Vi är alla lika

Jag sitter i en varm källa på ett spahotell. Det varma vattnet omsluter min kropp och svala vindar möter mitt ansikte. Jag stirrar in i skogen intill. Vita blommor sträcker sig mot de höga tallarna. Ljusgröna blad mot de mörkgröna barrträden.

Omgivningen är rofylld och lugn. Min kropp är avslappnad.
Nu har jag världens bästa möjlighet att vända mig inåt. Vad pågår inom mig just nu?

Hur känns kroppen: mätt, trött, uppe i varv? Vad säger tankarna? Tror jag på dem? Följs tankarna av någon känsla?

Jag ”hör” en inre röst som berättar om ditt och datt. Om kroppars utseenden. Åsikter. Som inte säger någonting. Åsikterna, som om jag tror dem, faktiskt bara ställer sig i vägen för att jag ska se mig själv och andra.

Hur kan jag på djupet se och möta mig själv eller någon annan om jag stirrar mig blind på vad tankarna säger om hur en person agerar och ser ut:

”Är den där tjockisen i spegeln verkligen jag?”

”Han tar ju inte hand om sig direkt. Om han bara skulle sluta röka och dricka så mycket!”

”Hon är grymt snygg. Jag önskar att jag hade hennes hår.”

Insikten kommer: Vi är alla lika. Vi är alla lika inför Gud. Om allt som existerar är villkorslös kärlek så är dömande tankar en illusion.

Jag förlåter mig själv för att de dömande och bedömande tankarna. Även om det inte känns som mina tankar, utan snarare några jag snappat upp här på en plats bland många badande halvt avklädda kroppar, så har jag bidragit till dem på något sätt. Jag tar fullt ansvar för det jag upplever just nu, eftersom det är helt sant för mig att det jag upplever är en spegel av vad jag bär inom mig. Allt är projektioner.

Jag drar min vanliga ramsa:

"Om jag tror att någon av oss bär skuld över tankar om någons kropp, eller att någon har skuld över hur han eller hon ser ut – och om det var jag som hittade på allt det här så förlåter jag oss för det vi aldrig har tänkt eller varit. Det finns bara oskuld och jag väljer att förena mig själv med den sanna kärleken inom mig. Tack.”

Jag ser hur allas vårt yttre liksom seglar iväg, som ett tunt, grått silkestyg flyger det iväg uppåt, bortåt, tillsammans med åsikterna. Kvar blir de lysande vackra varelser vi är, bortom kroppen. Ren kärlek.

 

Om du vill kan du testa att skriva ned allt som far genom ditt huvud under fem minuter.

Läs igenom det du skrivit. Se, utan att döma. Känn hur du är ett med den tysta iakttagaren.

Kommer det någon insikt?

 

 

Föräldraskulden är inte verklig!

Vad är en så kallad medveten förälder? Vad menar jag egentligen när jag pratar om medvetet föräldraskap eller medvetet förhållningssätt?

Vi är alla medvetna. Medvetenheten är en del av oss alla. Medvetenheten är bioduken där filmen om våra liv visas. Medvetenheten är tomrummet, rymden mellan varje ord, varje tanke. Mänsklighetens stora problem är att vi tycks ha förlorat oss i formens värld, vi identifierar oss med det som sker på bioduken. Vårt fokus ligger helt och hållet på det som sker, istället för på den del inom oss som upplever.

När jag har förlorat mig i filmen alltför mycket, och tillfälligt glömt bort att jag är medvetenheten, bioduken, eller rymden där allt uppstår, så blir det ganska snart tydligt att jag tappar den djupa kontakt jag kan uppleva tillsammans med människor. Särskilt tydligt blir detta tillsammans med barnen. Jag börjar tro på tankarna som säger att jag har slarviga barn, att de inte lyssnar (”Vad är det för fel på dem”, eller ”Vad har JAG gjort för fel?”), att grannen är en surgubbe och så vidare. I släptåg av tankarna kommer känslorna. Irritation, sorg, uppgivenhet… Jag har helt förlorat mig i vad tankarna berättar för mig om det som upplevs. Det här brukar alltid för med sig någon form av smärta. Jag blir arg på ett av mina barn som inte vill klä på sig, som kanske egentligen bara behöver en kram, och efteråt ångrar jag mig, känner skuld över att jag betedde mig så kärlekslöst. Sådant här händer bara när jag inte väljer medvetenheten. Bråk uppstår. När jag tappat bort medvetenheten tror jag att skulden är verklig. Tankarna kommenterar: ”Du är en dålig mamma.” ”Om dina barn mår dåligt som vuxna är det ditt fel!”

Återigen får jag påminna mig själv om att välja medvetenheten. Det är bara där det verkligen finns liv, kärlek och oskuld.

Jag kliver in i nuet, känner in kroppen från insidan, känner hur energin flödar i min kropp.

När jag bestämmer mig för att hålla hela min uppmärksamhet på själva medvetenheten blir livet helt annorlunda. Det är som att kliva ur tiden. Plötsligt befinner jag mig i barnens värld, lika uppslukad av en maskros som dem. Här är allt möjligt. Jag glömmer bort mig själv och min historia. Det är att leva som livet självt!

 

Hur skulle ditt liv se ut om du släppte alla tankar på skuld?

Skuld är att hålla någon fången i det förflutna, och där finns ju inget liv – eller hur!?

Människan projicerar. Alla gör det. Det vi bär inom oss ser vi i vår omvärld. Om du vill hålla någon annan i skuld är det för att du inte vill se din egen (inbillade) skuld, men ändå pekar tre fingrar tillbaka på dig själv, när du pekar på någon annan.

Jag reagerar ibland på hur andra föräldrar bemöter sina barn. En pappa lyfte sitt barn hårt i armen i mataffären. Det gjorde ont i mig.

Ett föräldrapar satt och drack mängder med öl på en uteservering medan deras tvååring skuttade runt benen på dem. Det gjorde ont i mig.

Jag fick påminna mig själv: ”Det finns ingen skuld. Jag förlåter mig själv för att jag har de här upplevelserna. Jag älskar dig. Tack.”  

På något sätt har jag bidragit till att skapa dessa händelser. Annars skulle jag inte uppleva dem. Det beteende som jag reagerade på finns också hos mig, på något sätt. Har jag lyft eller tagit i mina barn på ett kärleksfullt sätt alla gånger när jag varit arg? Nej.

Har jag varit helt närvarande med mina barn i varje stund, eller har det hänt att jag varit mentalt frånvarande, ungefär som en berusad person? Ja.

”Jag älskar dig.

Jag är hemskt ledsen för detta.

Förlåt mig.

Tack.”

Jag har ansvar för hur jag upplever min omvärld. Vill jag hålla andra i skuld kommer jag själv aldrig att bli fri.