onsdag 29 december 2010

Att låta barn uttrycka känslor

Sonen, nu åtta månader, tillhör den sorten som gråtit mycket sen födseln.
Det har varit svårt för mig, att inte kunna ta bort det som gör ont i honom. Mitt barns oupphörliga skrik kunde göra mig nästan galen. Något var fel i vår relation, tyckte jag. Hans gråt och klagan stod i vägen. Jag försökte allt: gå runt och vagga, amma, ta långa promenader med honom i bärsjalen, ge napp... Men han grät och skrek ändå. Jag viftade med leksaker framför honom så att han skulle bli glad, men han skrek bara ännu högre.

Jag såg inte hur mycket jag gjorde motstånd mot hans gråt. Genom alla mina försök att få honom att sluta skrika visade jag honom att hans gråt inte var tillåten. Det var JAG som lät hans gråt och klagan stå i vägen. Det var JAG som gjorde detta till ett problem.

Så härom veckan började jag våga låta honom gråta färdigt. För första gången. Det var magiskt.
Jag hade försäkrat mig om att han inte var hungrig eller hade ont eller att det var något annat han behövde. Det var läggdags och han ville inte bli ammad. Han grät. Inget hjärtskärande skrik, utan en stilla gråt. Det höll på ungefär en halvtimme. Han grät i min famn, mest med stängda ögon, men öppnade ibland ögonen som för att se efter om jag var närvarande med honom. Det var jag. Jag höll honom, såg på honom, talade till honom, bekräftade. Det var så underbart att för en gångs skull inte stressa upp mig, sucka över situationen, känna att jag måste vagga eller mata honom eller bara göra något så han blev tyst. Det fanns inga tankar som ”mitt barn borde inte gråta”, ”jag orkar inte” eller liknande. Bara total närvaro. Efter en stund lutade han sin kind mot min axel och somnade, tryggt. Den natten sov han bättre än han gjort på länge.
Av en händelse hade jag börjat läsa ”Tears and Tantrums – what to do when babies and children cry” av Aletha J. Solter, några dagar tidigare. Ur denna bok hämtade jag stöd till att låta Sonen gråta. Det handlar om hur vi möter barns starka känslor. Istället för att säga nej till dem, avleda eller annat så beskriver författaren hur vi kan möta barnen när de visar känslor. Gråten behövs för att hjälpa barnet att bli fri från spänningar eller svåra händelser under dagen. Den är renande.

Det finns så mycket en bebis kan behöva gråta över. Sonens förlossning var ju till exempel väldigt lång, med ett värkarbete som sträckte sig över nästan tre dygn. Tänk om han behövt gråta över detta och jag inte tillåtit honom!? En bebis kan bli överstimulerad, det är mycket som hinner hända på en dag. Ibland är det många människor som rör sig omkring babyn, flera nya ansikten, lukter och hörselintryck. Det är inte alltid så lätt att smälta. När kvällen kommer måste han få ge uttryck för allt som varit tufft under dagen.
Men vi ska aldrig, aldrig lämna bebisar att gråta ensamma. Det är mammas eller pappas famn som gäller. Solters bok beskriver ingen ”skrikmetod”, det handlar helt enkelt att säga JA till det som är, säga ja till barnet och vad det känner.
Om vi inte tillåter barnen att visa vad de känner kan det bli så att känslorna ”fryser fast” inom dem. De lär sig att de ska vara rädda för sina känslor och att de på alla sätt måste undvika att känna. Gammal rädsla kommer att styra dem, från ett omedvetet plan.
Vad gör vi vuxna när vi kommer i kontakt med smärtsamma känslor? Jo, många går till kylen, sätter på teven eller tar till något annat som bedövar det rastlösa inre krypet. Vi lärde oss kontrollera våra känslor när vi var barn och vi fortsätter än idag. Vi blev avledda och vi fortsätter att avleda oss själva. Vi blev matade när vi skrek och vi fortsätter att stoppa något i munnen när vi är ledsna eller arga. Kanske fick vi skäll när vi var ledsna och så fortsätter vi att klaga på oss själva så fort vi inte är glada.
Många vuxna säger ”nu är det bra” till ett barn när det gör sig illa och gråter. ”Upp och hoppa igen. Torka tårarna.”
Istället kan vi fråga barnet hur det mår och sitta med det när det gråter. Men vi kan aldrig bestämma att de ska må bra om de inte gör det.
Vuxna som inte står ut med ett barns gråt gör motstånd eftersom det påminner för mycket om barnet inom dem som inte fick tillåtelse att känna. Det är aldrig ”synd om” ett barn som gråter. Ingen blir hjälpt av att någon tycker synd om. Barnet behöver tillåtelse, kärlek och närvaro. Inget daltande, ”stackars liten” eller krav på tystnad.


Det är aldrig för sent att ta hand om det lilla barnet inuti som inte fick gråta färdigt. Som vuxen kan vi lära oss att stanna kvar med det som känns, uppleva fullt ut, istället för att göra något annat eller stoppa något i munnen. Det kan med fördel göras i ensamhet i ett mörkt rum. Känslorna kan verka outhärdliga, men de är bara känslor. Vi kan säga JA till dem, och äntligen, äntligen släppa dem fria, de som varit instängda så länge. De behöver inte styra oss längre.

Boktips om barn och känslor:
Elisabeth Kübler-Ross:
·         Döden är livsviktig
Aletha J. Solter:
·         The Aware Baby
·         Tears and Tantrums, what to do when babies and children cry
·         Helping Young Children Flourish



4 kommentarer:

  1. Känner så väl i gen mig i detta motstånd du beskriver. Jag blir både ledsen och upprymd av det du skriver och ska prova att släppa mitt eget motstånd så fort min lilla ger mig ännu ett tillfälle... Tack för att du skriver om alla dessa viktiga frågor! /Mia

    SvaraRadera
  2. Tack. Känns gott att läsa. Och ämnet är otroligt viktigt, tycker jag. Känns bra och inspirerande med dina väldigt personliga tankar och erfarenheter om detta.

    Jag ska komma ihåg inlägget och länka till det om jag skriver mer om detta med barns gråt. Hoppas OK.

    SvaraRadera
  3. Absolut, Daniel. Länka på! :)

    SvaraRadera
  4. Här kommer inlägget:

    "Hur man tröstar barn"

    http://xn--detknsligabarnet-ynb.se/2011/hur-man-trostar-barn/

    Daniel

    SvaraRadera