Barnets gåva till sina föräldrar

Hur många av oss är närvarande i oss själva? Som bara är, som låter oss själva vara, utan att söka någon slags lättnad, genom att äta, överarbeta, surfa, tvångsmässigt kolla mobilen?

Idag pratas det mycket om okoncentrerade barn. I barnen kan vi se en hel del av det samhälle de växer upp i. Om vi inte gillar det vi ser hos barnen, kan vi stanna upp och kika på oss själva. Hur har jag det med mig själv? Vad triggar barnens beteende hos mig?
Vi skulle kunna se våra barn som utsända hjälpare. Skulle inte mycket bli annorlunda då?

Barn som beter sig impulsivt och okontrollerat är här för att hjälpa oss med vårt kontrollbehov. Behovet av kontroll är inte av ondo, det har fyllt sin funktion i en otrygg värld, eller under en dysfunktionell uppväxt. Men kontrollbehovet kontrollerar oss om vi inte släpper taget. Det "okontrollerade" barnet kommer med en inbjudan!

Barn som går över andras gränser är här för att hjälpa oss att uttrycka kärleksfulla och tydliga ramar, och att respektera andras gränser. 

Barn med explosiva känslor – är här för att hjälpa oss med våra inre vulkaner.

Barn som inte verkar lyssna kan få oss att börja lyssna.
Vi kanske inte genast ser vad något är till för. Det är helt okej. Vi kan säga: ”Jag vet inte vad det här är till för. Men jag skulle gärna vilja se på detta med kärlek. ”

Inget är av ondo. Vi kan vara tacksamma för allt. Allt som kommer i vår väg är en present.


Vi vill att barnen ska ha den perfekta barndom vi inte hade. Det ställer onaturliga krav på oss. Gör vi "fel" - hur hanterar vi det?

Låt dig själv bara vara. Låt dig själv hända.

Våga sitta stilla och känna….
Gå ut, tomhänt. Blunda, känn barken på träden, lägg dig ned och stirra i himlen. Känn hur kroppen känns. Känns det obehagligt inuti? Det gör inget. Absolut ingenting. Det är inte farligt. Det är bara en känsla som du inte tillåtit dig känna. Vad skulle hända om du lät den komma fram, precis så som den är? Vad vinner du på att hålla den intryckt inom dig? Vad vinner du på att avleda dig själv med annat?

Barnen kommer fortsätta peta på känslan tills du släpper ut den!

Har du ett känsligt, hyperaktivt eller drömmande barn?

Fråga dig själv varför barnet verkar okoncentrerat, hyperaktivt eller impulsivt. Sök inte svaren i huvudet. Känn efter inåt hjärtat, magen.

Har barnet lagrat andra människors känslor och energier och behöver hjälp att sortera och få utlopp för känslor?

Många människor blir hyperaktiva för att de är understimulerade, vilket leder till någon form av rastlöshet. Världen omkring kan vara för enkel eller vardaglig för dessa människor, som söker något mer. Deras tänkande eller skapande är mycket mer djupgående och de kanske inte ens är medvetna om detta själva.

En hobby är mycket bra för att minska hyperaktiviteten hos dessa människor. Hobbyn ska motsvara den stimulans en person som lätt blir rastlös vill ha. Det kan vara vad som helst, som intresserar barnet. Tekniskt intresse? Konstnärliga uttrycksformer? Idrott, dans? För vissa är det bra med en fysiskt ansträngande aktivitet där man får ladda ur sig mycket energi, för andra en hobby där man behöver fundera och lösa problem.

Se också över maten. Mat kan göra människor speciellt barn hyperaktiva. Det är inte bara självklara saker som godis och dricka som ger en energikick. Lightprodukter innehåller en hel del mer socker än vanligt socker gör. Olika tillsatser och färgämnen i mat kan göra barn hyperaktiva, se gärna över dem.

Att ha ett stort hjärta visar sig ofta som impulsivitet. Dessa människor är mycket känsliga varelser, i positiv mening. De känner väldigt lätt av energier och miljön de befinner sig i. Om någon eller något i miljön är negativt laddad kan detta trigga igång deras impulsivitet. Inte bara negativt laddade personer eller miljöer triggar utan även andra energier som dessa människor uppfattar starka. Ibland blir det ”fel”, trots att de tänker gott. Dessa människor känner miljöns andra djupare känslor som rädsla, sorg eller frustration.

Tips!

Hjälp barnet att energisortera! Håll barnet i famnen och säg/tänk: ”Alla dina energier som befinner sig på annan plats återkallar jag nu i absolut renad form. Alla energier i dig som inte är dina skickar jag tillbaka till avsändaren NU!” Lär barnet att göra denna själv.

Om miljön är för negativt laddad, till exempel i skolan så byt till ett bättre alternativ. Byt ut det dåliga till bättre miljöer. Gärna rofyllda platser. Följ din magkänsla. Vad behöver ditt barn?

Låt inte barnet ha för långa dagar i stora grupper, om möjligt.

Acceptera alla känslor. Gör inget motstånd mot ilskan, gråten, frustrationen. Var lugn, sitt med barnet när det gråter och skriker. När barnet rasat av sig kan ni prata. Försök inte resonera eller diskutera mitt under pågående känsloutbrott.

Koncentrationssvårigheter har mycket med intresse att göra. Men det har också med det moderna samhället att se arbetsuppgifter som ett målinriktat tänk där resultatet är det enda som räknas. Detta gör dessa människor stressade och pressade och då försvinner koncentrationen. Hos många av dessa människor existerar inte tid på samma sätt och de tänker inte så målinriktat.
Om dessa människor får ta arbetsuppgifter och andra saker i sin egen takt så kommer koncentrationen att komma tillbaka.
Om man gör ämnen meningsfulla och intressanta så minskar också koncentrationssvårigheterna.

Jag drar en ramsa! (ho'oponopono)

Jag bor ihop med en zenmästare. Han är snart 6 år. När något känns fel för honom reagerar han kraftigt med ILSKA. Han tvingar mig till närvaro och att möta mig själv och alla rädslor. När jag vill att han ska göra något som JAG vill och börjar tala om tid (klockan går, din syster ska komma i tid till skolan, bussen går snart!) och låta arg/bestämd/hård/stressad på rösten får han ett utbrott och ofta börjar han då kasta saker omkring sig, sprida ut sina ytterkläder... i lägenheten så vi inte hittar dem etc.

Hans ilska kan jag oftast möta och omfamna - i andra sammanhang. Och då är allt över på ca 10-15 sek, sen kramas vi. Under tidspress (på vardagsmornar) har något helt annat hänt. Hans ilska har blivit min ilska. Jag har höjt rösten, börjat använda kontroll: "sluta bråka!!" Ingen av oss har mått bra av detta.

Men. Jag vet ju: tidspress-stress-ilskan är ett program, som jag - när jag vill- kan logga ut ifrån. Jag kan välja ett annat program. Min syn är att jag har ansvar för mitt liv och för allt jag upplever. Jag förlåter mig själv för att jag valt programmet "tidspress-stress-ilska".

Jag vänder mig inåt, till hjärtat:
"JAG ÄLSKAR DIG (jag vänder mig till den gudomliga delen av mig själv, med självkärlek),
JAG ÄR HEMSKT LEDSEN FÖR DETTA (jag är ledsen för att jag utsatt mig själv för det här icke kärleksfulla programmet),
FÖRLÅT MIG (jag förlåter mig själv för att jag dragit till mig och använd "tidspress-stress-ilske-programmet"),
TACK!"
Jag upprepar "jag älskar dig" och "förlåt mig" tills allt känns lugnt.

Den här ramsan tar mig snabbt och enkelt till frid och harmoni.
När jag använt den flitigt känner jag mycket mer glädje och tillfredsställelse i livet, oavsett vad jag gör!

Det här är ho'oponopono (betyder "Dra en ramsa!"), en hawaiiansk gammal metod som syftar till att befria dig från rädsla, brist och negativitet - och samtidigt gör du din del i att befria världen från samma sak. Allt som finns i sinnet kan vi logga ut ifrån - om vi vill det.

Skuggbarnet eller "Så som du tänker, så blir det"

De föreställningar vi har om oss själva är de vi sänder ut, vare sig vi är medvetna om dem eller inte.

Jag bar på föreställningen ”ingen bryr sig om mig”. Den öppnade inte direkt upp för kärlek i mitt liv. Snarare stängde den dörrar rakt i ansiktet. Och jag undrade hur andra kunde behandla mig så ”kärlekslöst”! I själva verket gav de mig bara det jag bad om. Om jag sänder ut ”du bryr dig inte” så är det precis det jag får, människor som inte verkar bry sig. Även om de kanske gör det!

Jag vände mig inåt och mötte känslan som uppkom när jag upplevde att min man inte brydde sig om mig. I de inre domänerna såg jag en svartbränd bakgård, en rostig tunna och sönderslagna fönsterglas. Bredvid satt ett smutsigt, ilsket och väldigt sorgset barn. Hon var så arg att hon bränt och slagit sönder saker omkring sig. När jag närmade mig henne skrek hon mig rakt i ansiktet. Hon vrålade så att jag nästan ramlade omkull. ”Du bryr dig inte om mig!”

 

Det här barnet – mitt inre barn - skrek efter kärlek. Så vad skulle jag göra? Fortsätta att inte lyssna på henne? Möta henne med öppna armar?

Jag såg att det var mig hon var arg på. Det var jag som inte mötte henne. För varje gång hon skrikit efter mig hade jag famlat efter kärlek från någon annan, oftast min partner. När det var in till henne jag skulle gå! För varje gång jag vänt mig ifrån henne hade hon bara blivit ännu argare!

För min inre syn såg jag hur jag satte mig intill henne, som en kärleksfull vuxen närvaro. Jag frågade henne hur jag kunde hjälpa henne.

”Gå din väg!”, skrek hon, ”du bryr dig ändå inte om mig!”

”Jag hör vad du säger”, svarade jag, ”du tror att jag inte bryr mig om dig. Men det gör jag. Jag älskar dig. Jag finns här för dig, alltid. Förlåt mig för att jag inte lyssnat på dig, jag förstod inte att det var du som ropade efter mig. Nu vet jag bättre. Du kan känna dig trygg hos mig, för jag kommer alltid att ta hand om dig. ”

Den lilla flickan såg upp på mig. Hennes ansikte var smutsigt, men ögonen hade börjat gnistra en aning. Jag höll fram armarna mot henne.

”Allt är okej. Du får vara hur arg du vill på mig. Jag älskar dig.”

Hon kröp upp i min famn. Samtidigt tändes tusen små stjärnor i min kropp. Jag blev alldeles varm.

Nu behöver jag inte spela upp ”ingen bryr sig om mig” längre på Livets scen. Nu finns det plats för andra teaterpjäser. Vad sägs om: ”livet innebär oändliga möjligheter” eller ”jag är älskad” eller varför inte ”jag badar i överflöd, tillit och trygghet”?

Vad väljer du? Vilka skuggor inom dig behöver bli mötta med kärlek?