onsdag 20 januari 2016

Skuggbarnet eller "Så som du tänker, så blir det"


De föreställningar vi har om oss själva är de vi sänder ut, vare sig vi är medvetna om dem eller inte.

Jag bar på föreställningen ”ingen bryr sig om mig”. Den öppnade inte direkt upp för kärlek i mitt liv. Snarare stängde den dörrar rakt i ansiktet. Och jag undrade hur andra kunde behandla mig så ”kärlekslöst”! I själva verket gav de mig bara det jag bad om. Om jag sänder ut ”du bryr dig inte” så är det precis det jag får, människor som inte verkar bry sig. Även om de kanske gör det!

Jag vände mig inåt och mötte känslan som uppkom när jag upplevde att min man inte brydde sig om mig. I de inre domänerna såg jag en svartbränd bakgård, en rostig tunna och sönderslagna fönsterglas. Bredvid satt ett smutsigt, ilsket och väldigt sorgset barn. Hon var så arg att hon bränt och slagit sönder saker omkring sig. När jag närmade mig henne skrek hon mig rakt i ansiktet. Hon vrålade så att jag nästan ramlade omkull. ”Du bryr dig inte om mig!”
 

Det här barnet – mitt inre barn - skrek efter kärlek. Så vad skulle jag göra? Fortsätta att inte lyssna på henne? Möta henne med öppna armar?

Jag såg att det var mig hon var arg på. Det var jag som inte mötte henne. För varje gång hon skrikit efter mig hade jag famlat efter kärlek från någon annan, oftast min partner. När det var in till henne jag skulle gå! För varje gång jag vänt mig ifrån henne hade hon bara blivit ännu argare!

För min inre syn såg jag hur jag satte mig intill henne, som en kärleksfull vuxen närvaro. Jag frågade henne hur jag kunde hjälpa henne.

”Gå din väg!”, skrek hon, ”du bryr dig ändå inte om mig!”

”Jag hör vad du säger”, svarade jag, ”du tror att jag inte bryr mig om dig. Men det gör jag. Jag älskar dig. Jag finns här för dig, alltid. Förlåt mig för att jag inte lyssnat på dig, jag förstod inte att det var du som ropade efter mig. Nu vet jag bättre. Du kan känna dig trygg hos mig, för jag kommer alltid att ta hand om dig. ”

Den lilla flickan såg upp på mig. Hennes ansikte var smutsigt, men ögonen hade börjat gnistra en aning. Jag höll fram armarna mot henne.

”Allt är okej. Du får vara hur arg du vill på mig. Jag älskar dig.”

Hon kröp upp i min famn. Samtidigt tändes tusen små stjärnor i min kropp. Jag blev alldeles varm.

Nu behöver jag inte spela upp ”ingen bryr sig om mig” längre på Livets scen. Nu finns det plats för andra teaterpjäser. Vad sägs om: ”livet innebär oändliga möjligheter” eller ”jag är älskad” eller varför inte ”jag badar i överflöd, tillit och trygghet”?

Vad väljer du? Vilka skuggor inom dig behöver bli mötta med kärlek?