Hypnosyntes, enhet och helhet

Jag såg mig själv som ett pussel, ett med två stora bitar. Men den ena biten saknades. Det var något fel med mig, jag var halv. Så hade det varit så länge jag kunde minnas. Hade jag någonsin upplevt mig själv som en helhet?

 

Jag sökte den sanna kärleken. Den Ende. Jag trodde jag behövde någon annan för att känna mig hel. Bara tillsammans med Den Andra Hälften kunde jag vara i enhet. Och visst har jag haft enhetsupplevelser, men de var så flyktiga… som en kortvarig dröm. Sökandet fortgick. Kanske skulle jag finna det jag sökte – hos någon annan, en ny partner?
Med åren insåg jag: ingen annan kan tillföra det jag saknar hos mig själv. Det är bara hos mig själv jag finner det. Men känslan av att vara halv fanns kvar.

Genom hypnosyntes och annat inre arbete har jag skalat bort en hel del gamla trosföreställningar och inre hinder, rädslor, sorg och maktlöshet. Nu hade jag kommit långt in, in mot kärnan.

Gömt djupt i mitt inre fanns fortfarande ”jag är omöjlig att älska”, och ” jag vill inte leva”. Det förvånade mig eftersom jag trodde mig ha släppt taget om sådana föreställningar. Hade jag nu nått självaste roten?

Helena Söderlund guidar mig, som så många gånger förr, med hypnosyntes, in i de inre domänerna, genom cellminnen och drömsekvenser.

Än en gång sitter jag bredvid ett barn som dött, eller snarare ett foster som inte fick leva. Jag är i en annan tid, en artonårig fattig torparflicka, med träskor och grov linnekjol. Det var för mycket skam i barnet hade jag fått höra. Torparflickan lät sig övertalas att ta bort barnet. Nu kände jag hennes smärta: när barnet var borta ville hon själv inte leva. Aldrig skulle hon kunna förlåta sig själv. Jag hade avsagt mig livet, redan innan jag kom in i det här livet.

Sorgen väller upp inom mig och Helena guidar mig att släppa fram dem. Hela kroppen vrider sig, men efter några sekunder blir det lugnt och stilla inuti. Kroppen är trött och skakig, men jag är helt lugn.

Jag förlåter mig själv: den del av mig själv som lät sig övertalas. Sorgen och skulden lyfter och försvinner som en skugga. Kvar finns jag och barnet, i enhet. Trots att hennes lilla kropp är död så finns hon kvar. Vi finns kvar, tillsammans. Inget kan ändra på det. Färgerna är ljusa, skarpa. Vår kärlek är högst verklig.

Nu har jag fått en förklaring på varför jag väntat på att bli anklagad. Jag hade ju dödat ett barn! Jag förstår varför jag känt mig som ”värsta sortens morsa” under dåliga dagar. Den ”allra värsta sortens mor” måste väl vara den som har ihjäl sina egna barn. Så hade jag sett på mig själv, det var den föreställningen jag fötts med. Jag ser varför jag känt sån skuld gentemot barnen, och varför jag tagit för mycket ansvar.

Det är så lätt att säga till föräldrar att de ska sluta ta så mycket ansvar för sina barn, att sluta curla eller sluta vara så perfekta. Men har man övertygelser inom sig, likt de jag hade, då är det sådana kort vi spelar, särskilt när vi inte är helt närvarande med oss själva. Bär vi på skuld kan vi lätta den, lyfta av den, genom att göra inre resor och frige gamla föreställningar och mönster, så som via hypnosyntes.

Mitt i lugnet under Helenas och min hypnosession kommer sonen, som en virvelvind, han knuffar och buffar på mig, vill ha hela mig. Inte halva. Han nöjer sig bara med min HELA närvaro. Jag ser honom som en liten fågel, en hackspett som pickar på mig med sin näbb. Han hackar och hackar och min första impuls är att lyfta bort honom. Men så ser jag: hans uppgift är att hacka sönder de skal jag har omkring mig. Och jag låter honom göra det. Snabbt och ihärdigt hackar han hål på flera lager. Det sista lagret är hårt, som porslin, men han hackar, outtröttligt. Slutligen når han in till kärnan: en stenstod, som en stav med ett slingrande mönster runt. Det liknar en orm. Helena vägleder: ”låt honom hacka på stenen också.” Sonen hackar även på den slingriga formen och då förvandlas den, börjar röra sig, blir till en levande orm. Ormen får färg, som en regnbåge. En regnbågsorm har vaknat inom mig. Jag tänker på DNA, på skaparkraft, på alltings början, på initiering.

Sonen flyger iväg, nu har han gjort sitt jobb. Nu är han en vit duva.

Vad detta kan föra med sig får tiden utvisa. Min kropp är i förändring. Alla mina celler vibrerar, som luckor som öppnas och stängs. Omprogrammering sker.

Dagen efter finns inte ett spår av sorg eller förlamande trötthet. Jag är mycket mer i mig själv på ett sätt som inte går att beskriva. Och jag tar ingen skit. Mina gränser har aldrig varit så tydliga som nu. Att ta ansvar för andra är också som bortblåst. Helt plötsligt ser jag mycket, mycket tydligt vad som är mitt och andras ansvar. Jag har varit inne på andras område och tassat omkring, alltför mycket. För vem blir egentligen hjälpt av att någon annan tar ansvar för en? Även om det gäller 4-åringen som inte hittar sina gosedjur?

Tack älskade Helena, mirakelsyster! www.helenasoderlund.se

To be present - den bästa presenten

Det är en rörig söndagseftermiddag i vår lägenhet. I alla fall om vi endast använder vår varseblivning, med det tillhörande dömande filtret, det yttre seendet. För utan kontakt med den inre närvaron så kan det te sig just så – rörigt. Och rörighet är vad jag är uppfylld av, jag verkar ha fastnat i tankarna. Vi har besök, det finns flera vuxna och barn, i varje rum. Jag upplever en gränslöshet, jag försöker föra en konversation med en annan vuxen, men känner samtidigt av tanken: ”jag borde vara med mina barn”. Samtidigt drar fyraåringen i mig, knuffar mig vilt med huvudet i min mage. Han visar min ambivalens. Såklart.

Men det ser jag inte, då. Till slut får jag nog av hans buffar och knuffar, hans slitande i min klänning.

Jag lyfter undan honom till ett annat rum, fräser.

”Nu får du ge dig! Skärp dig!” Jag tror just då att jag är arg för att han inte accepterar mina gränser, att han fortsätter trots att jag ber honom att sluta.

Men det är ju min egen ambivalens han visar. Jag vill prata med en annan vuxen en stund, men känner samtidigt skuld över att jag inte är tillsammans med barnen och ser dem, nu när de har en ledig dag.

Jag försöker föra över min skuld på honom i ett sätt att bli av med den. Så gör egot. Egot som tar befälet när vi inte har fokus på Varandet när vi är tillsammans med andra.

Det är inte till min son jag säger ”skärp dig!”, det är till mig själv.

 

Jag tar kontakt med Varandet. Igen, och igen och igen. Bestämmer mig för att hålla fokus där hela tiden. Tröttheten försvinner. Jag börjar uppleva ett flyt, jag märker att vår ostädade lägenhet inte kan påverka mig överhuvudtaget, inte heller alla människor. När treåringen river ut alla dockkläderna över golvet så ser jag henne, i leken, istället för att fokusera på ”stökigheten”.

Sonen står plötsligt framför mig, säger: ”Mamma, du är som en blomma, som ett stort hjärta. Jag älskar dig.” Hans ögon är vidöppna, varma, når hela vägen in. Han ser att jag är – helt närvarande. Han kan känna den sanna kärleken stråla från det vidöppna Varandet, som jag öppnat mig för, och som vi båda nu badar i. Inget behöver vara annorlunda. Allt vi har är detta ögonblick. Allt vi behöver är att bara vara. Det är endast i Varandet vi verkligen kan mötas.

Detta Varande finns alltid tillgängligt, men vi fokuserar inte på det. Istället fokuserar vi på innehållet, synpunkterna, tankarna och känslorna som uppstår i Varandet, och vi ger dem kraft, som om de hade en oberoende existens. Det har de inte. Varandet finns i allt, och när vi vänder oss dit med hela vår uppmärksamhet och bara iakttar de synpunkter, händelser och känslor som uppstår i Varandet ser vi att vi är fria. Det finns inga problem. Att det finns problem är faktiskt bara en tanke. Och även i dess kärna finns medvetenhet. Så vad vill du fokusera på, tanken: ”detta är ett problem” eller Varandet som omsluter alla tankar? I tankeverksamheten finns inga kärleksfulla lösningar på ett ”problem”, men vänder vi oss till Varandet vet vi plötsligt bara hur vi ska tackla det dagliga livet, och vi kan bara göra det – helt utan ansträngning.

 

Bok om bipolär sjukdom

Jag har varit högt, högt uppe och svävat, med euforins leende på läpparna älskat alla människor jag mött. Jag har dansat med glädjen för att sedan plötsligt ramla ned i den svarta avgrunden. Depressionen fångade alltid in mig efter mina högtflygande manier. Eller det var hypomanier man sa att jag hade. Jag fick diagnosen bipolär typ 2.

Jag har alltid varit en människa som levt mig in i andra, alltför mycket. Jag har tagit på mig andras energier som mina egna. Samtidigt levde jag utan förankring i mig själv. Kanske bidrog det till att jag flög runt som ett höstlöv i vinden. Men jag har också varit med om stressande livshändelser. Mina gränser har överskridits, ett antal gånger. Jag har blivit lämnad och brottats med starka övergivenhetskänslor. Jag har även gått igenom GAD (generaliserat ångestsyndrom), kärleksberoende och otrohet. Jag har självmedicinerat med alkohol och socker.

Nu finns min historia i bokform. Boken heter Så som du bar mina skuggor. Det är en bok jag själv skulle ha behövt läsa när jag mådde dåligt.

Så här lyder baksidetexten: Sanna är en högsensitiv kvinna med ett rikt inre liv och ständiga humörsvängningar. Hon överväldigas av sin omvärld och väljer ofta ensamheten, men lever för stunderna i armarna på någon som ser henne. Ständigt närvarande är hotet om att bli övergiven och tomheten lurar alltid i bakgrunden.

Inom henne bor en uråldrig kvinnosjäl som blivit lämnad, utnyttjad, bedragen, utsatt för misshandel och övergrepp. I sitt sökande efter den sanna kärleken krossar Sanna hjärtan på rad. Hon är beroende av kärlek och bekräftelse och bränner ut all sin energi i sin strävan, driver sig själv in i en utmattningsdepression. Hon inser att hon måste konfrontera det hon bär med sig, med öppna ögon, för att göra sig fri och få ett fullvärdigt liv. När Sanna möter Natte kan hon inte gömma sig längre. Helt naken tvingas hon möta de skuggor hon burit med sig, alla projiceras de på mannen hon älskar och för kärlekens skull måste hon göra dem alla till sina, förlåta, för att bli fri. Det är den enda vägen.

Sanna ser tidigt drag av borderline personlighetsstörning hos sig själv, av psykiatrin får hon diagnosen Bipolär sjukdom typ 2, först när hon är 36 år gammal och väntar sitt tredje barn.

Det här är hennes historia genom himmel, helvete och tillfrisknande.