Flickan och glasrummet

Hon är fyra år. Jag hinner skymta hennes ögon när hon kommer ut från rummet, innan hon slår ner blicken. Ett leende skymtar i hennes lilla ansikte, men det försvinner så snabbt att jag undrar om hon ens log. Hon ser ned i golvet, verkar inte veta var hon ska göra av händerna.

Hon tycks inte vara van vid att någon ser henne, lyssnar på henne. I periferin rör sig hennes föräldrar. De diskar, packar väskor, pratar i telefon, bestämmer möten… Hela tiden är de på språng, planerar nya aktiviteter, roliga saker, fikaträffar, släktkalas och resor. Bilen måste fixas, barnen måste fixas, huset måste fixas. Långa listor med saker att ordna. Barnen får inte kladda, inte stöka till, inte leka som de vill. Skärpning, ordning, låt oss inte falla ur tidschemat!

Mamman torkar svetten ur pannan vid diskbänken, smider planer på vad som ska hinnas med sen. Runt benen rör sig tvååringen, drar i henne, vill sitta famnen. ”Nej, inte nu gubben, jag hinner inte. Vi ska iväg sen och jag måste diska och packa mellanmålet NU.” I hallen hör hon sin man hjälpa flickan med kläderna. ”Om du skyndar dig lite så hinner du vara ute en stund innan vi ska åka”.

Skynda. Hinna. Bråttom.

Flickan berättar om en dröm hon haft.

”Mitt rum var inte som vanligt. Det var ett rum av glas. Och där fanns inga leksaker. Det var en flicka i rummet. Hon var alldeles svart.”

Vad är det vi missar om vi drar ner på tempot? Vad händer om vi släpper allt en stund och slår oss ned och bara lyssnar på våra barn, deltar i deras lekar?