas med barnet enbart när vi själva vill så lär sig barnet att det finns till för att möta andras behov. Det måste finnas en ömsesidighet. Barnet är ingen nallebjörn att trösta sig med.

Barnet har ingen skyldighet att ge oss någonting.

Ibland kan man höra vuxna säga till barn: ”Får jag en kram?” Det kan vara vuxna som barnet inte känner så väl. Barnet skruvar ofta lite på sig och är det en stark unge med sin integritet bevarad kanske hon eller han svarar ”nej!”. Andra med svagare självkänsla känner att de måste ge, annars kanske den andre blir ledsen. De gör som den vuxne vill oavsett vad de själva vill. Om barnet nu inte själv råkade känna för att kramas!

Jag kan inte låta bli att tänka hur jag skulle reagera om en annan människa, en bekant, skulle komma fram till mig och säga så: ”får jag en kram?”. Det skulle kännas lite konstigt, som att han eller hon vill ha något av mig. Det finns en förväntan i frågan. Om personen däremot skulle säga: ”Får jag ge dig en kram?” så blir energin annorlunda. Få eller ge. Kärlek är aldrig att ta något av någon annan. Kärleken ger utan krav på återbetalning.

Jag vill ha:

Värme. Trygghet. Kärlek. Äkthet. Inga roller eller spel.

Jag finns inte till för dina behov.

Att trassla in sig...

”Grenarna på de två blommande träden slingrar sig in i varandra och blombladen faller till marken och blandar samman sina vackra färger. Det är som om himmel och jord förenas i kärlek. Men de står var och en för sig med egna rötter, rotade i jorden. De representerar verkliga vänner, mogna, sorglösa och naturliga. Det finns inget tvingande i deras kontakt, inga behov, ingen önskan att förändra den andre.”                                                  

-          Från Osho Zen Tarot

Så länge jag kan minnas har jag trasslat in mig i andra. Jag har tagit ansvar för andra och inte sett att de faktiskt kan ta ansvar för sig själva. Någonstans på vägen genom livet valde jag att fly ångesten över att vara beroende och sårbar, och började istället använda kontroll som strategi.

Jag har förstått att det är vanligt hos oss kvinnor. När barnen kommer slår beteendet ut i full blom. Vi tar ansvar för allting, barnens kläder, matsäckar, tvätten, inköp osv. Vi kontrollerar om mannen har gjort det han ska. Har han bytt blöja på minstingen, ringt sin mamma, köpt present till kalaset på lördag???

Djupa suckar om han inte har det. ”Varför måste jag ha koll på allt, varför är det bara jag som måste fixa saker?” De syrliga frågorna förpestar luften. Alla känner stanken.

Puh. Inte konstigt att jag blir trött. För att inte tala om bristen på charm och vilken sorts förebild barnen får. De lär sig att det är mamma som har koll på allt, att det är henne man frågar. Hon vet, hon fixar biffen. Men hon är sur när hon gör det. En riktig martyr.

Så länge morsan fortsätter att ta ansvar för allt och alla kommer ingen annan att göra det. Så som kontrollmamman förväntar sig att det ska bli – så blir det garanterat.

Jag tränar mig på att släppa kontrollen och märker att det går riktigt bra. Det jag låter bli att göra tar faktiskt någon annan hand om. Även om det inte sker på en gång.

Kontrollkvinnan får dock sina återfall. Hon kan sticka in näsan genom dörren när man minst anar det, med sin snörpmun och den dominanta tonen: ”Har du kommit ihåg soporna, har du hängt tvätten!?”

Sen Dottern föddes pågår urtrassling. Det är ett projekt som inte tycks ske över en natt. Vissa mönster är djupa, som traktorspår i lera. Gång på gång kör jag ner i dem.

Men när jag slutar kontrollera blir det faktiskt inte kaos. Okej, det kanske är lite skitigare på köksgolvet. Men vad gör det? Är det något barnen kommer att må dåligt över när de blir vuxna?

Vill jag att de ska minnas mig som en som tog ansvar för allt, som rusade runt och städade och fixade hela dagarna? Eller som en mamma som tog sig tid, som gjorde det hon ville, som låg på golvet med dem och var glad, lycklig att bara få vara med dem? Som såg deras pappa i ögonen och kysste honom så att de såg det, istället för att bara kritisera och hacka honom i småbitar? En mor som var ärlig mot sig själv och slutade spela upp samma gamla film gång på gång.

Att vara autentisk. Att vara sann. Mitt livselixir.

Jag och Sambon talar ofta med varandra om hur vi har det. Ibland blir det gräl. Men ingenting läggs på hög. Allt måste ut. Vi synar våra mönster i sömmarna. Han är min lärare och jag är hans. Vi frigör varandra från gamla skuggor. Vi ser hur skönt det är att leva när vi står för oss själva och bara vackert slingrar in oss i varandra. Det är när vi trasslar in oss vi upplever problem. När vi tror att vi sitter ihop.

Vi ser hur vi valt att anpassa oss efter andra. Hur vi lärt oss vara utifrånstyrda istället för styrda inifrån.

Att vara sann är att vara inifrånstyrd. Då lyssnar jag på mig själv. Vad vill jag? Vilka är mina behov?

En sann människa vet man var man har. Hon vet att vad andra tycker om henne inte alls har med henne att göra. Hon är ärlig med vad hon känner istället för att skylla på andra. Hon kanske säger: "Jag är ledsen för att jag tar så stort ansvar här hemma. Jag är rädd för att jag inte ska orka med det." Det stannar där. Hon börjar inte skälla på de andra i familjen för att hon är trött och tar på sig så mycket.

Jag kan inte ändra på andra människor, den enda jag kan förändra är mig själv. Livet blir lättare om vi låter andra vara som de är och accepterar att vissa saker står utanför vår makt att förändra. Vi kan bara ta ansvar för oss själva.

Vad vet vi egentligen? Barns historier om livet, döden och övernaturligt.

Jag vet hur jag ska göra. Det börjar med en tanke, när jag ligger i min säng om kvällen. Jag bestämmer mig för att flyga, lyfta från kroppen. Och så gör jag det bara. Jag vibrerar och så är jag iväg, svävar upp emot taket i mitt rum. Där ligger jag och känner hur det känns att vila mot snedtaket. Ibland vågar jag mig iväg längre, ned för trappan till den undre våningen innan jag bestämmer mig för att flyga tillbaka till sängen igen.

¤

Under mina år som förskollärare har jag hört barn berätta de mest underliga historier.

Det har funnits en och annan vän som jag inte kunnat se, men som absolut skulle ha en plats vid bordet eller i leken. ”Låtsaskompisar” säger de vuxna. Jag vill inte längre kalla dem för det, för vad är det som säger att de är på låtsas för barnen? De kanske är högst verkliga?

¤

Vera, 4 år, har ett stort rött födelsemärke. Det täcker nästan hela benet. En dag berättar hon för mig om en mörkhyad flicka, Isilia, som fått benet avslitet av en tiger. Vera säger att hon vill vara Isilia, för hon är så vacker, kanske kan hon få vara det igen?

¤

Eddie, 3 år, sitter utomhus och ritar med mig en solig junidag. Jag ritar en regnbåge och en gubbe som går på regnbågen. Eddie protesterar högljutt: ”Neeej, man kan inte gå på regnbågen. Det gör man bara när man är död.”

”Jaha”, svarar jag. Jag tappar orden. Vad svarar man på sånt? Men jag blir nyfiken och önskar att han ska berätta mer. Jag frågar om han gått på regnbågen någon gång.

”Ja, det har jag. Innan jag åkte rymdskepp till min mammas mage.”

¤

Johanna, 4 år, sitter för sig själv och ritar en eftermiddag. Hon har dragit sig undan från stimmet i barngruppen. ”Jag vill bara sitta här med dig, Maria”, säger hon. Jag sätter mig ned bredvid Johanna en stund för det känns som hon behöver det.

”Jag har en kompis hemma som heter Sara. Vi brukar leka ibland….”, börjar Johanna.

 Tystnad.

”Men vet du, Maria, jag har en annan vän också, men han är död nu… Vad var det han hette nu igen?” Johanna sitter tyst en ganska lång stund, sen säger hon:

”Ja, just det. Jesus. Jesus heter han.”

¤

Frida, 5 år, berättar för mig om filmer hon ser inuti huvudet och djur som pratar med henne. ”Det bara kommer massa roliga filmer så fort jag blundar!” Hon sätter pekfingret mitt i pannan för att visa var hon ser det som spelas upp.

¤

Gustav, 1,5 år, tittar ofta mot något som tycks finnas till vänster om mig. Han skrattar och pekar och verkar väldigt road av något. Jag får ofta vända mig dit men kan inte se någonting.

”Barns behov av att på olika sätt få reflektera över och dela sina tankar om livsfrågor med andra skall stödjas."                                                                             -  Läroplan för förskolan

Vi ska inte påverka barnen, vad de ska tro eller tycka. Men vad säger vi när de kommer med sina frågor och berättelser? Det är inte tabu att tala om Gud, livet och döden och andra skeenden som barn upplever.  Barn har rätt att säga vad de vill och tro vad det vill. Vad har vi för rätt att säga att det de ser inte är på riktigt?

Hur kan vi vara säkra på att vår syn är den sanna? Kan det vara så att barnen har andra förmågor, sådana som vi kanske rent av tappat bort och glömt?

Vi kan vara öppna för barnens berättelser. Vi ska akta oss för att undervisa dem. Det ska vi inte göra. Istället kan vi ställa frågor som:

Vad tror du? Var fanns du innan du föddes? Vad händer när man dör?

Respektera barnens svar. Det finns inga svar som är rätt eller fel. Alla svar är tillåtna.

Barn förhåller sig ofta mycket sundare till död och sorg än vad vi vuxna gör. Vi har blivit så rädda. Barn talar rakt på sak. Men märker de att det inte är ”tillåtet” att tala med de vuxna om döden så finner de andra sätt genom skapande och lek. Barn lägger inte locket på som vi vuxna kan göra.

Jag tror att barn har ett och annat att lära oss om livet och döden. Vi kanske ska låta oss våga lite mer här? Om vi släpper taget om vår rädsla och låter barnen visa vägen kanske vi kan få syn på ett och annat?

Dottern har en uggla ovanför sin säng. Den verkar alltid vara där. ”Ugglan” säger hon, ler stort och pekar. Jag kan inte se något annat än en vit vägg. Men jag skulle aldrig drömma om att säga till henne att ugglan inte finns där. Ugglan verkar inte vara skräckinjagande på något sätt. Dottern får något lyckligt i blicken när hon pratar om ugglan, hon ser road ut. ”Ugglan är vaken hela natten”, sa hon i morse när vi gick upp. Jag säger inte så mycket, men visar att jag lyssnar och tänker att det kan ju vara bra att ha en beskyddare, för kanske är det vad ugglan är? Vad vet jag – egentligen?

Tänk om det är så, att vänner, djur och andra väsen kan finnas i någon annan dimension eller så, som barn har tillgång till, men vi förlorat? Om vi gång på gång säger att det inte är på riktigt det de ser, kanske de till slut börjar tro på oss och slutar se?

Det vi är rädda för behöver vi inte överföra på våra barn.

                                                                                                                 

 Barnen i inlägget heter egentligen något annat.

Ditt ljus...

Som en stjärna strålar

når du mig

i mitt hjärta, i alla mörka rum, som en ängel om natten

och jag ser -

jag lyser inom dig

När du sover drömmer jag om dig

om frihet bortom mörkret

Det ljus jag ser i dig

Är

Det Enda

som någonsin existerat

Du är jag

Jag är du

Vi är varandra

Om jag bara ser din strålglans, den och inget annat

desto ljusare blir världen

Tänd ett ljus ikväll

för dig, för mig,

för Jordens barn

Fina blomman! Regnet tråkigt. Stolen dum.

När Dottern började närma sig året fick jag syn på hur mycket jag dömde det vi såg omkring oss. Det var hennes första sommar och vi var ute och upptäckte världen. Hon satt i selen på min mage och vi gick runt och luktade på blommorna. Dottern talade inte med ord, men jag talade med henne hela tiden och satte ord på det vi såg i vår omgivning. Jag började plötsligt lägga märke till hur ofta mina ord inte bara var rent beskrivande, utan därtill också riktigt dömande. ”Du är så söt, kom och titta på den här roliga traktorn, maten är god, vilka fina skor, vilket härligt väder…”

Jag började undra vad jag höll på med. Inte ville jag tala om för henne vad hon skulle tycka..?

Många säger ”han är dum” om någon som slåss t ex, ”hon är snäll” om någon som inte säger ifrån.  

Svart eller vitt. Ont eller gott. Dum eller snäll. Ful eller fin.

Vi dömer det vi ser i vår omvärld nästan oavbrutet. Det är som om vi är utrustade med en inbyggd sorteringsmaskin som bara måste sortera in allt vi ser i olika fack.

Barn föds utan den här funktionen. De upplever allt precis som det är, utan dömande. Under uppväxten, då språket lärs in kommer de dömande orden med på köpet. Så som man tycker inom kulturen så lär sig barnen att tycka. Men från början är allting bortom tyckanden. Det är bara upplevelser.

Vi kan nöja oss med att beskriva det vi ser. Vill vi säga vad vi tycker om något kan vi tillägga att det är vi som tycker något. Att säga ”äpplen är goda” är att bestämma något. Att säga ”jag tycker äpplen är goda” lämnar öppet för barnen att tycka som de vill. Istället för att säga att någon som slåss är dum kan vi säga: ”han slog henne och då blev hon ledsen”. Vi kan beskriva istället för att döma. Eller säga vem det är som tycker något.

Att döma vädret är en klassiker. När det är soligt säger vi ”vackert väder” och när det regnar är det ”dåligt väder”. Ofta, i samband med regn, får Dottern höra ord som: ”men usch, är du ute i det här vädret??”, ”nu är det väl tråkigt väder, va?”, ”idag var det ruggigt ute!” Än så länge tittar hon på de vuxna med en min som ser ut att säga: ”vad pratar de om?” Regnväder är nämligen bland det bästa Dottern vet. Hon blir alltid så glad när hon vaknar och ser att det regnar ute. Genast vill hon ta på sig regnkläderna och ropar: ”måste gå ut!!!”

Tar vi inte ifrån barnen deras upplevelse av omvärlden när vi sätter dömande ord på det mesta?

Även barnen blir bedömda. Helt i onödan. Det som händer är att de lär sig att prestationer är viktigt. Istället för att vara i upplevelsen flyttas fokus till att utföra en prestation: "Vad duktig du är som klär på dig själv". "Du sjunger så vackert!", "vad snäll du är som läser för lillebror". "Sluta var så dum nu, och gör som jag säger!"

Vi kan uppleva det som händer. Vi behöver inte dela in allt i fack. Vi kan ta en tur ut i skogen och se det som finns där med ett barns ögon. Ta in omvärlden med alla sinnen, bara vara och sluta sätta ord på precis allting.

Om barn gör sig illa har vuxna ofta en tendens att säga ”dumma” om den sak eller person som var inblandad i skadan. Om barnet springer rakt in i köksbordet så är det ”dumma bordet!” Så säger vuxna ofta till barn och lär dem att de ska skylla på något när de gör sig illa.

Barn lär sig att det är någon annans fel. De lär sig att förbanna de yttre omständigheterna. Det räcker att beskriva. ”Du sprang in i bordet och det gjorde ont i pannan.”

Nu i veckan stod Dottern och målade vid staffliet på öppna förskolan. En jämnårig pojke rusade fram till henne, ställde sig nära intill och utropade: ”Va fint!” Så hade han lärt sig att man säger. Ofta när barn ritar eller målar kommer det ju som på automatik ur de vuxnas munnar: ”Va fint!!” Barnen behöver inte detta. De kan få måla ifred utan bedömning. Om barnet verkar trivas med att måla och möter min blick med ett leende och säger ”titta!” - kan jag se barnet i ögonen och le tillbaka, säga ”ja, titta du målar!”. Istället för att bedöma det som barnet gör så möter vi varandra, och delar upplevelsen.

I barnböckerna möter vi samma fenomen. Numera väljer jag gärna bort rader i böckerna som dömer, eller ändrar texten till mer beskrivande. Istället för ”mammas fina blommor” läser jag helt enkelt ”mammas blommor”. ”Stolen är dum” kan istället bli ”han snubblade på stolen och gjorde sig illa” om det var det som hände.

Vi låter barnen gå fria, när vi låter dem vara i upplevelsen.  Vi låter dem slippa onödiga begränsningar när vi slutar tala om för dem vad de ska tycka och låter bli att sätta stämplar på händelser, saker och beteenden.

Gryning

En morgon tycktes drömmen vara kvar

Omvärlden hade dragit sig tillbaka

Bilarnas larm och människors röster

trycktes mot husväggarna

tystnade

I ljus änglaskrud dansade Stillheten fram

det subtila ljudet av hennes stampande fötter i luften

stegrades sakta

blev till ett kraftigt vibrerande dån

som krossade människors ansikten

och ur sprickorna rann all oförlöst gråt

som legat inkilad mellan rädsla och ensamhet

En liten röd klänning

Det är dags att rensa i min stora garderob. Jag letar mig inåt, det är som i sagan om Narnia - garderoben tycks aldrig ta slut. Många av plaggen som hänger främst är svarta. Längre bak hänger några gröna, rosa och gula. Men mest är det svart och grått. De mest underliga känslotillstånd sveper igenom mig när jag söker bland kläderna. Glömda minnen kommer som bilder, träffar mitt i hjärtat. Jag låter dem flytta in, välkomnar dem i mitt innersta. Det skramlar till och en del av de svarta plaggen faller av sina galgar och försvinner ner i golvet under mig. Händelser från det förflutna som jag trott skadat mig och tillfällen då jag själv sårat, löses upp och jag glömmer bort vad de egentligen handlade om…

Nästan längst in lyser något rött. Jag flämtar till och drar fram plagget – en liten röd barnklänning.

Jag håller klänningen intill mig, blundar och känner det mjuka tyget mot kinden, tar ett djupt andetag och drar in lukten i näsan. Då snurrar det till, som om jag för ett ögonblick åker karusell.  

När jag öppnar ögonen är jag i min barndoms skog. Jag vandrar hand i hand med min bäste vän. Hans ögon lyser, liksom alla färgerna i skogen. Mina kinder glöder. Fötterna vill inte vara stilla, de hoppar fram. Glädjen är total. Vi gör allt tillsammans, bygger bo till skalbaggarna, samlar på de vackraste stenarna, säljer rönnbär vid vägkanten, simmar under bryggorna i badsjön, åker skridskor på bräcklig is, fingervirkar världens längsta ormar och äter glassbåtar i solgasset på stentrappan. Men vad vi gör är egentligen inte så viktigt. Vi är tillsammans, i enhet. Det är det enda som betyder något.

I fickan på klänningen ligger en slät, liten vit sten. Jag tar upp den och håller den i min hand. Det är den allra finaste stenen från vår samling. Jag lägger fram den på byrån i hallen, målar dit en nyckelpiga och ett hjärta, skriver ”alltid” med snirkliga bokstäver. Jag har alltid älskat och kommer alltid att göra det. Allt annat är illusion och tycks existera för att jag börjat tro på något som kallas rädsla.

Barndomens känsla av enhet har flyttat in i mig idag. Jag behöver inte klä mig i svart som om jag skulle ha sorg. Det förflutna är inte här längre. Jag kan sudda ut skuggorna från händelser då jag inte varit i enhet med andra, då egot sattes främst och vi använde varandra för våra egna syften.

Min röda klänning hänger nu längst fram i garderoben. Jag tar med mig glädjen i möten med andra.

Flickan som var jag är högst närvarande. Hon dansar. Den röda färgen lyser upp mig från insidan. Jag står med båda fötterna stadigt i marken, fullständigt rotad i trygghet. Flickan springer runt, runt med röda slöjor och där är min mamma med blommig böljande kjol. Hon hänger tvätt och hennes leende blir till värme i min kropp. Där är också pappa, i snickarbyxor. Han busar och leker apa. Skrattet mitt gurglar upp genom strupen och kommer ut som färgglada bubblor ur munnen.

Jag smeker det mjuka klänningstyget, stänger garderoben och ler. Jag sätter henne främst nu, flickan som var jag.

Hand i hand går jag med min älskling på promenad. Våra små änglar somnar i vagnen. Glädjen rinner över. Jag ler stort och får tillbaka ett par lysande ögon. Kärleken brinner, aldrig ska den slockna. Den har alltid brunnit och kommer alltid att göra det.

Alltid är så jag älskar dig.