…är inte som de var förr. Något har hänt. Är det evolution, revolution eller rent av invandring från andra planeter? Vad ska man tro?
Problemen i skolorna ökar. Det heter att barnen är missanpassade, stökiga, bråkiga, icke närvarande osv. Medicin skrivs ut för att lugna och dämpa de barn som protesterar mot ett skolväsen, ett samhälle, en vuxenvärld som inte passar dem.
Barn av idag sätter man sig inte på hur som helst. Då skriker de. HÖGT. De låter oss veta vilka problem vi har, mycket tydligt pekar de ut dessa åt oss. De trycker på alla ömma punkter.
Det är då vi kan välja: när något gör ont inom oss vid ett möte med ett barn kan vi antingen skylla på barnet eller välja att titta på oss själva.
Alla känslor du upplever är inom dig, någon annan kan aldrig orsaka vad du känner. Det är inget annat än felaktig inlärning att tro att någon annan kan såra dig, att något utanför oss själva kan orsaka hur vi själva känner oss. Det är våra tankar om händelsen som orsakar känslan, inte själva händelsen. Och en känsla är bara en känsla. Den är inte vad du är. Språket lurar oss här. Vi säger: jag är arg, som om vi är den arga känslan. Men… i själva verket upplever vi en arg känsla. Vi är bortom alla känslor och tankar, vi upplever dem bara. Vi är upplevaren. Hur skulle vi annars kunna veta att det dyker upp en arg känsla om det inte fanns någon där som kunde observera den? Känslor och tankar kommer och går, och du kan ju omöjligt vara något som kommer och går, eller hur?
Många vuxna säger NEJ till ett barn som uttrycker en känsla. Särskilt gnällighet och ilska är icke tillåtet. Nej, nej, nej, säger vi till barnen som klagar. Varför gör vi det? Varför får inte barnet visa vad som känns? Jo – barnet påminner oss om vårt eget inre barn.
Alla har vi varit barn och även vi möttes av en oförstående vuxenvärld. Våra känslor och behov blev inte alltid mötta. När vi möttes av hån, kritik, straff eller blev avvisade hade vi ingenstans att vända oss, ingen kärleksfull famn som visade att allt får finnas, allt får kännas, allt får komma till uttryck. Då fryste vi våra känslor, de som inte fick finnas – och det barn som kände fick inte finnas. Vi låste in barnet, bommade igen och förträngde allt. Men barnet finns kvar. Och varje gång vi möter en situation tillsammans med barn som påminner om vårt eget instängda barn så är det något som känns. Något som gör ont. Istället för att ge dagens barn skulden så kan du ta kontakt med ditt eget barn, det som bara längtar efter att du ska ta det i dina armar.
