Jag har ganska länge studerat hur våra tankar skapar vår verklighet. Det finns en del inom oss som gör motstånd mot livet som det är. Man skulle kunna säga att den här delen har kapat sinnet och kommenterar på ett tvångsmässigt sätt sådant som grannens grönare gräs, vädret, vad andra säger och gör, hur vi själva ser ut eller vad vi eller andra borde skämmas för. Den här delen finner fel i det mesta, anser sig själv vara bättre eller sämre än andra, och vill alltid att livet ska vara annorlunda än vad det är.
Men när vi väljer att inte lyssna på den här dömande inre
rösten, utan istället älskar livet precis som det är och kapitulerar inför
livets svårigheter, överlämnar oss, accepterar, säger JA – då händer något
magiskt. Kampen, problemet upphör att existera. När vi släpper alla motstånd
öppnas ett fritt, öppet och fridfullt utrymme.
Trots att jag vetat det här under många år så fastnar jag
likväl ändå. Tänk om bara de andra kunde ändra på sig så att jag kan få lite
lugn och ro! Haha!
Under en tid hade jag haft svårt att sitta vid frukostbordet
tillsammans med min familj. Deras starka röster och intensiva livlighet gick rakt
igenom min kropp, särskilt när jag var morgontrött, och det kändes som deras
starka energi började äta på mig. Jag
hade till och med sagt till min man: ”Jag känner mig helt invaderad av er!” Trots
allt jag vet om acceptans - att möta smärtan i stället för att göra motstånd -,
så ville jag fly från min familjs högljuddhet och främst deras röster när de
lät arga. Jag var också medveten om
att jag ville försvinna ifrån situationen så att jag inte skulle förvandlas
till ”elaka mamman”, för henne avskydde jag. Jag ville inte ha med henne att
göra ännu en gång, jag ville rädda mina barn från henne. Den här delen av mig
själv skulle alltså inte få finnas, jag gjorde motstånd. Jag hade helt och
hållet glömt bort att det jag gör motstånd mot växer sig starkare.
En dag i slutet av juni gjorde vi en utflykt till de vackra
ängarna som ligger nära vår bostad. Vi gick igenom tunnlar som naturen byggt, vadade
i högt gräs och klättrade på klippor. Barnens livsglädje och starka energier sprudlade.
Vi hade en fin dag tillsammans.
Tre dagar efter vår utflykt rycker jag en fästing på
baksidan av låret. Dagar går och det börjar klia intensivt på låret. Jag
upptäcker en ganska stor rodnad runt bettet. ”Det går över”, tänker jag. Men
det gör det inte. Jag får värk i kroppen, feber och när jag låter dagarna gå
uppkommer strålande smärta i ryggen, armar och ben. Nacken känns stel.
Borrelian är ett faktum. Nu känner jag mig helt invaderad av den.
Så som jag tänker så blir det. Känner jag mig invaderad och
inte möter det eller gör något åt det så sätter det sig till slut på den
fysiska nivån. Skulle jag nu stanna upp och känna efter varför jag ville fly de starka energierna i min familj?
Ja, bättre sent än aldrig! Jag börjar med att tacka
borrelian för vad den nu ville visa mig. För mig är det inte sant att jag bara
”råkade drabbas” av borrelia just nu. Det som pågår i det inre är vad jag
varseblir i det yttre.
När jag känner mig som mest sjuk noterar jag en sorg i kroppen.
Samtidigt triggas jag av en arg son. Han känner sig
orättvist behandlad av sin syster och slår henne i ryggen. Hårt. Jag reagerar
blixtsnabbt: blir arg på elakheten och ger elakhet tillbaka. Så är ”det elaka
barnet” och ”den elaka mamman” igång. De har båda suttit fängslade inom mig. Nu
är de uppväckta tack vare min sons fantastiska förmåga att trycka på exakt rätt
knappar.
Jag märker att jag ångat igång för mycket och söker
avskildhet. Jag möter instängd ilska från en tid i mitt liv då det var fult att
vara arg. (Det verkar dock vara fult i vår tid också…) Hur länge har jag fördömt ilskan? Men det arga barnet som var jag levde kvar på insidan, och varje
gång mina barn påmint mig om det här instängda barnet så har ilskan
väckts. Och jag har bannat mig själv för att jag blivit så arg. Kallat mig
själv för ”elaka mamman”.
Jag vänder mig inåt och går det
elaka barnet och den elaka mamman till mötes, med öppet hjärta. (De är såklart
inte elaka, det är bara benämningar det dömande sinnet satt på dem.) Jag var aldrig
invaderad, det var bara mina egna emotioner som vaknat och kändes som störningar
i systemet. Nu när jag möter alltihop i en omfamning blir det alldeles lugnt
och varmt på insidan, och liksom mera helt. Tänk att jag inte sett att jag
gjort motstånd mot delar av mig själv! Jag ser också det livliga barnet som var
jag, med mycket stark energi och livsglädje! Hon som tonade ned sig själv för
att passa in, hon som kapslade in sin kraft. Jag tar full kontakt med henne
igen och säger samtidigt JA till alla mina barns livsglädje och starka uttryck!
Att göra motstånd mot dem är som att göra motstånd mot livet självt.
Parallellt med min känslomässiga läkning av borrelian väljer
jag också att ta en kur antibiotika. På bara ett dygn går jag från värk, sorg och låg energi till full kraft och livsglädje. Jag njuter av sommaren och mina barn!
När det elaka barnet och den elaka mamman fick tillåtelse
att existera lugnade de sig och började le och skratta istället! Livet är
underbart!
