Men många stångas snart mot den ”bittra verkligheten” igen.
Hur ska man kunna se ljust på tillvaron när det ser ut som det gör i världen?
Eller ser det ut som det gör i världen på
grund av att sinnet är mörkt?
Eller hur var det nu? Ska jag dra täcket över huvudet, ge upp, eller finns det
en annan väg?
Jag tänker att man bara kan börja med sig själv. Det är lätt
att bli mörkrädd om man tittar för mycket på nyheterna.
Jag brukar inte ha nyårslöften, men nu under den här
övergången till 2013 ser jag plötsligt alldeles tydligt vad som egentligen är
viktigt. Jag vill leva i kärlek. Det
känns mera viktigt och självklart än någonsin förut. Och det är inte andra som
ska ge det till mig, så det kan jag lika gärna ge upp på en gång. Jag kan välja det själv. Och ju mer
jag bara proppar in kärlek till mig själv och andra, ju bättre mår jag. Det
står fullkomligt klart för mig att när andra människor beter sig ”tokigt”,
”dumt”, ”elakt” eller vilken stämpel jag nu ska sätta på deras beteende så är
det för att de ber om kärlek. För
upplevde de kärlek i sina liv skulle de inte bete sig kärlekslöst. Så enkelt är
det.
Så jag påminner mig själv: En människas handlingar är
antingen:
1.
Ett uttryck för kärlek eller
2.
Ett rop efter kärlek.
Så när sonen far fram som ett jehu
och knuffar sin lillasyster, mejar ner allting som kommer i hans väg med
racertraktorn och kastar klossar på fönstren så kan jag välja hur jag vill tänka
om detta. Väljer jag vägen: ”Jag blir galen, vad jobbig du är, jag förstår inte
varför du ska…” så mår jag inte särskilt bra. Inte sonen heller. Väljer jag att
se honom och hur han fullkomligt skriker efter att bli sedd och älskad precis
som han är och trots att han gör så som han gör… Ja, då mår vi bättre här
hemma. Kärleken flödar.
Innan jag börjar döma en medmänniska kan jag hejda mig själv
och se hennes rop efter kärlek. För alla är vi här tillsammans. Längtar,
törstar, söker… Alla vi som kämpar och har motgångar, små eller stora. Alla
söker vi efter något. Vi tycker olika och blir osams, en del rent av dödar
varandra på grund av olika åsikter.
Men att kriga på grund av att våra tankar om något inte
överensstämmer, ger oss inte mer lycka, kärlek och tillfredsställelse. Det tror
jag var och en kan skriva under på. Men när åsikterna går isär inom familjen,
mellan partners och mellan föräldrar och barn - hur möter man det? Detta är dagliga prövningar i vår familj. När
ilskan väcks gäller det att jag påminner mig själv: Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig?
Vi kan välja att sluta klaga på eländet i världen och ta tag
i vårt eget liv istället. Vilka krig har du inom dig? Vilka fejder utspelas i
din familj? Nyckeln till världsfreden ligger i din hand. Allt vi ser i vår värld är en direkt spegling av det vi bär inom oss. Som alltid.
”War
is over if you want it. War is over now.”
John Lennon
