AllTid är Nu

Livet - i en riktning, eller flera på samma gång? Ett virrvarr av händelser eller ett oerhört detaljerat nät av livsuttryck, som alla hänger ihop? En fin väv med vår sanna essens inflätad. Sanningen om oss,
själva kärnan - villkorslös kärlek.

Jag hade en vis liten pojke på besök. Mitt i leken stannade han upp och berättade: "Man kan inte räkna till Oändlighet, för den tar aldrig slut."

Jag integrerar, och expanderar. Plötsligt medveten om att jag är oändlig och evig. Bortom tid och rum.

Livet är Nu.

Det finns ingen tid, bara AllTid. Alltid är Nu.

 Om jag är oändlig tar jag aldrig slut.

Egots sista försök

Egots små lekar,
tanken viskar vad jag ska tro,
förleder mig att tro att jag är ett offer,
att felet är "där ute"
att alla andra är idioter och jag har rätt
att vi kan manipulera och dominera varandra...
.
Egot drar sin snyftevisa:
"En skada i hjärtat,
läker sällan"

Men jag är inte skadan
Den var aldrig verklig -
jag är

Skeendet
Livsflimmer

Låt det flimra
Vila i det oändliga
Det som flimrar
är dödsryckningar
av något som aldrig fanns

Jag ser dig nu
Du kan springa,
men du kan inte gömma dig

KONTRASTER

Natt och dag. God och ond. Ful och vacker.

Svart och vitt. Ljus och mörker.

Den här världen tycks bestå av motsatser, kontraster. Ofta beskylls dessa för att inte ha någon mening. Vårt språk och våra tankar om vår omvärld, beskriver, dömer, placerar i fack. De tillhör ett slags filter som vi använder för att sortera vår verklighet. Även då det inte behövs. Eller kanske oftast då det inte behövs. Dömandet och etikettsättandet hindrar oss från att klarvaket se det sanna. Alla som återigen vill uppleva världen som ett litet barn förbannar säkert tankeströmmen med all dess klagande och kritiserande. Detta blixtsnabba, automatiska dömande som hindrar oss från att bara vara i enhet med vår omvärld. Vi säger ”dåligt väder” istället för att bara uppleva regnet. Vi betygsätter våra medmänniskor istället för att se varandra så som vi verkligen ÄR…

Men jag tror att allt vi möter kan ha ett syfte, att det finns en mening.  Allt kan lära oss något, om det är vad vi eftersträvar. Jag frågar mig vad vi kan lära oss av dessa kontraster. Jo, de hjälper oss att välja ”rätt”. Sjukdom får oss att vilja välja hälsa. Vi vill, när livet känns outhärdligt, om inte förr, välja glädje, frid och lycka. Önskar vi detta av hela vårt hjärta kommer vi också att bli visade i den riktningen. Rösten i ditt inre ”kommer uttryckligt att visa dig vägen. Du kommer att få veta allt du behöver veta.” (En kurs i mirakler TB, s 35)

Det sägs att hatets motsats är kärlek. Men den allomfattande Kärleken har ingen motsats. När vi återfunnit den faller kontrasterna bort…

Vi vill vara fria och älskade. Sanningen är att vi är detta hela tiden och har alltid varit det. Världen tycks tudelad. Men splittringen finns inom dig. Så som i det inre så och i det yttre. En hel människa med enhet i sitt sinne ser sig inte som separerad från andra. Människor med enhetsmedvetande krigar inte, dömer inte, hatar inte. De bara älskar, för de älskar sig själva. De omfamnar det fula, hatiska, skräckinjagande och ser på det med oändlig kärlek. De vet att den enda sanningen finns bortom detta. Rädslan, ”det mörka” går att använda som språngbräda till ”det ljusa”, oändlig kärlek. Kärlek bortom denna världen.

 

Flickan och glasrummet

Hon är fyra år. Jag hinner skymta hennes ögon när hon kommer ut från rummet, innan hon slår ner blicken. Ett leende skymtar i hennes lilla ansikte, men det försvinner så snabbt att jag undrar om hon ens log. Hon ser ned i golvet, verkar inte veta var hon ska göra av händerna.

Hon tycks inte vara van vid att någon ser henne, lyssnar på henne. I periferin rör sig hennes föräldrar. De diskar, packar väskor, pratar i telefon, bestämmer möten… Hela tiden är de på språng, planerar nya aktiviteter, roliga saker, fikaträffar, släktkalas och resor. Bilen måste fixas, barnen måste fixas, huset måste fixas. Långa listor med saker att ordna. Barnen får inte kladda, inte stöka till, inte leka som de vill. Skärpning, ordning, låt oss inte falla ur tidschemat!

Mamman torkar svetten ur pannan vid diskbänken, smider planer på vad som ska hinnas med sen. Runt benen rör sig tvååringen, drar i henne, vill sitta famnen. ”Nej, inte nu gubben, jag hinner inte. Vi ska iväg sen och jag måste diska och packa mellanmålet NU.” I hallen hör hon sin man hjälpa flickan med kläderna. ”Om du skyndar dig lite så hinner du vara ute en stund innan vi ska åka”.

Skynda. Hinna. Bråttom.

Flickan berättar om en dröm hon haft.

”Mitt rum var inte som vanligt. Det var ett rum av glas. Och där fanns inga leksaker. Det var en flicka i rummet. Hon var alldeles svart.”

Vad är det vi missar om vi drar ner på tempot? Vad händer om vi släpper allt en stund och slår oss ned och bara lyssnar på våra barn, deltar i deras lekar?

Egot bor i kroppen

Min kropp. Är jag kroppen? Nej. Men ändå svider det när den får kommentarer. Alltså är det egot som är inblandat. Egot bor i kroppen.

Kommentarer om min mage, min rumpa. Blickar som upplevs. Känslan av skam. Att inte duga. Inte se bra ut. Hängig, slapp, degig eller vad det nu kan vara. Stor liksom. Inte så ung. Kanske rätt så gammal och trött. Ja, det är den här kroppen. Men VEM har egentligen problem med kroppens utseende? Vi är ju inte vårt utseende.

Dotterns kommentarer om min mage är harmlösa. Inget som egot ryter över direkt.”Mamma, det får inte plats nån mer mat i din mage, du ser verkligen mätt ut. Varför har du så stor mage, mamma?”

”Det är för att det har legat tre fina små bebisar där i och då var magen JÄTTESTOOOR och därför är den fortfarande uttänjd. ”

Dottern ler, kramar mig och klappar mig på magen. Bebisarnas hem, deras hus. Hon vill lägga sitt huvud där. Självklart får hon det. Det är ju hennes plats på något vis.

Men när någon jag knappt känner stirrar och frågar om jag är ”på tjocken IGEN???” så smaskar Egot i sig och tycker att ”såååå kan man ju inte säga. Folk borde hejda sig.” Stackars lilla ego. Egot kan inte älska. Egot kan ingenting, det vet bara om attack och rädsla. När jag identifierar mig med min kropp och med egot märker jag att jag blir ledsen över kommentaren. Men mitt sanna jag har inget problem överhuvudtaget.

Jag kan känna mig som ett objekt när ”du” ser på mig. ”Du” tycks ju se på mig på det viset. ”Dina” ögon tycks vila på kroppen. Men…så länge jag ser mig själv som ett objekt som ska se bra ut, så kommer jag också att bli behandlad därefter. ”Du” är egentligen jag. Det finns inga andra. Jag möter mig själv hela tiden. Om och om igen. Åsikter jag har om mig själv, om kroppen visar ”du” för mig. Hela tiden kan jag använda omvärlden som en spegel för att se var jag sitter fast, på vilka områden jag är ofri.

”Duger jag? Vem ska jag duga till? Och varför? Om min kropp ser ”perfekt” ut kommer jag att duga då, få ett pris, en stjärna i himlen? ”

Mitt ego vill att du ska bry dig om mig, älska mig oändligt och villkorslöst. Men det går väl knappast om vi ser med de ”världsliga ögonen”? Och vem är jag att önska detta? Det enda som betyder något är att jag själv kan älska, hitta in till den inre kärnan där inget annat existerar. Ingen rädsla. Bara allomfattande, ovillkorlig kärlek.

Kärlek är inget jag kan få till mig utifrån.

”Det finns inga andra."                                                        En Kurs i Mirakler

Det är från mig kärleken ska flöda. Älska allt. Älska alla. Älska alla som kommenterar min kropp. Tack till mina befriare. Tack för att ni visar mig vad som behöver helas.

Tack för att du visar mig att jag fortfarande tror på föreställningen ”jag duger inte”.

”Som kvinna får du inte se ut hur som helst. Där är det skillnad mellan man och kvinna. En kvinna måste alltid vara lite bättre för att duga”. Tankar, åsikter som rör sig i det kollektiva. Jag synar dem. Jag behöver inte identifiera mig med dem, fastna. Jag är den som observerar, vilar i mig själv, i det tysta. Så skingras tankarna, likt moln som svävar på himlen. De kommer och går. Ibland är det klart och ibland är molntäcket tjockt. Men hur tjockt det än är så finns solen ALLTID där bakom, även om vi inte ser den. Hur stora molnen än är så går det att bara observera dem också.

”Ahaa, där är en sån som inte verkar bry sig om sitt utseende”. Och den andra ytterligheten: ”Värst vad hon är mån om att se perfekt ut!”Båda dessa ytterligheter finns hos MIG. Det var så lustigt att få se detta. Bara tankar. Utan betydelse. De har inget med kärlek att göra och är därför inte sanna. Egot tycker om att jämföra och tycker antingen att det är förmer än andra, eller sämre än andra. Att vi alla skulle vara likvärdiga kan inte Egot förstå.

Utmaningarna fortsätter. Jag vilar, möter känslor, ser min identifikation med kroppen.

Enda anledningen att försöka ”förbättra” kroppen är för att må bra. Inte för att tillfredsställa ”någon annan” eller för att försöka undvika negativa kommentarer om den, eller att ”någon” påstår att man ser rynkig eller gravid ut.  Å andra sidan tror jag att kroppen mår som bäst när jag släpper det intrasslade tankebagage som jag tror är ”mitt”. Hela sinnet och kroppen blir automatiskt helad.

Den sanna kärleken är bortom kroppen. Bortom formen. Den ser igenom allt, lyser starkt och klart. Molntäcket skingras när vi vågar se på det. När vi bara ser, utan att döma.

Jag är inte tankarna

Solen strömmar genom bilrutan. Det är varmt, huden är klibbig. Bebisen klagar. Hålla lilla handen i stora handen, sjunga ”Imse Vimse spindel”. En annan hand vilar på ratten. En kraft bär oss framåt, som en stor våg och vår lilla bil bara följer med.

Framme vid IKEA är det svalt på parkeringen. Det fläktar genom bilen när dörrarna öppnats. Bebis i sele. Inköpslista i handen. Mot ingången! Rulltrappan upp. Fjuniga lilla huvudet rör sig från sida till sida, hon studerar allt.

Precis vid ingången till möbelavdelningen ringer en telefon. Signalerna tycks komma från skötväskan. Ena handen rotar upp telefonen. Den är tyst. På displayen syns en bild på en bebis och en mamma. Först då kommer jag ”tillbaka”, eller snarare är det då jag märker att jag varit ”borta”. Jag har varit så totalt ett med det som upplevs att jag helt glömt bort mig själv. Jag har bara varit och låtit görandet flöda genom mig.

Just det, jag är Maria. Jag är någon som har en ström av uppgifter som bara ska fixas. Det är som när man vaknar på morgonen och det först tar en liten stund att orientera sig.” Var är jag, vilken dag är det?”

Men vem är jag då när jag inte har några tankar om ”mig själv”? Det slår mig att jag skulle kunna vara vem som helst av alla de människor runt omkring mig. Vi är alla lika. Vi bär bara omkring på olika livssituationer, vår historia och dömanden så sitter vi så totalt fast i detta gytter av tankar att vi inte ser att vi hela tiden är bortom dessa.

Vem är ”jag”? Det är en påhittad idé, en bild, en historia. Allt jag lärt, alla åsikter, allt som lagts till en självbild. ”sån här är jag i den här världen”. Och om jag tappar minnet eller radikalt ändrar åsikter, finns jag inte mer då, eller blir jag helt enkelt en annan? Men vad är det som säger att vi är våra åsikter, begär, känslor, tankar eller summan av alla våra upplevelser? Är du en historia kanske?

Jaget tycks inte vara något annat än ett påhitt?

Den där stunden när jag var fri från ”mig själv” var som att bada i ett tillstånd av flöde, av upplevande, av liv. Jag tror det är på det sättet barn möter sin omvärld. De har inte lärt sig att döma, att sätta etiketter på allt. De fastnar inte i tankar så som vi vuxna gör. Vi fastnar i en lång kedja av tankar som tycks berätta något för oss, och så missar vi helt vad som faktiskt pågår runtomkring oss. Vi tappar närvaron, livet.

Och vi som jobbar med ”självutveckling” kanske ofta tänker: ”Jag befriar mig själv mer och mer.” Detta är också bara en tanke. Vem är det som ska bli fri och från vad?

Sanningen är att jag är fri NU.

Jag kunde vara vem som helst. Barnet, den gamla kvinnan… Jag är alla och samtidigt ingen.

Jag är inte de tankar jag har om mig själv.

Du är inte de tankar jag har om dig.

Din inre gudomlighet

Isabella är här. Den vilda sjörövarflickan. Med sitt mörka hårsvall och vita klänningar dansar hon omkring i mitt inre. Hon är en representant för det gudomliga, sanningen. Hon återupprättar en kontakt med det jag förlorat. Hon hjälper mig att rasera tiden, sudda ut skuggorna från det förflutna, måla framtiden blank och dra den inåt för att återskapa det eviga nuet. Linjär tid byts mot ”Alltid”, vilket är detsamma som evighet.

Isabella visar mig vägen. Det har funnits svåra tider då hon sett ut som en trasa. Hålögd och grå har hon legat och flämtat i en vrå, speglat min upplevelse av utmattning och sorg, då kärleken tycktes förlorad, eller då jag sökte på fel ställen. Hon har fått det att pirra av liv inom mig då jag varit på rätt väg, hon har manat på mig att söka upp människor, jobb och utbildningar. När jag inte lyssnat har Mr Ego Himself fått in mig på avvägar. Egot är Rädslans representant och vill få mig att tro på brist, separation och ensamhet.  Egot vill få mig att hålla mig ”på min plats”, eftersom allt annat är för ”farligt”. Men nu kan det vara nog. Det har gjort alltför ont att följa Egots ”råd”. Jag står helt enkelt inte ut med det längre. Bye bye Mr Ego. Du kan inget, du vill inget, du är inget, du finns inte.

När jag är på rätt väg, och i mitt rätta sinne, dansar Isabella. Hon älskar att dansa, med stora yviga steg. I henne ryms en glädje som inte tycks vara av denna världen. Det är omöjligt att inte dras med.

Vad är tiden? Och finns den ens?

Jag läser min kära En kurs i mirakler:  ”Syftet med tiden är att göra det möjligt för dig att använda tiden konstruktivt.”( s.36) Det vill säga att återupprätta kontakten med nuet, det eviga. ”Egot har en egendomlig uppfattning om tiden, och det är med denna uppfattning du skulle kunna börja ditt ifrågasättande. Egot investerar i hög grad det förgångna, och tror till sist att det förgångna är den enda aspekt av tiden som är meningsfull. Kom ihåg att dess tonvikt på skuld gör det möjligt för det att försäkra sig om sin kontinuitet genom att göra framtiden lik det förgångna, och således undvika nuet." (En kurs i mirakler, TB s291)

”Mamma, vad är ’nu’ för nåt?” frågar treåriga dottern. ”Är det en siffra?”

Jag försöker förklara att nuet är det som är här hela tiden. Men finner ändå nuet svårt att beskriva för henne. ”Det är den här stunden, säger jag. Inte igår, inte imorgon. Nu.”  Egentligen det enda som finns, tänker jag, men säger det inte högt.

Det är som när barnen bygger med duplo. De är helt uppslukade av stunden och helt närvarande med det de gör. De strävar inte efter något slags mål. Även om de säger att de ska bygga ett slott så är aldrig det färdiga resultatet det viktiga. Ofta raserar de det färdiga bygget, eller slutar leka när de byggt klart. Vi vuxna gör ofta tvärtom. Vi stirrar oss blinda på målet – som ligger i framtiden – och missar därför nuet, livet. Vi är inte närvarande med det vi gör och upplever därför stress. Men det är aldrig själva aktiviteten som gör oss stressade, det är vår upptagenhet med ”sen”.

Jag drömde häromnatten att jag var på en biograf och inte kunde hitta utvägen. Jag letade och letade, svettig och panikslagen, efter utgången. Men ju mer jag sprang runt desto mer tappade jag bort mig. När jag till slut stannade upp och bad om hjälp var det inte svårt att se vart jag skulle gå för att hitta ut…

Bara hjärtats röst som viskar inom mig vet. Vet var jag ska gå. När livet blåser kallt, när allt faller samman, när kaos och mardrömmar hemsöker mig. Hjärtat vet. Där dansar Isabella. Hon leder mig ut från biografen.

Alla kan återupprätta kontakten med den delen av oss själva som kan och vet allt. Den finns hos alla men den har flera namn. Vare sig vi kallar det intuition, den inre rösten, en ängel, Buddha, Helige Ande, antaryamin, den inre gudomligheten, hjälpare eller vägledare, så är det samma sak. Det är länken till Källan, eller Gud om du så vill. Jordinvånarna tycks ha tappat länken, förlorat sig i filmen och fastnat på biografen. Men inom dig, här och nu, har du någon/något som kan leda dig rätt. Det gäller bara att stanna upp och be om hjälp.

Mamman bakom masken

Dottern är elva månader. Hon sitter i bärselen på min mage. Vi kan se varandra i ögonen. Skogen glesnar där vi går. Mina fötter känner till marken och rötterna. Här har vi gått många gånger.

Hösten närmar sig, men jag sjunger sommarsånger. Pippis sommarvisa och Du ska inte tro det blir sommar. Sånger hon verkar gilla. Värmen sprider sig i magen när hennes ögon glittrar.

Aldrig, aldrig, aldrig ska jag göra henne något illa. Hon är en liten ljuv ängel. Det liksom rinner pärlor ur henne när hon skrattar. Mitt hjärta värker av ömhet.

Hon är tre år och sitter och ritar med fingrarna i maten. Jag är trött efter en lång dag och upphackad sömn natten innan. Potatis och ägg ligger i småbitar utanför hennes tallrik. Vitkål i vattenglaset. Jag ser på henne. Det blir plötsligt stelt inne i huvudet. Dottern fortsätter att dra med händerna i såsen. Nu fortsätter hon på bordet. ”Nej!” säger jag bestämt. ”Jag vill att du äter med besticken”. Hon svarar med att kladda ännu mer. Ler lite snett. Rösten inuti säger att hon struntar totalt i mig. Det svartnar, slår slint. Jag drar undan hennes tallrik, ställer ner den i diskhon med en duns. Dramatiskt. Jag ser mig själv utifrån. Iakttar dramatiken. Jaget har fastnat i något kallt och fyrkantigt. Den Kontrollerande har makt över mig. Hårt och bestämt lyfter jag ner dottern från bordet och befaller henne att gå och tvätta sig. Min röst låter hård. Skällande. Det enda hon hör är att jag inte älskar henne. Du duger inte.

Efteråt värker det i själen. Jag skulle inte. Jag älskar henne. Jag vill inte skada henne. Jag måste sluta identifiera mig med Den Kontrollerande. Jag säger förlåt. ”Jag kunde ha bett dig på ett trevligare sätt. Förlåt mig.”

Ändå. När vi ska städa undan leksakerna innan läggdags plockar hon ihop klosståget. Det är som ett pussel. Dottern sätter klossarna lite huller om buller så att alla inte får plats. Hon blandar färgerna. Gör på treåringars vis. När dottern gått därifrån rättar kontrollmamman till tåget så att klossarna hamnar rätt. På håll ser jag hur hon iakttar mig. Hon säger: ”jag gjorde fel mamma”. Ännu en gång, med mina handlingar: Du duger inte.

Men jag vet. Jag är inte perfekt. Ingen är det. Men detta är inget jag ska luta mig på, som tröst. För att slå ifrån. Barnen visar mig vad jag behöver titta på hos mig själv. Var jag sitter fast. Det svåraste är att förlåta sig själv. Att verkligen se. Ofta vågar vi inte titta på oss själva. Vi kastar ned våra handlingar i brunnen, lägger på locket. Inte nu, kanske sen, men inte nu tänker jag titta på detta.

Men när jag strävar efter att göra allting ”rätt” är det dömt att misslyckas. Pendeln slår över åt andra hållet. Jag försöker skyla det ”hemska” med det ”perfekta”. Vad för slags förälder är jag då? Jag spelar fortfarande bara en roll. Och det märker barnet. Mamma är ett tomt skal, finns det någon verklig människa där bakom masken?

Som alltid hittar jag svaret i nuet. Där finns inga roller. Bara kärlek. Sann närvaro. Om jag bara släpper taget om alla tankar om hur jag ”borde” vara och slutar lyssnar på de babblande åsikterna i huvudet, så händer något fantastiskt. Jag landar. Bortom föreställningar. Bortom all rädsla. Jag landar i ett verkligt möte med barnen.

Masken ramlar av. Rustningen faller och Den Kontrollerande finns inte mer. Dottern lutar sig mot mig, säger: ”Jag vill sova med dig mamma. Vill sitta i din famn”. Hennes ögon är lena. Hon ser. Oändligt klok.

Enhet är närheten vi söker

Våra händer, staplade på varandra. De ligger i varandra, en utanför, en halvt knuten, en med fingrarna spretande. Händerna, fyra stycken, till synes skilda objekt, förenade till ett konstverk. Tillsammans.

Och jag vill inte röra mig, inte försvinna ifrån detta.

Dessa ögonblick är heliga, då ingen åtskillnad finns. Inget du, inget jag. Bara enhet. Mitt lilla jag suddas ut. Det finns inget utanförskap, ingen känsla av separation. Som om jag är en pusselbit i en större helhet, men samtidigt är jag helheten på samma gång.

Oftast när dessa ögonblick upplevs brukar de försvinna ganska fort, oftast med min önskan om att de ska stanna, inte fly från mig. Just i den tanken brukar det hela vara över och smärtan tar vid. Det är som om det heliga försvinner så fort jag har en önskan om att mitt liv vore annorlunda.

Lilla egot vill att andra ska ändra på sig för att kunna känna sig nöjd. Om min partner ger mig det jag vill, den där närheten jag söker…? Har jag då funnit den sanna kärleken? Är det den inställningen jag vill ha i världen: att andra ska ge mig det jag vill ha?  

Om jag skulle uppleva varje sekund exakt så som den är och inte önska att den vore annorlunda – skulle jag då ana heligheten i allt? Om jag bara stannar upp och bara iakttar, tar in, vad som än händer.

Varför skulle en situation bedömas som sämre än någon annan? Varför skulle jag önska att somliga saker vore på ett annat sätt? Är det inte detsamma som att önska bort livet?

”Ge mitt sinne frid. Låt mina tankar vara stilla.”                                                                                                  En kurs i mirakler

Vilka tankar är sanna för dig?

Stanna upp en stund och fundera över följande:

Rädslan börjar med en felaktig tanke.
Endast kärleksfulla tankar är sanna.

Tankar du har om dig själv eller andra som inte är kärleksfulla existerar egentligen inte.
Ändå lägger människan enormt med energi på att hålla dessa tankar vid liv. Vi slår på oss själva och andra för att vi tror på Rädslan.

Rädslan är som ett stort, svart, dimmigt moln som tillfälligt skymmer kärleken. Men om du bara går rakt igenom molnet (fastna inte!) så är du hemma.

Du är kärlek. Allt annat är bara påhitt.

"Säg till dig själv att du på något sätt måste ha valt att inte älska, för annars skulle rädslan inte ha kunnat uppstå. Rädsla uppstår ur brist på kärlek. Det enda botemedlet mot brist på kärlek är fullkomlig kärlek." (En kurs i mirakler)

Drömmen om Sanna

Jag är Sanna. I drömmen. Allt som verkar hända är bara skuggor och ljus, som bryts i olika mönster, tycks skapa ting som ser ut att vara skilda från varandra. Drömmen är skrämmande verklig, ibland sagolik och fantastisk… men på senare tid allt mer tärande. Jag vill vakna nu.

Vem är Sanna? Hur kan en drömfigur vara så verklig?

Sanna föds. En mamma och en pappa. Båda med olika förväntningar på sin förstfödda. Så annorlunda allt ska bli. Inte tänker de gå i sina föräldrars fotspår, nej minsann.

Leenden och stora händer. Kalla mammafingrar och fumliga pappahänder. Skriket som kommer ur hungern, tomheten i magen. Blött, varmt, kallt, mera skrik. Varifrån kommer skriket? Och så försvinner allt. Mörkt, annan värld. Stilla rymd. Tillbaka till platsen där jag kom ifrån, det invanda trygga. Jag minns. Jag dog en gång, sen föddes jag. Jag ville det, men när jag äntligen kom ut ur min mammas mage ångrade jag mig. Varför skulle jag vilja vara i den här världen? Det är så mörkt och kallt. Luften, tyngden. Det tar tid att vänja sig. Och när jag vant mig och lärt mig om tingen – då kommer jag att ha glömt. Glömt allt, glömt vem jag är, var jag kommer ifrån. Jag kommer att tro att allt jag ser är verkligt. Jag kommer att tro att jag är den här kroppen. Jag kommer att hata mig själv, men inte förstå det, istället kommer jag att avsky andra, skylla mitt utanförskap, min ensamhet på mina medmänniskor.

Splittring är vad jag kommer att se och jag kommer söka njutning, som i den här världen bara varar korta stunder. Jag kommer att önska mig härifrån, leta efter utgången. Men inse att självmord inte är lösningen. Jag växer upp med en känsla av att något viktigt är precis utom räckhåll, men döljer detta för mig själv. Smärtan går att gömma för ett litet barn, hon kan forma sig som hon vill, så som omgivningen vill ha henne. Och vid skolstarten har hon helt och hållet förlorat kontakten med minnet. Glömskan är ett faktum.

Drömmaren sover sin Törnrosasömn. Det enda som kan väcka henne är den sanna kärlekens kyss. Men hon måste själv vilja ha den. Hon måste vilja släppa drömmen…

Om Sanna är en dröm - vem är det som drömmer?

Du som drömmer: öppna ögonen! Nu är tid att vakna. 

Är du kallad?

Och fast du flyttat till ett hus, som är öppet fräscht och ljust, så kommer inga gäster minnas var det låg. Och fast du lärt dig varje låt och fast du har en härlig båt, så finns det ingen som vill röra vid din kind. Nej ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör, ingen vill veta var du köpt din tröja… Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad och du har tränat bort din dumma dialekt…                           
                          
 Raymond & Maria "Ingen vill veta var du köpt din tröja"

                                                                                                                                                                                       

”Var det här allt?

Vad är meningen egentligen?

Varför blir jag aldrig riktigt lycklig – jag har ju gjort allt man ska??

Människan som börjar ställa sig dessa frågor är, som jag ser det, kallad att hitta sig själv, det som är sant bortom hur man ”ska” vara, se ut och prestera. Det är ditt inre som kallar! Du är vilse i den här världen, dags att komma hem! Där börjar sökandet. Även om det kan ta sig många omvägar…

Har man väl börjat ställa frågor om livets mening och smått börjar förtvivla och/eller blir deprimerad finns två möjligheter:

1.       FLY. Egentligen handlar det om ett uppskjutande. Människan fyller vardagen med ännu mer aktiviteter, upplevelser, resor, sysslor, arbete… Allt för att tomheten inte ska sticka fram sin fula nos. Medicin mot din depression. Missbruk av olika slag, som leder till fler följdsjukdomar. Vi kan ständigt hitta nya projekt: renovering, kanske ett sladdbarn, nytt hus… ”så man har något att göra.” När något projekt eller upplevelse når sitt slut kommer tomheten tillbaka. Många, många lider av depression. Den brer ut sig som en grå filt över vårt samhälle. Människan har förlorat sin mening, tappat bort sig själv.

2.       SÖKA EFTER MENING. Låt krisen komma. Det gör ont – det hör till – men du kommer så småningom ut på andra sidan, även om det inte känns så när allt faller. Här gäller det att lära sig ha tillit och acceptera det som händer för att underlätta processen.

Jag tror att depression har blivit ett täckord för andliga och existentiella kriser. Är du en av dem som ”drabbats”? Vågar du se din depression eller tomhetskänsla i vitögat? Vad vill den säga dig egentligen? Är du kallad?

Samhällets krav får människor att köra i diket. Den så kallade ”lyckade människan” faller utmattad ihop efter att ha försökt leva upp till krav så som att ha ett perfekt hem, snygg och vältränad kropp, vara duktig på jobbet, ha ett fantastiskt förhållande och familjeliv med välartade barn… Men vem är det egentligen som ställer dessa krav – och VARFÖR?

Jag tänkte i tidig tjugoårsålder att jag ännu hade det bästa i livet framför mig och det gjorde mig glad. 1.Jag skulle ha ett stort fint bröllop och 2.jag skulle få barn. Det här var de STORA glädjeämnen jag såg fram emot och visst tänkte jag att det nog skulle bli väldigt trist att ha dessa händelser bakom mig. Vad skulle jag då ha kvar? Jag strävade efter att vara duktig för då var jag någon. Jag tränade mig dessutom halvt utbränd för att se attraktiv ut. Men jag hittade ingen mening med livet trots det. Det slog mig aldrig att jag kunde duga ”bara” som jag var. Några år senare, med en kraschlandning i backspegeln, klev jag ut ur krisens centrifug, nyvaket och storögt. Livet hade plötsligt fått en mening. Men sökandet gjorde ont, mycket ville upp till ytan på samma gång och det har inte alltid varit lätt. Fortfarande kommer monster och spöken ur källaren och hälsar på, men jag har funnit något stort att luta mig på i alla lägen. Det hade jag inte förut…

Vår tid karaktäriseras av en flykt från lidandet. Vi flyr lidandet istället för att möta det, gå igenom mörkret, utvecklas och komma ut fria på andra sidan. Kan du säga ja till ditt lidande? Jag försökte länge att fly, men till slut hade jag inget val. Det fanns ingen ”utväg” kvar längre, jag var tvungen att möta mig själv. (Det största lidandet kan dock vara att inte lida alls, vi hamnar då i stagnation, resignation och förstelning.)

Kriser kan behövas för att frigöra oss från något som inte är vi. Kriser kan kännas mycket negativa, men de bär alltid på en fantastisk gåva. Genom krisen kan vi utvecklas för att efterhand upptäcka och uppleva sanningen om oss själva.

Du kan må bättre och underlätta för dig själv genom:

·         Balans: sömn, sund kost, sociala kontakter: nätverk av familj, vänner och bekanta, lugn och ro, meditation…

·         Livsändamål: sträva efter att finna vad just DU är här för att göra, vad säger intuitionen att du har för uppgift i den här världen?

·         Självutveckling: sträva efter att utvecklas som människa, skala av lager på lager av sådant du inte behöver, t ex föreställningar som inte tjänar dig. Genom att möta dina skuggsidor kan du bli friare. Vad är det du fördömer hos andra? Det kan handla om sådant som finns hos dig själv, bortträngt eller omedvetet. Ha tålamod med dig själv.

·         Kärlek: vila i hjärtat när du är ensam eller tillsammans med andra. Känn kärleken inom dig och hur du genom den är förenad med alla. Utstråla den! Det är lätt att vara för mycket uppe i huvudet och förlora sig i alla tankar, men påminn dig själv, gång på gång, att bara gå tillbaks till hjärtat och vila där.