Natt och dag. God och ond. Ful och vacker.
Svart och vitt. Ljus och mörker.
Den här världen tycks bestå av motsatser, kontraster. Ofta
beskylls dessa för att inte ha någon mening. Vårt språk och våra tankar om vår
omvärld, beskriver, dömer, placerar i fack. De tillhör ett slags filter som vi
använder för att sortera vår verklighet. Även då det inte behövs. Eller kanske oftast då det inte behövs. Dömandet och
etikettsättandet hindrar oss från att klarvaket se det sanna. Alla som återigen vill uppleva världen som ett litet
barn förbannar säkert tankeströmmen med all dess klagande och kritiserande.
Detta blixtsnabba, automatiska dömande som hindrar oss från att bara vara i
enhet med vår omvärld. Vi säger ”dåligt väder” istället för att bara uppleva
regnet. Vi betygsätter våra medmänniskor istället för att se varandra så som vi
verkligen ÄR…
Men jag tror att allt vi möter kan ha ett syfte, att det finns en mening. Allt kan lära oss något, om det är vad vi
eftersträvar. Jag frågar mig vad vi kan lära oss av dessa kontraster. Jo, de
hjälper oss att välja ”rätt”. Sjukdom får oss att vilja välja hälsa. Vi vill,
när livet känns outhärdligt, om inte förr, välja glädje, frid och lycka. Önskar
vi detta av hela vårt hjärta kommer vi också att bli visade i den riktningen.
Rösten i ditt inre ”kommer uttryckligt att visa dig vägen. Du kommer att få
veta allt du behöver veta.” (En kurs i mirakler TB, s 35)
Det sägs att hatets motsats är kärlek. Men den allomfattande
Kärleken har ingen motsats. När vi återfunnit den faller kontrasterna bort…
Vi vill vara fria och älskade. Sanningen är att vi är detta
hela tiden och har alltid varit det. Världen tycks tudelad. Men splittringen
finns inom dig. Så som i det inre så och i det yttre. En hel människa med enhet
i sitt sinne ser sig inte som separerad från andra. Människor med
enhetsmedvetande krigar inte, dömer inte, hatar inte. De bara älskar, för de
älskar sig själva. De omfamnar det fula, hatiska, skräckinjagande och ser på
det med oändlig kärlek. De vet att den enda sanningen finns bortom detta. Rädslan,
”det mörka” går att använda som språngbräda till ”det ljusa”, oändlig kärlek.
Kärlek bortom denna världen.
