Berör mig - men bara om jag vill

Barn är i stort behov av närhet, och då främst från de allra närmaste vårdarna. Ett litet nyfött barn som precis lämnat värmen i mammas mage mår bäst av att vara hud mot hud med föräldrarna. Även senare är famnen barnets plats och kramar, leenden och beröring är något som barnet behöver för att må bra och växa. En känsla av tillit byggs in i barnet.

Om barnet blir lämnat mycket för sig själv och när föräldrarna inte svarar på barnets signaler förloras en hel del av den här grundtilliten. Hur stor del som förloras beror till stor del även på hur känsligt barnet är när det kommer till världen.

Att bli förälder är att ställa de flesta av sina egna behov åt sidan. Den mesta av tiden går ut på att ta hand om den nya lilla varelsen. Det krävs en hel del lyhördhet från föräldrarna för att kunna svara på barnets behov. Om den vuxne inte har mött sitt eget inre barn och sin egen barndom kan det vara svårt för henne att verkligen se barnet. Hon kan ha en tendens att blanda ihop barnets behov med sina egna. Hon kanske bli förargad på barnet istället för att bemöta det. Känslor barnet uttrycker kan föräldern ha svårt att möta om hon själv inte blev bemött och bekräftad som barn vid vissa känslouttryck.

Hur vi möter våra barn är en direkt spegling av hur vi tar hand om vårt eget inre barn.

Skäller du på barnet då det gnäller? Då tar du fortfarande inte hand om barnet inom dig som inte fick gnälla. Du fortsätter att trycka ner det i skorna. Samma smärta du en gång kände förs dessutom vidare till ditt eget barn.

Möter vi barnets behov av närhet eller tycker vi att barnet ska möta våra behov? Om vi själva inte blev sedda och älskade som barn kanske vi förväntar oss att barnet ska ge oss all den kärlek vi har saknat. Men det är alltid den vuxne som har ansvaret att ge. 

Att vara förälder är att ge och ge och ge och ge, utan att någonsin förvänta sig något tillbaka. På så sätt kan vi genom barnen lära oss att se bortom oss själva, att sätta våra egon åt sidan.

Finns barnet till för sin egen skull eller är det så att vi förväntar oss att få eller bli mer genom barnet?

Självklart upplever vi glädje genom barnen, men barnen är inte våra. De är sina egna. De har rätt att bli bemötta med respekt och lyhördhet. Ser du att bebisen ryggar tillbaka när du pussar den så var det inte okej!

Om vi gosar och kramas med barnet enbart när vi själva vill så lär sig barnet att det finns till för att möta andras behov. Det måste finnas en ömsesidighet. Barnet är ingen nallebjörn att trösta sig med.

Barnet har ingen skyldighet att ge oss någonting.

Ibland kan man höra vuxna säga till barn: ”Får jag en kram?” Det kan vara vuxna som barnet inte känner så väl. Barnet skruvar ofta lite på sig och är det en stark unge med sin integritet bevarad kanske hon eller han svarar ”nej!”. Andra med svagare självkänsla känner att de måste ge, annars kanske den andre blir ledsen. De gör som den vuxne vill oavsett vad de själva vill. Om barnet nu inte själv råkade känna för att kramas!

Jag kan inte låta bli att tänka hur jag skulle reagera om en annan människa, en bekant, skulle komma fram till mig och säga så: ”får jag en kram?”. Det skulle kännas lite konstigt, som att han eller hon vill ha något av mig. Det finns en förväntan i frågan. Om personen däremot skulle säga: ”Får jag ge dig en kram?” så blir energin annorlunda. Få eller ge. Kärlek är aldrig att ta något av någon annan. Kärleken ger utan krav på återbetalning.

Jag vill ha:

Värme. Trygghet. Kärlek. Äkthet. Inga roller eller spel.

Jag finns inte till för dina behov.

Att trassla in sig...

”Grenarna på de två blommande träden slingrar sig in i varandra och blombladen faller till marken och blandar samman sina vackra färger. Det är som om himmel och jord förenas i kärlek. Men de står var och en för sig med egna rötter, rotade i jorden. De representerar verkliga vänner, mogna, sorglösa och naturliga. Det finns inget tvingande i deras kontakt, inga behov, ingen önskan att förändra den andre.”                                                  

-          Från Osho Zen Tarot

Så länge jag kan minnas har jag trasslat in mig i andra. Jag har tagit ansvar för andra och inte sett att de faktiskt kan ta ansvar för sig själva. Någonstans på vägen genom livet valde jag att fly ångesten över att vara beroende och sårbar, och började istället använda kontroll som strategi.

Jag har förstått att det är vanligt hos oss kvinnor. När barnen kommer slår beteendet ut i full blom. Vi tar ansvar för allting, barnens kläder, matsäckar, tvätten, inköp osv. Vi kontrollerar om mannen har gjort det han ska. Har han bytt blöja på minstingen, ringt sin mamma, köpt present till kalaset på lördag???

Djupa suckar om han inte har det. ”Varför måste jag ha koll på allt, varför är det bara jag som måste fixa saker?” De syrliga frågorna förpestar luften. Alla känner stanken.

Puh. Inte konstigt att jag blir trött. För att inte tala om bristen på charm och vilken sorts förebild barnen får. De lär sig att det är mamma som har koll på allt, att det är henne man frågar. Hon vet, hon fixar biffen. Men hon är sur när hon gör det. En riktig martyr.

Så länge morsan fortsätter att ta ansvar för allt och alla kommer ingen annan att göra det. Så som kontrollmamman förväntar sig att det ska bli – så blir det garanterat.

Jag tränar mig på att släppa kontrollen och märker att det går riktigt bra. Det jag låter bli att göra tar faktiskt någon annan hand om. Även om det inte sker på en gång.

Kontrollkvinnan får dock sina återfall. Hon kan sticka in näsan genom dörren när man minst anar det, med sin snörpmun och den dominanta tonen: ”Har du kommit ihåg soporna, har du hängt tvätten!?”

Sen Dottern föddes pågår urtrassling. Det är ett projekt som inte tycks ske över en natt. Vissa mönster är djupa, som traktorspår i lera. Gång på gång kör jag ner i dem.

Men när jag slutar kontrollera blir det faktiskt inte kaos. Okej, det kanske är lite skitigare på köksgolvet. Men vad gör det? Är det något barnen kommer att må dåligt över när de blir vuxna?

Vill jag att de ska minnas mig som en som tog ansvar för allt, som rusade runt och städade och fixade hela dagarna? Eller som en mamma som tog sig tid, som gjorde det hon ville, som låg på golvet med dem och var glad, lycklig att bara få vara med dem? Som såg deras pappa i ögonen och kysste honom så att de såg det, istället för att bara kritisera och hacka honom i småbitar? En mor som var ärlig mot sig själv och slutade spela upp samma gamla film gång på gång.

Att vara autentisk. Att vara sann. Mitt livselixir.

Jag och Sambon talar ofta med varandra om hur vi har det. Ibland blir det gräl. Men ingenting läggs på hög. Allt måste ut. Vi synar våra mönster i sömmarna. Han är min lärare och jag är hans. Vi frigör varandra från gamla skuggor. Vi ser hur skönt det är att leva när vi står för oss själva och bara vackert slingrar in oss i varandra. Det är när vi trasslar in oss vi upplever problem. När vi tror att vi sitter ihop.

Vi ser hur vi valt att anpassa oss efter andra. Hur vi lärt oss vara utifrånstyrda istället för styrda inifrån.

Att vara sann är att vara inifrånstyrd. Då lyssnar jag på mig själv. Vad vill jag? Vilka är mina behov?

En sann människa vet man var man har. Hon vet att vad andra tycker om henne inte alls har med henne att göra. Hon är ärlig med vad hon känner istället för att skylla på andra. Hon kanske säger: "Jag är ledsen för att jag tar så stort ansvar här hemma. Jag är rädd för att jag inte ska orka med det." Det stannar där. Hon börjar inte skälla på de andra i familjen för att hon är trött och tar på sig så mycket.

Jag kan inte ändra på andra människor, den enda jag kan förändra är mig själv. Livet blir lättare om vi låter andra vara som de är och accepterar att vissa saker står utanför vår makt att förändra. Vi kan bara ta ansvar för oss själva.

Vad vet vi egentligen? Barns historier om livet, döden och övernaturligt.

Jag vet hur jag ska göra. Det börjar med en tanke, när jag ligger i min säng om kvällen. Jag bestämmer mig för att flyga, lyfta från kroppen. Och så gör jag det bara. Jag vibrerar och så är jag iväg, svävar upp emot taket i mitt rum. Där ligger jag och känner hur det känns att vila mot snedtaket. Ibland vågar jag mig iväg längre, ned för trappan till den undre våningen innan jag bestämmer mig för att flyga tillbaka till sängen igen.

¤

Under mina år som förskollärare har jag hört barn berätta de mest underliga historier.

Det har funnits en och annan vän som jag inte kunnat se, men som absolut skulle ha en plats vid bordet eller i leken. ”Låtsaskompisar” säger de vuxna. Jag vill inte längre kalla dem för det, för vad är det som säger att de är på låtsas för barnen? De kanske är högst verkliga?

¤

Vera, 4 år, har ett stort rött födelsemärke. Det täcker nästan hela benet. En dag berättar hon för mig om en mörkhyad flicka, Isilia, som fått benet avslitet av en tiger. Vera säger att hon vill vara Isilia, för hon är så vacker, kanske kan hon få vara det igen?

¤

Eddie, 3 år, sitter utomhus och ritar med mig en solig junidag. Jag ritar en regnbåge och en gubbe som går på regnbågen. Eddie protesterar högljutt: ”Neeej, man kan inte gå på regnbågen. Det gör man bara när man är död.”

”Jaha”, svarar jag. Jag tappar orden. Vad svarar man på sånt? Men jag blir nyfiken och önskar att han ska berätta mer. Jag frågar om han gått på regnbågen någon gång.

”Ja, det har jag. Innan jag åkte rymdskepp till min mammas mage.”

¤

Johanna, 4 år, sitter för sig själv och ritar en eftermiddag. Hon har dragit sig undan från stimmet i barngruppen. ”Jag vill bara sitta här med dig, Maria”, säger hon. Jag sätter mig ned bredvid Johanna en stund för det känns som hon behöver det.

”Jag har en kompis hemma som heter Sara. Vi brukar leka ibland….”, börjar Johanna.

 Tystnad.

”Men vet du, Maria, jag har en annan vän också, men han är död nu… Vad var det han hette nu igen?” Johanna sitter tyst en ganska lång stund, sen säger hon:

”Ja, just det. Jesus. Jesus heter han.”

¤

Frida, 5 år, berättar för mig om filmer hon ser inuti huvudet och djur som pratar med henne. ”Det bara kommer massa roliga filmer så fort jag blundar!” Hon sätter pekfingret mitt i pannan för att visa var hon ser det som spelas upp.

¤

Gustav, 1,5 år, tittar ofta mot något som tycks finnas till vänster om mig. Han skrattar och pekar och verkar väldigt road av något. Jag får ofta vända mig dit men kan inte se någonting.

”Barns behov av att på olika sätt få reflektera över och dela sina tankar om livsfrågor med andra skall stödjas."                                                                             -  Läroplan för förskolan

Vi ska inte påverka barnen, vad de ska tro eller tycka. Men vad säger vi när de kommer med sina frågor och berättelser? Det är inte tabu att tala om Gud, livet och döden och andra skeenden som barn upplever.  Barn har rätt att säga vad de vill och tro vad det vill. Vad har vi för rätt att säga att det de ser inte är på riktigt?

Hur kan vi vara säkra på att vår syn är den sanna? Kan det vara så att barnen har andra förmågor, sådana som vi kanske rent av tappat bort och glömt?

Vi kan vara öppna för barnens berättelser. Vi ska akta oss för att undervisa dem. Det ska vi inte göra. Istället kan vi ställa frågor som:

Vad tror du? Var fanns du innan du föddes? Vad händer när man dör?

Respektera barnens svar. Det finns inga svar som är rätt eller fel. Alla svar är tillåtna.

Barn förhåller sig ofta mycket sundare till död och sorg än vad vi vuxna gör. Vi har blivit så rädda. Barn talar rakt på sak. Men märker de att det inte är ”tillåtet” att tala med de vuxna om döden så finner de andra sätt genom skapande och lek. Barn lägger inte locket på som vi vuxna kan göra.

Jag tror att barn har ett och annat att lära oss om livet och döden. Vi kanske ska låta oss våga lite mer här? Om vi släpper taget om vår rädsla och låter barnen visa vägen kanske vi kan få syn på ett och annat?

Dottern har en uggla ovanför sin säng. Den verkar alltid vara där. ”Ugglan” säger hon, ler stort och pekar. Jag kan inte se något annat än en vit vägg. Men jag skulle aldrig drömma om att säga till henne att ugglan inte finns där. Ugglan verkar inte vara skräckinjagande på något sätt. Dottern får något lyckligt i blicken när hon pratar om ugglan, hon ser road ut. ”Ugglan är vaken hela natten”, sa hon i morse när vi gick upp. Jag säger inte så mycket, men visar att jag lyssnar och tänker att det kan ju vara bra att ha en beskyddare, för kanske är det vad ugglan är? Vad vet jag – egentligen?

Tänk om det är så, att vänner, djur och andra väsen kan finnas i någon annan dimension eller så, som barn har tillgång till, men vi förlorat? Om vi gång på gång säger att det inte är på riktigt det de ser, kanske de till slut börjar tro på oss och slutar se?

Det vi är rädda för behöver vi inte överföra på våra barn.

                                                                                                                 

 Barnen i inlägget heter egentligen något annat.

Ditt ljus...

Som en stjärna strålar

når du mig

i mitt hjärta, i alla mörka rum, som en ängel om natten

och jag ser -

jag lyser inom dig

När du sover drömmer jag om dig

om frihet bortom mörkret

Det ljus jag ser i dig

Är

Det Enda

som någonsin existerat

Du är jag

Jag är du

Vi är varandra

Om jag bara ser din strålglans, den och inget annat

desto ljusare blir världen

Tänd ett ljus ikväll

för dig, för mig,

för Jordens barn

Fina blomman! Regnet tråkigt. Stolen dum.

När Dottern började närma sig året fick jag syn på hur mycket jag dömde det vi såg omkring oss. Det var hennes första sommar och vi var ute och upptäckte världen. Hon satt i selen på min mage och vi gick runt och luktade på blommorna. Dottern talade inte med ord, men jag talade med henne hela tiden och satte ord på det vi såg i vår omgivning. Jag började plötsligt lägga märke till hur ofta mina ord inte bara var rent beskrivande, utan därtill också riktigt dömande. ”Du är så söt, kom och titta på den här roliga traktorn, maten är god, vilka fina skor, vilket härligt väder…”

Jag började undra vad jag höll på med. Inte ville jag tala om för henne vad hon skulle tycka..?

Många säger ”han är dum” om någon som slåss t ex, ”hon är snäll” om någon som inte säger ifrån.  

Svart eller vitt. Ont eller gott. Dum eller snäll. Ful eller fin.

Vi dömer det vi ser i vår omvärld nästan oavbrutet. Det är som om vi är utrustade med en inbyggd sorteringsmaskin som bara måste sortera in allt vi ser i olika fack.

Barn föds utan den här funktionen. De upplever allt precis som det är, utan dömande. Under uppväxten, då språket lärs in kommer de dömande orden med på köpet. Så som man tycker inom kulturen så lär sig barnen att tycka. Men från början är allting bortom tyckanden. Det är bara upplevelser.

Vi kan nöja oss med att beskriva det vi ser. Vill vi säga vad vi tycker om något kan vi tillägga att det är vi som tycker något. Att säga ”äpplen är goda” är att bestämma något. Att säga ”jag tycker äpplen är goda” lämnar öppet för barnen att tycka som de vill. Istället för att säga att någon som slåss är dum kan vi säga: ”han slog henne och då blev hon ledsen”. Vi kan beskriva istället för att döma. Eller säga vem det är som tycker något.

Att döma vädret är en klassiker. När det är soligt säger vi ”vackert väder” och när det regnar är det ”dåligt väder”. Ofta, i samband med regn, får Dottern höra ord som: ”men usch, är du ute i det här vädret??”, ”nu är det väl tråkigt väder, va?”, ”idag var det ruggigt ute!” Än så länge tittar hon på de vuxna med en min som ser ut att säga: ”vad pratar de om?” Regnväder är nämligen bland det bästa Dottern vet. Hon blir alltid så glad när hon vaknar och ser att det regnar ute. Genast vill hon ta på sig regnkläderna och ropar: ”måste gå ut!!!”

Tar vi inte ifrån barnen deras upplevelse av omvärlden när vi sätter dömande ord på det mesta?

Även barnen blir bedömda. Helt i onödan. Det som händer är att de lär sig att prestationer är viktigt. Istället för att vara i upplevelsen flyttas fokus till att utföra en prestation: "Vad duktig du är som klär på dig själv". "Du sjunger så vackert!", "vad snäll du är som läser för lillebror". "Sluta var så dum nu, och gör som jag säger!"

Vi kan uppleva det som händer. Vi behöver inte dela in allt i fack. Vi kan ta en tur ut i skogen och se det som finns där med ett barns ögon. Ta in omvärlden med alla sinnen, bara vara och sluta sätta ord på precis allting.

Om barn gör sig illa har vuxna ofta en tendens att säga ”dumma” om den sak eller person som var inblandad i skadan. Om barnet springer rakt in i köksbordet så är det ”dumma bordet!” Så säger vuxna ofta till barn och lär dem att de ska skylla på något när de gör sig illa.

Barn lär sig att det är någon annans fel. De lär sig att förbanna de yttre omständigheterna. Det räcker att beskriva. ”Du sprang in i bordet och det gjorde ont i pannan.”

Nu i veckan stod Dottern och målade vid staffliet på öppna förskolan. En jämnårig pojke rusade fram till henne, ställde sig nära intill och utropade: ”Va fint!” Så hade han lärt sig att man säger. Ofta när barn ritar eller målar kommer det ju som på automatik ur de vuxnas munnar: ”Va fint!!” Barnen behöver inte detta. De kan få måla ifred utan bedömning. Om barnet verkar trivas med att måla och möter min blick med ett leende och säger ”titta!” - kan jag se barnet i ögonen och le tillbaka, säga ”ja, titta du målar!”. Istället för att bedöma det som barnet gör så möter vi varandra, och delar upplevelsen.

I barnböckerna möter vi samma fenomen. Numera väljer jag gärna bort rader i böckerna som dömer, eller ändrar texten till mer beskrivande. Istället för ”mammas fina blommor” läser jag helt enkelt ”mammas blommor”. ”Stolen är dum” kan istället bli ”han snubblade på stolen och gjorde sig illa” om det var det som hände.

Vi låter barnen gå fria, när vi låter dem vara i upplevelsen.  Vi låter dem slippa onödiga begränsningar när vi slutar tala om för dem vad de ska tycka och låter bli att sätta stämplar på händelser, saker och beteenden.

Gryning

En morgon tycktes drömmen vara kvar

Omvärlden hade dragit sig tillbaka

Bilarnas larm och människors röster

trycktes mot husväggarna

tystnade

I ljus änglaskrud dansade Stillheten fram

det subtila ljudet av hennes stampande fötter i luften

stegrades sakta

blev till ett kraftigt vibrerande dån

som krossade människors ansikten

och ur sprickorna rann all oförlöst gråt

som legat inkilad mellan rädsla och ensamhet

En liten röd klänning

Det är dags att rensa i min stora garderob. Jag letar mig inåt, det är som i sagan om Narnia - garderoben tycks aldrig ta slut. Många av plaggen som hänger främst är svarta. Längre bak hänger några gröna, rosa och gula. Men mest är det svart och grått. De mest underliga känslotillstånd sveper igenom mig när jag söker bland kläderna. Glömda minnen kommer som bilder, träffar mitt i hjärtat. Jag låter dem flytta in, välkomnar dem i mitt innersta. Det skramlar till och en del av de svarta plaggen faller av sina galgar och försvinner ner i golvet under mig. Händelser från det förflutna som jag trott skadat mig och tillfällen då jag själv sårat, löses upp och jag glömmer bort vad de egentligen handlade om…

Nästan längst in lyser något rött. Jag flämtar till och drar fram plagget – en liten röd barnklänning.

Jag håller klänningen intill mig, blundar och känner det mjuka tyget mot kinden, tar ett djupt andetag och drar in lukten i näsan. Då snurrar det till, som om jag för ett ögonblick åker karusell.  

När jag öppnar ögonen är jag i min barndoms skog. Jag vandrar hand i hand med min bäste vän. Hans ögon lyser, liksom alla färgerna i skogen. Mina kinder glöder. Fötterna vill inte vara stilla, de hoppar fram. Glädjen är total. Vi gör allt tillsammans, bygger bo till skalbaggarna, samlar på de vackraste stenarna, säljer rönnbär vid vägkanten, simmar under bryggorna i badsjön, åker skridskor på bräcklig is, fingervirkar världens längsta ormar och äter glassbåtar i solgasset på stentrappan. Men vad vi gör är egentligen inte så viktigt. Vi är tillsammans, i enhet. Det är det enda som betyder något.

I fickan på klänningen ligger en slät, liten vit sten. Jag tar upp den och håller den i min hand. Det är den allra finaste stenen från vår samling. Jag lägger fram den på byrån i hallen, målar dit en nyckelpiga och ett hjärta, skriver ”alltid” med snirkliga bokstäver. Jag har alltid älskat och kommer alltid att göra det. Allt annat är illusion och tycks existera för att jag börjat tro på något som kallas rädsla.

Barndomens känsla av enhet har flyttat in i mig idag. Jag behöver inte klä mig i svart som om jag skulle ha sorg. Det förflutna är inte här längre. Jag kan sudda ut skuggorna från händelser då jag inte varit i enhet med andra, då egot sattes främst och vi använde varandra för våra egna syften.

Min röda klänning hänger nu längst fram i garderoben. Jag tar med mig glädjen i möten med andra.

Flickan som var jag är högst närvarande. Hon dansar. Den röda färgen lyser upp mig från insidan. Jag står med båda fötterna stadigt i marken, fullständigt rotad i trygghet. Flickan springer runt, runt med röda slöjor och där är min mamma med blommig böljande kjol. Hon hänger tvätt och hennes leende blir till värme i min kropp. Där är också pappa, i snickarbyxor. Han busar och leker apa. Skrattet mitt gurglar upp genom strupen och kommer ut som färgglada bubblor ur munnen.

Jag smeker det mjuka klänningstyget, stänger garderoben och ler. Jag sätter henne främst nu, flickan som var jag.

Hand i hand går jag med min älskling på promenad. Våra små änglar somnar i vagnen. Glädjen rinner över. Jag ler stort och får tillbaka ett par lysande ögon. Kärleken brinner, aldrig ska den slockna. Den har alltid brunnit och kommer alltid att göra det.

Alltid är så jag älskar dig.

Kärleken har inga behov

Hellre ett liv i en skog
med dig där man är gömd
än ett liv bland alla
där man är glömd
Hellre en regnig morgon
med ditt ljus
än en solig morgon
alla utom du
Hundra tårar i min hand
från dig än att du skrattar
i nån annans famn
Hellre hundra mil bort
och jag vet var du är
än att du är nära
och ändå inte här

Ur Egoism av Eva Dahlgren

Jag lyssnar på radion. Låt efter låt handlar om hjärta och smärta, den ena historien mer invecklad än den andra. Budskapet är dock nästan alltid detsamma: ”Jag behöver dig. I  need you baby. Har jag inte dig är jag olycklig. Du är den ende. Jag kan inte leva utan din kärlek.”

Vi tror att kärlek är någonting som ska ges till oss utifrån och inser inte att vi har en oändlig källa av kärlek att ösa ur inifrån oss själva. Allt jag vill ha kan jag ge till mig själv. Jag behöver inte söka det från någon annan. Jag är redan hel i mig själv, ingen annan kan göra mig hel.

Vi blir förälskade, och svävar någonstans ovanför molnen. Vi badar i eufori och upprymdhet. Vi kan inte få nog av den andre. 

Vad som händer är att vi får en glimt av vår egen storhet - den ändlösa rymd av kärlek som bara väntar på att får uttryckas genom dig till alla.

Dörren till Kärleken har öppnats. Vi ser oss själva i en annan. Sen, när känslan mattas av på grund av att alla våra egna skuggsidor ännu en gång ramlar över oss, anklagar vi vår partner för att inte längre ge oss det vi ”fick” i början. Men det handlar aldrig om den andre. Den enda vi möter är oss själva. Hela tiden. Här kan vi välja att gå vidare till en ny partner eller stanna och möta oss själva.

Du attraherar en partner som behandlar dig så som du behandlar dig själv. Älskar du inte dig själv spelar det heller ingen roll hur mycket någon annan håller dig under armarna, du kommer ändå att sakna kärlek i ditt liv. Kräver du kärlek av andra och vill att din partner ska säga de tre magiska orden titt som tätt finns det en risk att du upplevs som klängig och inte särskilt attraktiv.

Så länge vi är identifierade med Egot kommer vi att känna behov av att andra människor ska ge oss något. Egot använder andra för sina syften. Egot vill stärka sig själv och använder partners och barn för att bli ”mer”.

Söker du kärleken på allvar – sluta använda andra som kryckor och öppna istället dörren till ditt eget hjärta.

Kärlek är att ge - inte att få.

Hur är det när barnen kommer in i våra liv?

Egot vill ha barn i sitt liv för att få något. Identifierade med egot ”älskar” vi andra när de gör som vi vill, när de ger oss något vi vill ha.

Egots tankar kring föräldraskap kan vara:

·         Jag blir någon. Jag blir mer betydelsefull.

·         Släkten förs vidare.

·         Någon tar hand om mig när jag blir gammal.

·         Min dotter/son ska minsann bli…. (välartad, rik, begåvad, söt, bättre än andra etc)

·         Nu behöver jag inte vara ensam längre.

·         Nu kan jag få all den kärlek jag behöver, all kärlek jag saknat kan jag få genom mitt barn.

·         Jag får barnbarn = ännu en identitet.

Vi kan släppa alla bindningar till andra. Med bindning menar jag att vi kräver att andra ska vara på ett visst sätt så att de ska passa oss. Då vi släpper andra fria att vara sig själva blir vi också fria. Vi kan bara älska andra om vi låter dem vara som de är. De finns inte till i våra liv för att ge oss något. Kärleken har inga behov.

Våra barn känner om vi har bindningar till dem. De kommer förr eller senare att göra revolt mot de stängsel vi bygger kring dem. De kommer inse att de aldrig blivit älskade för sin egen skull.

Barn lever i en upplevelse av ren kärlek när de föds. De vet inget annat än total tillit. Detta tappas bort när vi ger dem en annan verklighet, när vi visar i ord och handling att de finns till för någon annan, att de måste slåss för att komma framåt, att kärlek bara kan ges till dem om de beter sig så som vi vill. Sanningen om dem själva glöms successivt bort.

Men vi kan återfå kontakten med Kärleken, med oss själva. Älskar vi oss själva villkorslöst kan vi ge samma kärlek till våra barn.

Du kan börja med att förlåta dig själv. Döm inte dig själv så hårt. Svåra känslor kommer och går, men de är inte du. Krama dig själv och ditt inre barn när livet gör ont. Upplever du kärleksbrist – kom ihåg att det förmodligen är ditt inre barn som vill att du tar det i din famn. Den kärlek du inte fick som barn kan du börja ge till dig själv, istället för att söka den utifrån eller kräva att andra ska älska dig eller behandla dig bättre.

När du börjar älska dig själv kommer du inte längre ha något behov av att andra ska älska dig. Ändå kommer du då att fungera som en kärleksmagnet, all kärlek du själv utstrålar kommer tillbaka till dig. Som en boomerangeffekt.

13.22: Bädda säng

Vissa dagar flyter allt. Jag har fått sova minst fem timmar i sträck. Barnen är nöjda och Lillebror sover i vagnen när Storasyster leker på gården. Disken är minimal och golvet är inte en geggig sörja efter lunchen. Jag hinner dricka en kopp kaffe och få en stund helt för mig själv, trots att det är mitt på dagen.

Andra dagar är humöret sämre, huvudet är tungt efter för lite sömn. Allt gungar, bokstavligen. Barnen är snoriga och sover dåligt, hemmet är en enda röra av leksaker, smutstvätt, post och disk.

Idag bäddade jag efter lunch. Då kan jag fråga mig varför jag överhuvudtaget gör det.  Kanske som en symbol för det inre lugn jag söker. Ordning och reda omkring mig, ordning och reda i mitt sinne.

Men: Stökigheten har jag bara svårt med när det är rörigt i mitt inre, när jag förlorat mig i tanketrassel.

Jag lurar ofta mig själv att tro att det är något i det yttre som orsakar mitt inre tillstånd.

Jag tycks också påverkas mer negativt av vad någon säger eller gör om jag är redan hamnat ur balans. Men med stark förankring i mig själv spelar det ingen roll vad någon annan säger eller gör, det går inte att rucka på mig.

Ingenting i det yttre kan påverka eller skada mig. Det är inte omvärlden som skapar det jag upplever – det är jag som skapar omvärlden.

Allt som jag ser har jag skapat. För mig är det helt sant. Varför skulle jag inte älska det?

Jag kan bädda och vara fullt närvarande. Bädda som meditation.

Jag kan diska och vara fullt närvarande. Diska som meditation.

Jag kan byta blöja och… ja, ni fattar.

Tidpunkten jag utför en handling spelar ju ingen roll. Om jag så diskar närmare midnatt eller är uppe och leker med Sonen klockan 4 på morgonen. Jag behöver inte sätta stämplar på allt. Om jag utför handlingar helt i varandet så är det bara något som sker, utan värdering. Ah, vilken skön avslappning det är att leva så. Hela kroppen får vila. Den slipper gå och vara spänd av stress. Jag blir inte lika trött.

Den här världen är vänd upp och ned. Det finns ingenting i omvärlden som verkligen kan skada oss.  Vi har förlorat oss i tankar och i göranden. Vi stressar runt som galningar för att hinna – till vad? Vad är det vi ska hinna? Leva?

Jag har ofta svårt att acceptera hemmalivet. En del av mig längtar ut efter att göra andra saker. Som att ständigt vara tillsammans med och ta hand om två små barn inte skulle vara något riktigt liv!? Men jag vet att det här är min uppgift just nu. Vad vi än gör kan vi använda vår livssituation till att föra in ännu mer närvaro och kärlek i världen. Vi kan bara börja där vi står. Jag kan använda den här tiden tillsammans med småttingarna till att lära mig bli mer närvarande. Varje liten handling kan utföras med stor kärlek.

Det sprider sig som ringar på vattnet.

Skiften

Något är under förändring. Det är extra påtagligt just nu. Som ett behov att släppa taget och gå vidare. Låta något nytt födas.

Frosten har lagt sin vita slöja över gräset. Som pudrat socker. Solen sjunker snabbt bakom de svartnande granarna. En ensam fågel lyfter mot himlen. Jag märker det knappt, det är över på en tiondels sekund - vemodet. Ett litet vasst stick, som hemlängtan. Ibland smärtar det vid livets skiften. Jag landar i Stagnelius' ord:

”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.”

Som alltid kan jag läsa av mig själv i det jag ser omkring mig. Naturen är min spegel.

Övergången från höst till vinter, vi följer den, barnen och jag.  Sandlådan är stelnad och vår vattenpöl har skaffat sig ett täcke av is med infrusna löv. Varje dag för med sig nya upptäckter. Vi kan rita i frosten på gunghästens rygg. Vi klär den med streck och krumelurer. Jag skrapar fram bokstäver, ristar våra namn. Då solen återvänder kommer de vara borta. Jag ser på Dottern, hur hon skrapar med sitt finger. Plötsligt tycks allt stanna, och i ögonblicket öppnar sig evighetens rymd. Det gör nästan ont.

¤

Jag hoppar fallskärm. Rysningarna far genom hela kroppen. Friheten är total, liksom lyckan att äntligen ta steget, kasta mig ut.

Jag är fullständigt trygg. Inte rädd.

Det är som att bada i ett hav av tillit.

¤

Livet är i rörelse. Aldrig stillastående. Ibland sker förändringarna plötsligt, ibland tycks det gå långsammare. Men inget går att hålla kvar. Att ta fast livet är som att försöka greppa vatten. Det är bara att flyta med.

Här och nu kan jag älska. Imorgon är en annan dag. Om du inte kan vara med den/dem du älskar – älska den/dem du är med. Du kan alltid börja med dig själv.

Det enda som är bestående är förändringen. Så varför ta något för givet?

Årstider växlar, dagen övergår i natt, föräldraledighet övergår i arbete, barnen blir stora, celler byts ut, månen växer och snöstormar övergår i vårfloder. Allt bara sker, alldeles av sig självt. Långa och korta cykler. Gör vi motstånd blir livet tungt. Flyter vi med, blir vi ett med Livet Självt. En virvlande glädjedans. Vi kan ta vara på varje ögonblick. Hoppa, du vågar. Ha tillit.

Carpe diem. Fånga dagen.

Fånga varje ögonblick.

Hitta dig själv först

Vem är jag och varför är jag här?

Som pedagog och förälder är man naturligtvis en mycket viktig person i barnens liv. Allt vi gör och säger registrerar barnen och försöker efterlikna. För att bli medveten om vad man förmedlar till barnen gäller det därför att först få syn på sig själv. Känner du att ditt liv har mening, har du ett klart mål med vad du ska göra i ditt liv, har du hittat ditt livsändamål? Har du funderat på varför du är här och vem du är under din titel, ditt kön, din ålder och ditt namn? Vem är du om du förlorar allt du äger?

Jag menar inte att alla som möter barn bör vara perfekta eller självförverkligade, men det skadar inte att bli mer medveten om sig själv och att sträva efter självförbättring. För att hjälpa barn på deras väg kan det vara bra att känna att man hittat sin egen och att det känns meningsfullt att följa den vägen.

Börja med dig själv.

”Alla har ett syfte i livet… en unik gåva eller speciell talang att dela med sig av till andra.”

                                                                                                       Deepak Chopra

Det finns ett ord på sanskrit: dharma, som betyder ”syfte i livet”. Du är här för att fullgöra ett syfte. Du har tagit plats i en mänsklig kropp för att utföra något. Just du har en unik talang som bara du har. Det finns ingen som liknar just dig. Det finns alltså något som bara du kan göra – och dessutom bättre än andra! Känner du att du har tappat bort ditt livsändamål och vill få kontakt med det kan du ställa dig vissa frågor och känna in om svaret pekar i rätt riktning. Vad drömde du om som liten? Sysslar du ibland med sådant som får dig att glömma tiden? Vad älskar du att göra när du har tid över? Vilka var dina roligaste ämnen i skolan? Vad handlar dina drömmar om? Dessa frågor kan ge en vägledning i vad just ditt dharma handlar om. Enligt Deepak Chopra finns det tre komponenter i lagen om dharma. Den första komponenten handlar om att vi är här för att upptäcka vårt sanna Själv. Denna del bara väntar på att du ska finna den, det är din inre gudomlighet som vill födas så att du kan uttrycka dharma. Chopra skriver i sin bok Livets sju andliga lagar:

” Vi är inte mänskliga varelser som har tillfälliga andliga upplevelser – det är tvärt om: Vi är andliga varelser som har tillfälliga mänskliga upplevelser.”

Lagen om dharmas andra komponent handlar om att ge uttryck för sin egen unika talang. Det är bara du som kan uttrycka just den talangen på ditt alldeles egna sätt och när du gör det glömmer du bort tiden.

Den tredje komponenten handlar om att tjäna. Genom att använda din unika talang till att tjäna andra människor, då har du hittat ditt livs dharma. Fråga dig själv: ”Hur kan jag hjälpa till?” istället för den så vanliga frågan i vårt västerländska samhälle: ”Vad kan jag tjäna på det?”

Det är alltid egot som styr om du handlar enbart för egen vinning. Saken är den att när du hittat ditt dharma kommer du att märka att det du ger får du tusenfalt tillbaka! Tänk på uttrycket ”som man sår får man skörda” – det du ger till andra ger du också till dig själv. Att träna sig att se bortom egot är nödvändigt och här krävs träning. Var uppmärksam på dina tankar. När du märker att du tänker på egen berömmelse och vinning, låt tanken rinna av dig och fråga istället dig själv: ”Hur kan jag hjälpa till?” Hur kan just du tjäna andra med din alldeles unika talang? Leta bland aktiviteter du tycker är roliga. Vilka är dina intressen? Vad är roligast på ditt arbete? Kanske kan dessa frågor ge ledtrådar. Du kan skriva en lista på talanger du har och vad du älskar att göra när du ger uttryck för dessa talanger.

Var snäll mot dig själv och låt dig inte påverkas av den inre kritikern som faktiskt bara pratar strunt! Jantelagen sitter djupt inpräntade i många av oss. Var uppmärksam på dina tankar om de handlar om ”men inte kan väl jag”, ”vem skulle bry sig i lilla mig”, ”varför skulle jag tro att jag var nåt.” Det är bara lögn! Du kan hur mycket som helst! Låt negativa tankegångar stötas bort från dig – de hör inte samman med ditt dharma.

Fråga dig så ofta du kan vad du kan göra för andra, hur du kan hjälpa dina medmänniskor med din kärlek och omtanke.

Om barn redan i livets början skulle lära sig detta tror jag att vi skulle få en helt annan värld. Om vi berättar för barnen att det finns ett skäl till att just de är här och att de har en unik talang som ingen annan har, skulle då inte många komma rätt redan från början och slippa krångliga omvägar och snedsteg, kantat med förvirring, tomhet och sjukskrivningar? Hur många barn är det inte idag som ”väljer” fel väg på grund av vad föräldrarna och samhället anser vara viktigt? Istället för att se vad barnen redan är utrustade med när de kommer hit, försöker många styra in sina barn på vad som anses vara ”den rätta vägen”. Utöver detta styr vi ofta våra barn in i stereotypa könsroller utan att reflektera särskilt över detta. Det går på automatik och är oftast helt omedvetet. Redan innan barnet föds har vi bestämt hur det ska vara. ”Hoppas det blir en flicka, de brukar ju vara så lugna, sitter still och leker med dockor”, ”vore kul med en grabb som följer med ut i garaget och mekar med hojen.” Vi gör som våra föräldrar gjorde utan att tänka efter varför. Hur många pojkar föds till exempel som känsliga och intuitiva med vårdande egenskaper utan att få en chans eller ens tillåtelse att utveckla dessa förmågor?

Tillåt dig att drömma. Det är inte meningen att livet ska vara en kamp. Det är tillåtet att vara lycklig och att ha roligt. Många i vårt samhälle är uppfostrade med prestations – och materialistiskt tänkande: ”Du är vad du gör och vad du har.” Är det verkligen sant? Kan vi inte få duga till ändå – för de vi faktiskt är? Vi är inte våra prestationer och ägodelar. Vi är inte heller utseendet, titlar, eller något annat i den här världen som vi identifierar oss med. Vi är mycket större än så. Du har något så stort inom dig att det är svårt att ana vidden av det.

Du skulle kunna uträtta hur mycket som helst om du får göra det du drömmer om. Det är inte meningen att du ska arbeta med något du sliter ut dig på eller du gör dig sjuk av. Du kan fråga dig själv: ”Vad gör mig lycklig?”

Kom bara ihåg att det inte är dina omständigheter som gör dig olycklig. Det handlar om vad du tänker om dina omständigheter. Kan tankar göra dig sjuk och deprimerad? Ja, om du tror på dem. Din inställning till ditt liv och dina tankar påverkar dig i allra högsta grad och därmed också vad du känner för din tillvaro. En känsla föregås alltid av en tanke.

Nu menar jag inte att du ska göra allt du kan för att tänka positivt om ett jobb du inte känner dig ämnad för. När du hittar dig själv och ditt livsändamål kommer du att börja ta små steg mot ett sannare liv och kommer att göra det som bara är naturligt för just dig att göra.

Istället för att fastna i negativa tankar om din familj, din arbetsgivare, dina arbetsuppgifter, dina lår, eller vad det nu kan vara – se dig själv vid målet. Du är redan där. Tillåt dig att drömma fritt, och gör det så levande du bara kan. Upplev att du är vid målet och använd alla sinnen. Hur luktar det, vad hör du, vad ser du, vad känner du? Du kan ta avstamp i det du redan uppskattar i din tillvaro här och nu.

Tankar av det här slaget: ”Det kommer alltid att vara så här, aldrig kommer det att bli bättre. Aldrig, aldrig kommer något att lyckas för mig… och värre blir det bara. Snart ger jag upp. Allt är så hopplöst” – kommer de att få dig att må bättre? Nej, du blir sjuk av att dagligen lyssna och tro på sådana tankar – om du inte redan blivit det.

Plocka fram ett tomt ark papper och en penna. Skriv ned hur du skulle vilja att en dag i ditt liv såg ut. Hur ser ett lycksaligt liv ut för dig? Tillåt dig att brainstorma fritt. Här kan det komma tydliga budskap från din intuition som vill vägleda dig mot ditt livsändamål.

Lynn A. Robinson, författare och intuitionskonsult, skriver i sin bok Följ själens kompass: ”Livets spel handlar om balans. Det handlar om att upptäcka vad man älskar att göra och sedan tjäna andra genom att göra det.” Det handlar alltså om dharma, det du är ämnad att göra. Lär dig lyssna till din intuition. Vad säger ”den inre rösten” att du är här för att göra? Observera att rent önsketänkande kan skilja sig åt från den verkliga intuitionen. Hur vet jag då att jag är på rätt väg, hur vet jag att jag följer min intuition och inte bara önsketänkande? Prova! Om du ägnar dig åt dharma så går det lätt och du känner dig lugn och tillfreds. Då följer du din intuition. Går det däremot trögt, du tycks inte få så mycket gjort och du finner ingen glädje med det du sysslar med så var det med all säkerhet önsketänkande som låg till grund för ditt handlande. Sysslar du med det du är ämnad att göra är du säker och lugn. Visst kommer du att stöta på hinder och svårigheter på livets väg, men dessa är till för att övervinnas.

 Du kommer att känna om du är på rätt väg när du ägnar dig åt sådant som får din själ att sjunga.

De eventuella hindren på vägen är till för dig att prövas och växa. Svårigheter och prövningar finns till för att vi ska lära oss något. Vi kan se dem som utmaningar, inte något som får oss att sucka och ge upp.

Om du mår bra och känner att du har hamnat i rätt riktning i ditt liv kommer du att märka att du drar till dig positiva saker. Du kan känna att du befinner dig i ett flöde, där du är en slags magnet som drar till dig ännu fler möjligheter, människor och pengar. Du kommer att uppleva synkroniciteter, så kallade samtida händelser, som du kanske uppfattar som mystiska sammanträffanden. Själv väljer jag att betrakta dessa händelser som en slags vägvisare – som vill berätta för oss att vi är på rätt väg. Har du väl hittat ditt dharma låter inte synkroniciteterna vänta på sig. Var öppen för dina vägvisare!

Robinson ställer ett par oerhört bra frågor som du kan ställa till dig själv under sökandet efter livsändamålet:

1.       Vad skulle du göra om du plötsligt fick en miljon dollar med villkoret att du använde pengarna till att skapa ett arbete som du älskade?

2.       Vad skulle du göra om du fick så mycket pengar att du kunde göra vad du ville under resten av livet utan att bekymra dig för pengar?

Fastnar man i tankegångar som rör pengar blir det lätt till ett hinder på vägen mot dharma. Svara på frågorna ovan och fundera över vilka åtgärder du kan vidta, redan här och nu, för att komma några steg på vägen. Ge inte upp även om du märker att nästan hela din tillvaro behöver ändras för att du ska nå dina drömmars mål. Fokusera istället på vad du faktiskt kan vinna på att följa den här vägen och börja ta små, små steg i rätt riktning.

Vad fantiserar du om när du är ensam? Var uppmärksam på dig själv när du börjar dagdrömma. Är det din intuition som försöker säga dig något? Du kan skaffa dig en dagbok där du skriver ned dina drömmar. Hur känns det i kroppen när du läser vad du skrivit? Blir du glad och upprymd är det med all säkerhet intuitionen som talar!

Skriv i dagboken:

·         Lista på sådant du skulle vilja ha uppnått när du dör.

·         Vad som får dig att känna att livet är roligt.

·         Vad du uppskattar i din tillvaro. Det behöver inte vara ”stora” saker, det kan vara kaffekoppen på morgonen, fågelsången utanför ditt fönster, tvättmaskinen som fungerar.

·         Lista meningar som börjar med: ”Jag skulle vilja…”

·         Yrken du drömt eller fantiserat om. Vad ville du bli som barn?

·         Vad betraktar du som en fantastisk dag? Vad innehåller den?

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Dödsbäddsperspektivet:

Tänk dig själv ligga på dödsbädden och se tillbaka på ditt liv – vad skulle du då vilja se?

Vad är du stolt över att ha uppnått?

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lycka till! Jag önskar dig en underbar resa.

Att vara vaken, vara i hjärtat

Dessa impulser, att göra något annat.
De är starka idag.

Vi sitter på golvet, jag och barnen. Sonen ligger på mage och pillar på en pop-up-låda, Dottern kör med bilar, bygger vägar och skog. Jag är med lite halvhjärtat och leker.
Jag tänker på annat jag vill göra: skriva, läsa en tidning, kolla mailen...
"Jag ska bara kolla datorn... jag är sugen på nåt gott", säger det inom mig.
Den inre "rösten" tycker att jag ska göra både det ena och det andra.

"När barnen har somnat ska jag...."
Men vadå? Stopp. Jag har ju valt att ha barnen i mitt liv, varför vill jag då vara någon annanstans?
Det jag mest önskade mig var att få ha barn och nu är de här. Detta är Livet som pågår. Livet finns inte i en framtida situation när barnen har somnat. När framtiden kommer så gör den ju det, jag behöver inte tänka på den nu.

Jag förbannar mitt ego och inser genast att det är egot som förbannar sig självt. Det är min identifikation med egot som gör mig tjurig och som får mig att tro att det inte finns några utvägar, att livet är trist, att det borde vara annorlunda och att andra borde bete sig bättre för att göra mig nöjd.

Hej kära ego. Du kan inget, du vill inget, du finns inte. Du har inga lösningar på någonting. Så varför ska jag lyssna på dig? Du sprider ingen kärlek i den här världen.

Jag väljer bort att följa impulserna och vänder mig istället inåt. Som alltid då livet gör ont blir jag påmind om att jag gått ifrån mig själv och börjat tro för mycket på surret, tankarna.
Jag ser att impulserna är just impulser och inget annat. Inget som jag är slav under. Dessa impulser är egots trick för att ta mig bort från nuet, får mig att vilja något annat än det jag just nu gör, t ex leka med barnen.

När jag umgås med och pratar med barnen kan jag vara i hjärtat!
Jag lämnar huvudet och samtidigt som jag är med barnen blir jag medveten om mitt hjärta. Ett annat sätt är att känna in kroppen inifrån samtidigt som man är tillsammans med andra. Testa och se vad som händer!
Var medveten om din kropp, känn energin i den när du är med barnen.

När du lämnar huvudet och bara är i nuet släpper du in närvaron i er samvaro. Barn märker om du inte är där. De känner av oss, vår sinnesstämning, hur vi mår, hur vi känner oss. Barnen är så öppna, de tar in allt. Hur vi beter oss när vi talar till vår partner, vilka ord vi använder, hur vi låter på rösten - allt tar de upp. Så småningom har du en perfekt spegel av ditt eget beteende. Och hur reagerar du på det?

Många tycker säkert att det är svårt att möta sig själv på det här viset. Kanske ser man sig själv i barnet - och om det är omedvetet utmålas barnet lätt till "problem".

När du talar, känn efter innan om det är vänligt eller kärleksfullt det du ska säga. När du är tillsammans med dina barn, var där, i nuet med dem. Märker du att tankarna svävar iväg, att du börjar tänka på vad du ska göra imorgon eller när barnen somnat, så kom bara tillbaks till dig själv. Flytta fokus till din kropp, känn in den, känn hjärtat. Så fort du märker att du följer med i tankarna igen - kom bara tillbaks till dig själv.

VAR VAKEN.

Om du inte är närvarande tillsammans med dina barn så är du inte där i livet med dem. Du är inte alls där. Du missar värdefull tid tillsammans med dem och barnen märker att du inte är där, att du är någon annanstans. Många av dagens barn kommer att visa dig när du inte är där med full närvaro. Tro mig - du kommer att få veta det. Att vara fullt närvarande i samspelet och vägledningen av dem kommer att vara det enda som fungerar.
Det kräver mycket av dig men ger dig Livet tillbaka. Du vaknar.