söndag 24 juni 2012

Jag är inte tankarna

Solen strömmar genom bilrutan. Det är varmt, huden är klibbig. Bebisen klagar. Hålla lilla handen i stora handen, sjunga ”Imse Vimse spindel”. En annan hand vilar på ratten. En kraft bär oss framåt, som en stor våg och vår lilla bil bara följer med.

Framme vid IKEA är det svalt på parkeringen. Det fläktar genom bilen när dörrarna öppnats. Bebis i sele. Inköpslista i handen. Mot ingången! Rulltrappan upp. Fjuniga lilla huvudet rör sig från sida till sida, hon studerar allt.

Precis vid ingången till möbelavdelningen ringer en telefon. Signalerna tycks komma från skötväskan. Ena handen rotar upp telefonen. Den är tyst. På displayen syns en bild på en bebis och en mamma. Först då kommer jag ”tillbaka”, eller snarare är det då jag märker att jag varit ”borta”. Jag har varit så totalt ett med det som upplevs att jag helt glömt bort mig själv. Jag har bara varit och låtit görandet flöda genom mig.

Just det, jag är Maria. Jag är någon som har en ström av uppgifter som bara ska fixas. Det är som när man vaknar på morgonen och det först tar en liten stund att orientera sig.” Var är jag, vilken dag är det?”

Men vem är jag då när jag inte har några tankar om ”mig själv”? Det slår mig att jag skulle kunna vara vem som helst av alla de människor runt omkring mig. Vi är alla lika. Vi bär bara omkring på olika livssituationer, vår historia och dömanden så sitter vi så totalt fast i detta gytter av tankar att vi inte ser att vi hela tiden är bortom dessa.


Vem är ”jag”? Det är en påhittad idé, en bild, en historia. Allt jag lärt, alla åsikter, allt som lagts till en självbild. ”sån här är jag i den här världen”. Och om jag tappar minnet eller radikalt ändrar åsikter, finns jag inte mer då, eller blir jag helt enkelt en annan? Men vad är det som säger att vi är våra åsikter, begär, känslor, tankar eller summan av alla våra upplevelser? Är du en historia kanske?

Jaget tycks inte vara något annat än ett påhitt?

Den där stunden när jag var fri från ”mig själv” var som att bada i ett tillstånd av flöde, av upplevande, av liv. Jag tror det är på det sättet barn möter sin omvärld. De har inte lärt sig att döma, att sätta etiketter på allt. De fastnar inte i tankar så som vi vuxna gör. Vi fastnar i en lång kedja av tankar som tycks berätta något för oss, och så missar vi helt vad som faktiskt pågår runtomkring oss. Vi tappar närvaron, livet.


Och vi som jobbar med ”självutveckling” kanske ofta tänker: ”Jag befriar mig själv mer och mer.” Detta är också bara en tanke. Vem är det som ska bli fri och från vad?

Sanningen är att jag är fri NU.

Jag kunde vara vem som helst. Barnet, den gamla kvinnan… Jag är alla och samtidigt ingen.

Jag är inte de tankar jag har om mig själv.

Du är inte de tankar jag har om dig.