måndag 12 december 2011

En alternativ sockerbagare

I en del gamla barnvisor lär man ut att barn ska straffas om de beter sig ”styggt”. Är du ”snäll” får du däremot en belöning.

Även i dagens barnlitteratur kommer detta igen. I Pelle på planetfärd av Jan Lööf, åker Pelle ut i rymden för att hjälpa Bertil Enstöring att sätta en ”skurk” på plats. Skurken stjäl och därför blir han dömd till straffarbete. Bertil Enstöring retas med skurken som blir vansinnigt arg. Vi får då höra att det är ”rätt åt honom”.

Ska vi lära barn att de ”dumma” ska straffas och att det är ”rätt åt dem”? Kan vi tänka och handla annorlunda?

De som beter sig respektlöst gör det för att de förmodligen inte tycker om sig själva eller inte har fått lära sig kärleksfulla handlingar. Kanske har andra handlat kärlekslöst mot dem? Kanske har de inte blivit sedda och hörda? Tänk om de bara revolterar mot en värld som alls inte förstått dem?

Jag längtar efter att få läsa barnböcker eller höra barnvisor där man tar hand om och hjälper de ”dumma” (rädda) som beter sig ”styggt” (ropar efter kärlek!).

Jag har, lagom till jul, äntligen ändrat slutraderna på En sockerbagare eftersom jag aldrig känt mig bekväm med originalet:



En sockerbagare här bor i staden
Han bakar kakor mest hela dagen
Han bakar stora han bakar små,
Han bakar några med socker på
i hans fönster hänga julgranssaker
och hästar, grisar och pepparkakor
När du hälsar på så kan du få
Och är du hungrig så får du två!



söndag 4 december 2011

Du duger som du ÄR

Vad kan vara viktigare än att möta barnen i närvaron, i nuet och ge dem en känsla av att de duger som de är? Oavsett hur de beter sig eller vad de presterar i skolan så har vi som föräldrar chansen att mata dem med en känsla av självvärde. Genom att om och om igen återvända till närvaron och nuet tillsammans med dem så ger vi dem något stort och värdefullt: vetskapen att jag är sedd och älskad för den jag är.

Denna känsla kommer att bära dem genom livet. Det kommer stunder då de snubblar över hinder och faller platt på marken. Men självkänslan får dem att resa sig upp igen, syna skrapsåren och borsta av sig, för att sedan vända ansiktet mot solen och le igen. De ärr de får på vägen grämer de sig inte över, istället bär de dem med stolthet, ser dem som lärdomar som fick dem att växa.

Barn finns inte till för att lära sig anpassning, att platsa i de vuxnas eller samhällets mall eller hela tiden uppmuntras till att prestera. Ska de tjäna systemet och bli en duktig robot eller ska de få möjlighet att tänka själva?
Vadå liten? Jag? Det är ju bänken som är stor!

Vårt samhälle vilar på vissa lagar, varav Jantelagen sitter hårt inpräntat inom oss: Du ska inte tro att du är något. Utifrån den föreställningen möter vi oss själva och andra. Vi jämför, dömer och klankar ned. Men vi kan välja att ställa den här lagen åt sidan, se att den inte tjänar något syfte. Till vilken nytta är det att vi fortsätter trycka ned oss själva och våra barn på det här viset?

Alla barn har rätt att känna sig värdefulla.

Alla duger precis som de är.

Alla är bra på något.

Vi vuxna har ett ansvar att se barnet och möta det där det står, inte utifrån hur vi vill att det ska vara, se ut och bete sig.

Du som arbetar med barn: du kan förändra världen, bidra till en fredligare plats för våra barn att växa upp på, med något så enkelt som ditt sätt att bemöta barnen. Är du hel i dig själv, sann, med integritet (autentisk), då är du också hel och sann i ditt möte med barnen. Du möter dem som medmänniska istället för iklädd en roll.

För in närvaron i ditt arbete med barnen och du kommer att märka en förändring. Både inom dig och hos barnen. Påminn dig själv att vara närvarande, om och om igen. Så fort du tappar fokus och fastnar i stress, åtaganden och tankar: gå bara tillbaka till närvaron. Den finns alltid där, tålmodigt väntande på att du ska se den och föra in den i världen.

 Närvaro är vad vår koncentrationsstörda värld behöver mest av allt.

För att vara närvarande krävs att vi vågar granska oss själva. Vi kommer att få syn på våra rädslor. Men genom att bara vara närvarande för dem och se dem så som de är tappar de mer och mer sitt grepp.

När jag arbetade som förskollärare kände jag ofta press i sociala situationer som föräldramöten. Jag hade massor av bra saker att säga, men mådde jättedåligt när jag skulle göra det och många gånger valde jag att fly eller låta andra prata. Att bara sitta i fikarummet en hel rast eller småprata med föräldrar under föräldrafikat var också sådant som skrämde mig. Jag satt så fast i rädslomönster som tog mycket kraft och energi av mig och som gjorde att jag inte var riktigt deltog, jag var bara så upptagen av mig själv och mitt problem. Jag var inte där. Jag var inte närvarande.

Våra mönster präglar vårt arbete med barnen. Om vi själva blivit uppfostrade med hårda nypor, aldrig fått tillåtelse att gråta, fått skäll om vi varit vilda som Pippi Långstrump, om vi blivit kuvade – hur hittar vi tillbaka till den där inre livskraften vi föddes med? Den där sprittande lusten över att bara finnas till, som vi levde i enhet med innan vi tappade kontakten med den, ungefär i samma takt vi kapslade in alla känslor vi inte fick tillåtelse att känna.

Att arbeta med barn kan kännas som ett kall, men för att kunna vara där utan begränsningar, utan att göra snubbelben på oss själva krävs det att vi synar de hinder vi har i oss själva.

En fri människa låter andra vara fria. Tillsammans kan vi skapa en fri och kärleksfull värld.

Vilka hinder har du?

Vilka inre röster tror du på?

I NÄRVARON: När en ”jobbig” känsla uppstår:

1.       Se det som något positivt. Nu har du chansen att släppa taget om gammalt bagage.

2.       Känn känslan. Känn den i kroppen, iaktta den, var den som upplever. Genom att fokusera på den/det som upplever blir du automatiskt medveten om närvaron. Närvaron är det som allt sker i. Bara fortsätt uppmärksamma denna tysta lyssnare, denna rymd där allt uppstår.

3.       Kommer det tankar, arga sådana t ex, följ inte med i deras historia! Bara fortsätt vila i närvaron. Kommer det tankar och känslor, bara låt dem komma, se dem, med närvarons ögon. Se att de arga tankarna inte är du. Du bara iakttar dem, de är på besök en liten stund för att sedan dra vidare. Låt dem bara göra det…




I ljuset av närvaron kan du se hur du bara är. Du är sedd och älskad precis som du är, du har alltid varit det och kommer alltid att vara det.

onsdag 30 november 2011

Ditt inre barn

När vi upplevde svåra saker som barn, eller inte blev sedda och mötta precis så som vi var bestämde vi oss för att det var på ett visst sätt, t ex ”de vill inte ha mig”, ”jag är värdelös”, osv. Utifrån dessa antagande bara fortsätter vi att leva våra liv och de styr oss, ofta på ett helt omedvetet sätt, och vi är inte så fria i vår vardag som vi skulle kunna vara. Om vi tycker illa om oss själva är det sådana signaler vi skickar ut till omgivningen och så blir vi bemötta på exakt det sätt som vi omedvetet förväntar oss. Till exempel ”ingen tycker om mig”: Det kan bli svårt att nå djup och varaktig vänskap med det antagandet.

Dessa föreställningar påverkar oss från det undermedvetna, så det är där vi måste gå in och lösa upp.

Vi reser in i kroppen, flyttar uppmärksamheten inåt.


Övning:

Sätt dig bekvämt, slut ögonen och flytta all uppmärksamhet inåt. Du kan även låta andningen leda dig in i kroppen. Känn hur du får kontakt med kroppen och hur du känner in den inifrån. Känn in ditt hjärta och föreställ dig hur du går rakt in i hjärtat för att där möta ditt inre lilla barn.

När du är i hjärtat, bara känn in barnet – gå absolut inte upp i huvudet och tankarna – fortsätt bara att vila i och känna in kroppen. Se för din inre syn ditt lilla barn. Barnet som var du. (Även om det känns som en fantasi så är det ditt undermedvetna som talar.) Hur ser barnet ut? Hur gammal är hon/han? (tänk inte ut svaren – känn!) Vad vill hon/han säga till dig? Finns det något som vill bli omhändertaget?

Vad som än kommer: SE, bara se. Vad tankar säger och hur känslor känns spelar ingen roll. Bara stanna kvar, vila i dig själv. Se dem. I kraften av din närvaro kan de omedvetna mönstren lösas upp.

Om du vill: ta ditt lilla barn i famnen. Visa att inget är farligt. Hon/han behöver inte vara rädd längre.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Processer som hypnosyntes, Resan m fl, får fatt i det sårade lilla barnets röst- som fortfarande styr oss. Du kan göra en hel del av detta arbete själv men terapi kan vara en god hjälp och kan kännas välbehövligt om man bär på ”tunga” saker.

onsdag 23 november 2011

Att sätta sig själv vid rodret

Jag drömde en natt om att jag var ute och åkte bil. Det var någon annan som körde. Men hon visste inte vart vi (jag) skulle. Hon körde helt fel, hade verkligen ingen koll alls. Dessutom började bensinen (min energi) ta slut, mätaren pekade på noll. Så jag sa åt henne, bestämt: nu ska jag köra, du får flytta på dig. Kvinnan som körde ville inte ge med sig så lätt, hon ville inte flytta på sig. Men jag var bestämd. Jag skulle köra. Och när jag satte mig vid ratten åkte jag direkt till bensinmackan för att tanka.

Det är jag som styr i mitt liv nu. Wow!

(Detta drömde jag efter en session med hypnosyntes.)




Drömmarna visar ofta tydligt var vi står och vart vi är på väg, vad vi möter i livet just nu. Ibland ger de små ledtrådar vart vi behöver gå, vad vi behöver göra. När man börjar jobba med och vågar se in i sig själv skalar man bort gamla lager av sådant man inte behöver och kommer närmare in till kärnan av sig själv. Ofta lägger vi på oss en massa åsikter som vi skaffat genom inlärning i barndomen. Om vi fortsätter att tycka och göra saker för att någon annan egentligen tyckte så från början kommer vi bort från oss själva.

Bra frågor att ställa sig är: Vad vill jag här i livet? Varför är just jag här? Vem styr mitt liv?






torsdag 17 november 2011

Barnen - görelser eller varelser?





Hur begränsas barnen?

Vi fastnar ofta i prestationer. Det ska göras, göras och göras saker. Massor med saker ska till exempel tillverkas i förskolan och tas hem och visas upp. Ju fler saker desto bättre och desto fler ”vad fin” får barnen höra.

Barnet lär sig felaktigt att beröm är lika med kärlek. Och barnet fortsätter att prestera…

Du kan stanna upp och iaktta dig själv, hur mycket uppmärksamhet ger du görandet? Varandet, när får det plats? Ser du bara ditt barn som en ”görelse” eller ser du också, och uppmärksammar varandet? Ser du ditt barn som varelse? Ser du honom eller henne utan de färgade glasögonen som förvrider det sanna, det äkta? Om du skalar bort alla roller, prestationer, rädslor och förutfattade meningar – vad blir kvar? Kan du möta barnet där? Testa – vad händer?

Låt barnen lyssna på tystnaden.

Bara vara.

Vi kan vara lyhörda för vad som är barnets unika talanger och förmågor. Men skala bort ordet ”duktig” i ditt samröre med barnet. Fråga istället om barnet hade roligt när hon (i varandet )utövade sin talang.




Vi kan göra övningar som stärker kontakten med deras intuition. Tala till deras inre. Barnet vet. Vi är inte mer än dem bara för att vår mänskliga kropp råkar vara större och starkare. Barn har allra oftast större tillgång till sin inre visdom, medan de flesta vuxna förlorat kontakten med den.

Att som vuxen göra sitt allra bästa i att vara autentisk, sann, tillsammans med barnet, har en avgörande betydelse för barnets självkänsla och därmed fortsatta kontakt med varandet.

Endast i varandet kan ett sant möte ske.

 Får barnet möta vårt sanna jag eller vårt eget inre sårade barn som omedvetet agerar ut sina mönster? När vi möter ett barn som inte gör som vi har tänkt, hur reagerar vi? Möter vi barnet i ett tillstånd av inre lugn eller är vårt bemötande färgat av hur vi själva blivit bemötta och behandlade? Vi har, de allra flesta av oss, blivit ”uppfostrade” på ett sätt där barnen ska underordna sig vuxna, där den vuxne har makt och det är makten som ska respekteras.

Släpp in närvaron, sanningen, i mötet med barnen. Lite i taget släpper du in Livet i den här världen. Du låter kärleken till nästan få plats genom att du möter barnen med ditt sanna jag. Du är fullt närvarande i mötet. Vad ni gör är av underordnad betydelse. Alla roller ni spelat faller bort i den stund du släpper in närvaron och det kan – äntligen – ske ett sant möte där ni är jämlikar.

Varande har med självkänsla att göra. När självkänslan går förlorad har vi också tappat bort kontakten med själva vår essens: Varandet. Utan självkänsla går människan runt och känner sig ihålig. Hon är inte i kontakt med sig själv. Hon mår inte alls bra. Hon har svårt att älska sig själv och därmed också sina medmänniskor.


Lärare, förälder och pedagog: du kan förändra världen. Sätt varandet främst i mötet med barnen – och i mötet med dig själv.

Endast i varandet sker sann prestation.


torsdag 10 november 2011

Har du kramat ett träd någon gång?

Meditation för novemberdagar: krama ett träd! Varför inte passa på under höstpromenaden?

Välj ut ett träd, vilket som helst, och omfamna det. Bry dig inte om tankarna som babblar: ”Tänk om nån ser mig nu, så kan man väl inte göra, folk skulle tro att jag är tokig, jag är väl ingen skogsmulle heller…” Bara fortsätt hålla om trädet, upplev den lugna trygga kraften… Känn in dina fötter i marken, föreställ dig att du också har rötter och dina armar är grenar som sträcker sig mot himlen.



Stå med trädet, tills bara trädet står kvar.
Du har smält samman med det. Denna enhet, denna kraft… Det finns inget DU längre. Bara närvaro.

Vila i detta. I det tysta stilla, samhörigheten. Stanna där. Kommer tankar, låt dem komma, men låt dem också passera. Återgå till ditt och trädets enhet.

Har du en fråga du vill ha svar på, ställ den tyst inom dig. Lyssna på det svar du får. Det kommer inifrån. Trädets vishet, din vishet, den gudomliga visheten är samma. Vi kan alla höra den om vi lyssnar på rätt sätt.

lördag 29 oktober 2011

JORDENS RIKASTE MÄNNISKA



”Som ett blommande mandelträd
är hon som jag har kär
Sjung du vind, sjung sakta för mig
om hur ljuvlig hon är
om hur ljuvlig hon är

Som ett blommande mandelträd
så späd, så ljuv, så skär
Bara du, ömmaste morgonvind,
vet hur ljuvlig hon är
vet hur ljuvlig hon är”                                                                              
                                                                         Pär Lagerkvist



Lugnet efter stormen. Måndagsmorgon på BB. Lillan och jag är ensamma i dagrummet. Vi har fin utsikt där vi sitter, högt upp i byggnaden. Sjukhuset är på väg att vakna, människor anländer till sina jobb. Här och där tänds lampor i fönstren. Molnen hänger gråtunga på himlen och regnet piskar mot fönstren. Det är mörkt och väldigt grått, mysigt. Det bor en värmande känsla i bröstet, och kring mig och Lillan. Vi är i en bubbla av ljus.

Att få barn… Vårt tredje. Ännu ett mirakel sker i våra liv. Ett flickebarn i våra händer, en mycket tidig söndagsmorgon på Akademiska sjukhuset. Sambons ögon möter mina, varma, klara. Tack, viskar jag. Tack älskade du. Jag känner mig som Jordens rikaste människa. Jag nynnar på den där visan, från dikten av Pär Lagerkvist. Så ljuv, så skär, är hon. Som ett blommande mandelträd. Det är flickans sång.

Hur ska jag kunna beskriva med ord, detta stora som hänt oss – och som bara fortsätter att hända oss? Livet med barnen…

Plötsligt bara stannar allt. Jag är intensivt medveten om allt omkring mig. jag ser livets flöde, liksom lite utifrån. Det rusar och jag ser hur jag är del av detta intensiva fyrverkeri av händelser. Samtidigt är jag den stilla, tysta, stjärnklara himmel, själva kärlet där allt utspelar sig.

Jag ser på det som händer med Närvarons Stora Ögon. Förundrad. Stum. Och inombords: intensiv glädje. Tårarna strömmar, i vördnad inför livet självt. Detta är bortom ont och gott. Bortom alla föreställningar om hur livet ska eller borde vara. Detta är att vara Livet… Jag ser händelser ur mitt liv, haka i varandra och hur de liksom virvlar fram med yviga rörelser. Allt jag kan göra är att hänga med. Själen min vill dansa, och kroppens alla celler följer genast med.



Allt som är, är denna skarpa, gnistrande rena glädje, och det (den? Jaget?) inom mig som vill förstå, fattar ingenting. Men det gör inget.

En stund senare är vi ensamma på rummet, Lillan och jag. Jag bara ser på henne där hon ligger i min famn. En sköterska knackar på dörren, kikar in. Hon blir alldeles tyst när hon kliver innanför dörren. ”Oj!” utbrister hon, ”vilket LUGN det var här, det går nästan att ta på…” Jag ser på henne och ler: ”Jo, vi har det bra.” ”Kan tro det”, säger sköterskan, ”det känns i hela rummet!”

Denna stora lycka som upplevs när vi får barn, eller när något annat stort händer oss, den lyckan uppstår inte på grund av de yttre omständigheterna. Även om det verkar så. Vad som händer när vi får barn, gifter oss, åker på resa, går på konsert och så vidare, är att vi just då blir mer närvarande, intensivt medvetna och ett med nuet. Som när jag blir totalt uppslukad av min nyfödda ljuvliga dotter och inte kan se mig mätt på henne… Vi ser det som händer som så stort och mäktigt. Men närvaron kan vi vara i kontakt med hela tiden, oavsett vad vi upplever. Den finns alltid där, det är bara upp till oss att lära oss uppmärksamma den. Men kanske kan de ”stora” händelserna bidra till att väcka oss till ett mer vaket liv i nuet?



Jag är alltid Jordens rikaste människa. Precis som du.

måndag 17 oktober 2011

Anything is possible...

Tidigt en söndagsmorgon i september kommer du till oss, älskade lilla barn. Två dagar efter beräknat datum.

Soluppgång över Akademiska sjukhuset, 18 sept 2011

Värkarna startar strax efter klockan 18 på lördagskvällen, mitt i kvällsmaten. Det börjar med att jag plockar upp en sked som Dottern tappat på golvet. Plötsligt blir det mer kraft i sammandragningarna, det strålar ner i höfterna, värker i ryggen. Aha, det var så HÄR det kändes, tänker jag och minns hur det varit de tidigare gångerna. (Tänk hur smärta bleknar och glöms bort!) Kanske är det nu det verkligen startar? Någonstans anar jag att det nu är igång, även om jag inte helt vågar tro det, eftersom jag haft en del förvärkar förut.
Kvällen löper på med disk och nattning av barn. Medan jag ligger bredvid Sonen i sängen och väntar på att han ska somna klockar jag värkarna. Nu kommer de var nionde minut och suger ordentligt tag i min kropp. Vid det här laget (klockan 20) är jag glad att sagoläsningen är över och att allt som krävs av mig just nu är att ligga ned.

Efter nattningen ber jag Sambon plocka undan lite extra här hemma. Det vore skönt att lämna hemmet i ordning ifall vi skulle få åka till sjukhuset, tänker jag. Jag sätter mig vid datorn en stund, svarar på mail och sms. När jag mitt under skrivandet överrumplas av en värk, reser jag mig upp och lutar mig framåt. Jag slår pannan i skrivaren. Till min förvåning börjar den skriva ut ett papper. Jag häpnar. På papperet som matas ut finns en vacker blomma och texten: ”Anything is possible…” Jag ler, tänker att det här är ett tecken. Bebisen är på väg, det kommer att gå bra och allt är möjligt. Det kommer att bli en fin förlossning.



Jag har tidigare haft svagt värkarbete och behövt värkstimulerande dropp. Den här gången blir det inte så. Jag vet det. Min kropp arbetar intensivt. Jag kan inget styra. Det är bara att hänga med. Värkarna skär i kroppen, jag dyker in i smärtan, låter den gör sitt jobb: öppna upp för vårt efterlängtade barn. Att göra motstånd är att motarbeta förloppet. Det är bland det bästa jag lärt mig: att dyka huvudstupa, säga JA, sluta motarbeta Livet. Motstånd skapar lidande, både under förlossningar och i övriga livet…

Äntligen ska vi få mötas! Sambon frågar om jag vill bada. Jag nickar. Varmt vatten är skönt vid skarp smärta.

Det doftar lavendel i badrummet. Sambon har tänt doftljus, lagt fram handdukar, fyllt badkaret nästan upp till kanten, ställt fram stora saftglas. Med sugrör. Han har varit med förr och vet vad jag önskar. Jag blir lite rörd av omtanken. Jag badar någon timme, möter värk på värk, på värk. Sambon hjälper mig att kolla klockan. De kommer lite tätare nu, och värkarna är långa: en till en och en halv minut. Jag går upp, bestämmer mig för att kolla på en av mina gamla favoritserier: Vänner. Sambon duschar och jag blir ensam i vardagsrummet. Värkarna tar i ordentligt och jag blir stående, framåtlutad mot soffan. Plötsligt börjar det rinna vatten. Dripp dropp, varmt, rakt ner på vita mattan. Det blir bruna fläckar. Detta är nytt. Att vattnet går. Tidigare har de fått ta hål på mina sega hinnor på sjukhuset. Nu händer det av sig självt. Jag meddelar Sambon att vi nog måste ringa sjukhuset: ”vattnet går och det är brunt”. Sambon gör sig snabbt klar och ringer. Barnmorskan han talar med råder oss att åka in, det låter inte som att det är väldigt bråttom, men att vi kan börja göra oss klara för avfärd. Nästa telefonsamtal blir till barnvakten. Sambons föräldrar bor tio minuter bort som tur är. De är hos oss inom en kvart. Barnens farfar kör oss till sjukhuset. Farmor stannar hos barnen. Nu kommer värkarna ganska tätt, två stycken hinner avlösa varandra i trapphuset på väg ut till bilen som står parkerad utanför porten. Klockan är 23.15.

Det är kolmörkt utanför bilfönstret. Jag har baksätet för mig själv, sitter snett och håller fast mig i sätet under värkarna. Inte någon gång stannar värkarna av (detta är också nytt för mig), inte ens när vi kommer in till sjukhuset och blir visade in till undersökningsrummet, det första mottagningsrummet. På med CTG, remmar och spännen över magen. Obekvämt! Ligga på rygg med värkar. Ugh! Jag längtar till att få röra mig mer fritt. Snart, snart… Fostervattnet flödar efter de starka värkarna. Barnmorskan som tar emot oss konstaterar att bebisen verkar må bra och att jag öppnat mig 5 cm. Det är precis midnatt när vi får komma in på vårt rum. Jag beställer en gåstol att luta mig på i korridoren. Här ska födas barn! Eftersom bebisen har bajsat i fostervattnet vill barnmorskan sätta en skalpelektrod för bättre övervakning. (Detta är tydligen rutin då fostervattnet är mekoniumfärgat. Detta kan betyda att bebisen vid något tillfälle varit stressad, men det behöver dock inte alls vara så, det kan tvärtom vara ett tecken på att hon är redo att födas.) Jag är inte så förtjust i tanken på att denna pryl skruvas fast i barnets huvud. Men jag protesterar inte. Hur som helst slipper jag sitta fast i CTG-övervakningen. Jag är nu öppen nästan 7 cm. Två centimeter till alltså, bara på vägen in till vårt rum.

En liten stund (är det fem minuter eller en timme??) ligger jag på sidan i förlossningssängen och bara möter värkar. Det gör ont. Jag får varma kuddar. De hjälper inget. Det är då jag ser dem – barnen. Samtidigt som värkarna intensifieras ökar skärpan och färgerna i bilden. Det är tre barn, på en strand. En stor flicka, lång och smal, en mellanstor pojke med kloka ögon, hink och spade i hand. Och så är det en till: ett litet yrväder i blöja, med håret åt alla håll. Det ser ut som en flicka. Där är de, alla tre. Våra barn. Bilden tar mig igenom de tuffa värkarna i slutet av öppningsskedet.

Nu börjar det krypa i kroppen, jag känner mig rastlös, vill inte ligga stilla. Jag tänker att jag måste gå på toaletten och sen vill jag nog duscha.

På toaletten lossnar skalpelektroden. Hoppsan. Men nu slipper vi den en stund eftersom jag tänker ställa mig i duschen! Det varma vattnet strilar över korsrygg och mage. Det lenar när smärtans klo river inuti. Jag byter ställning ofta: står upp, sätter mig på pallen, faller på knä på golvet. Jag slappnar av så gott jag kan och upprepar ordet ”öppna” tyst inom mig. Här ska öppnas upp för lilla bebisen!!!

Vid något tillfälle då jag under en värk lutar mig framåt över pallen i duschen ser jag plötsligt stjärnor, gröna, blå, gula… Jag är i rymden, seglar fram. Nu gör det så ont att jag vill låta, det kommer ljud ur min mun och (säkert på grund av alla stjärnor jag såg) börjar jag gnola på Coldplays gamla låt: ”Yellow”.

”Look at the stars,
Look how they shine for you,
And everything you do,
Yeah they were all yellow.
I came along
I wrote a song for you
And all the things you do
And it was called yellow”


Jag sjunger mig igenom några värkar och nu är jag på väg rakt in i solen. Ilningarna i värkens topp tar mig rakt igenom. Det är glödande hett, men jag klarar vad som helst nu. Det gör ont,ont, ont, men jag har fest! Jag föder fram vårt barn och det händer saker märker jag – värkarna ändrar plötsligt karaktär. Det trycker på och jag får lätta impulser att krysta. Jag bestämmer mig för att avvakta ett par värkar till innan jag meddelar Sambon och personalen. Då ser jag blodet på golvet och känner hur kroppen vill krysta. Sambon kommer in i duschrummet och jag ber honom ringa på personalen. De kommer genast.

Jag flyger in till sängen.(Hur gick det till?) Några kläder hinner jag inte få på mig. Barnmorskan konstaterar att jag är helt öppen. Krystandet, (som närmast kan liknas vid en blandning mellan tyngdlyftning och att bajsa ut en kokosnöt) tar fart. Det är tufft. Svetten rinner. Jag står på knä och lutar mig över den upphissade huvudänden av sängen.

En kvart senare är du ute! ”En flicka!” utbrister Sambon innan jag hinner se dig. Jag vänder mig om och där är du. Jag får dig i min famn. Du skriker litegrann. Klockan är 02.49.

Att få se dig, hålla dig … Efter alla dessa månader, denna väntan. Det är obeskrivligt.

Du är oändligt vacker. Helt perfekt. Såklart.

”Your skin
Oh yeah your skin and bones
Turn into something beautiful
D’you know, you know I love you so
You know I love you so….

”Välkommen”, viskar vi. ”Nu börjar din resa här.”


Att föda barn kan kännas helt naturligt. Den föreställningen hade jag inte med mig när mitt första barn skulle födas. Då var jag inställd på dödssmärta och rädsla - och så som jag tänkte, så blev det. Nu vet jag att det går att föda utan rädsla och att man, bara genom att följa med, kan få en enormt härlig och häftig upplevelse av födandet. Jag är oerhört tacksam och glad över vad jag varit med om. Att kroppen bara arbetade av sig självt, att jag tog för mig och själv födde aktivt, istället för att bara överlämna mig till personalen. Detta var kanske lite mer som en planerad hemförlossning (som jag egentligen ville ha när Sonen föddes), men med extra stöd och service av allt som går att få på ett sjukhus. Jag hade inte kunnat få en bättre förlossning. Den här gången tog det 8,5 timme från första värken. (Jämfört med 33 tim respektive 3 dygn de andra gångerna...)

Anything IS possible!



tisdag 11 oktober 2011

Lyckans minut

är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himlen utan en prick?


vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?


jag lever, jag lever! på jorden jag står.
var har jag varit förut?
jag väntade visst millioner år
på denna enda minut
                                                                      
                                                             Erik Lindorm


VÄLKOMMEN TILL OSS LILLAN!






Vi älskar dig.

fredag 16 september 2011

Förlossningen - att dyka när det stormar

Förlossningen stundar. Det närmar sig. Jag märker det på att jag går mer in i mig själv, det är lättare att hitta in till lugnet som bor inne i kroppen.

Vilar jag där står jag bortom smärta och grubbel över hur allt ska gå.

Det handlar om dagar, eller kanske timmar nu, innan tredje barnet föds.

Inatt vaknade jag av smärtvågor som drog fram över magen, som kramp. Förvärkar. Det gick inte att sova. Jag gick upp och vankade lite, la mig igen och lyckades somna. När jag vaknade var det återigen lugnt i magen. Ingenting den här gången heller.

Att få uppleva detta, att föda barn. Jag har alltid önskat mig detta: förlossningen, barnen, livet som strömmar genom de små och genom min egen kropp. Uttrycket för det högsta: Kärleken.
Dottern som nyfödd

Så kom den sista prövningen, precis när det står BF (Beräknad Födelse) i almanackan: feber och rejäl värk i kroppen. Jag har svårt att röra mig framåt, går som en nittioåring, det skär som knivar i höfter, rygg och lår. Jag svettas och fryser om vartannat. Jag märker hur tankarna sätter igång: ”Varför just nu? Hur mår bebisen? Hur ska jag orka föda barn i det här tillståndet? Tänk om det är något allvarligt fel…” Någonstans bland dessa tankar tappar jag bort mitt inre lugn.

I tankarnas spår följer den välbekanta Oron. Men jag ser vad som är på väg att hända. Jag stannar upp, stiger åt sidan.” Hej på dig”, hälsar jag, ”så vi ses igen. Jag ser dig, du får vara här”. Oron ebbar sakta ut och jag landar igen. Acceptera läget är vad som gäller. Inte följa med i orosvågorna, istället kan jag dyka ner i dem, under dem.

Att inte fastna i Oron. Det är jag glad att jag lärt mig. Under min första förlossning trasslade jag in mig i skrämmande tankar. Rädslan var stor och påtaglig. Och aldrig har jag upplevt sådan stark smärta.

När andra barnet skulle födas gick jag istället in i varje värk med ett stort JA, jag valde att dyka och bara följa med i det som rev och slet i min kropp. Upplevelsen blev en helt annan den gången. Det gjorde ont såklart, men utan dömandet så fanns inga problem. Allt var bara som det skulle. Barnet skulle ju födas ur dessa smärttoppar. För varje smärtvåg som kom så dök jag. Som hjälp upprepade jag ord som ”lugn, tung, öppna, ner, mitt barn och ja”. Förlossningen var långdragen men jag minns den bara som en fantastisk upplevelse.


Under första förlossningen var tankarna helt annorlunda: ”jag klarar inte detta, aaaaj, det gör för ont, hur ska det gå, jag tror jag dör nu” osv, vilket ledde till att jag spände mig och fick det tufft och svårt.

Vi får se hur det blir den här gången. Men det är ingen idé att fundera och grubbla över hur allt ska gå och NÄR det hela ska ske. Barnet kommer ut när det är dags. Under tiden ska jag vila med min feber, med vetskapen att:

Även detta är övergående.
Febern och värken kanske är här för att påminna mig om att alltid vända mig inåt, hem, där lugnet finns. Oavsett vad som händer så kan jag vila där.


Sonen som nyfödd



måndag 1 augusti 2011

Den Sanna Kärleken




Sökandet efter Den Stora Kärleken, eller den perfekta partnern är egentligen sökandet efter det sanna Självet, den man är bortom egot. Vi söker eftersom vi anser att vi saknar något. Den pusselbit som fattas tror vi ska komma till oss utifrån.

Det vi söker i den yttre världen, pengar, status, kärlek, makt, eller vad det än må vara kommer aldrig att ge sann tillfredsställelse. Först när vi söker in i oss själva, efter den kärlek vi tror vi ska få utifrån, är först då vi verkligen kan finna den. Den har alltid funnits där. Vi har bara letat på fel ställe…

Många väljer att investera i dyra saker; hus, bilar och överhuvudtaget hög materiell standard och finner sedan nöje i att visa upp det för andra. Visst kan vi vara glada åt våra saker, men vi kan inte vänta oss kärlek och bekräftelse genom att göra så! Istället väcker det kanske avund hos andra. Vi är inte våra saker! Vi kommer inte att kunna ta dem med oss när vi dör!

Saken är den att vi alltid är älskade, oavsett vad vi gör eller vad vi har. Men vi har glömt det! Vi har förlorat oss i den här världen, denna dröm som vi skapat åt oss. När vi inser detta kan vi börja uppvaknandets resa.

Vi kan välja att se på relationer och äktenskap på ett annat sätt, istället för att ha den inställningen att vår partner ska ge till oss det vi saknar, kan vi se förhållandet som ett riktigt bra sätt att hitta sig själv. Vår partner speglar alla våra sidor.

Det som ofta får oss att bryta upp från förhållanden, om och om igen, kan vara att vi har så svårt att se oss själva. Allt som vi inte tycker om hos oss själva drar partnern fram och visar oss – förr eller senare. Om vi inte står ut med vår älskades så kallade dåliga sidor så är det faktiskt bara oss själva vi flyr ifrån om vi går därifrån. Om det är något man reagerar på så kan vi istället välja att titta på situationen, lite utifrån, för att se att: aha, här finns det något att jobba med, x speglar en sida hos mig som jag inte tycker om eller inte vill se, kanske är jag inte ens medveten om att den finns, eller att jag bidragit till att skapa den.

Det är dömt att misslyckas att söka efter någon annan som ska älska en. Det är bättre att börja med sig själv. Har du en gång hittat dig själv, och därmed Den Sanna Kärleken – som inte har något med egots världsbild att göra – så finns det inga gränser för hur mycket du kan älska andra. Och du kommer att bli bemött med kärlek tillbaka. Det du sänder ut får du i retur. Paradoxen är att nu har du inte längre något behov av kärlek utifrån, för du dräller över av den inifrån. Att älska utan behov är villkorslös kärlek. Du kan älska utan någon som helst tanke på att få något av den andre.

Ofta är det så att vårt inre sanna jag är inkapslat av ett ”skyddande” hölje. Detta hölje består av smärta. Det handlar om känslor: ilska, hat, sorg, rädsla… Vi behöver tränga igenom dessa lager av känslor, och det kan vara nog så svårt att uppleva denna avgrundsdjupa smärta som vi lagrat från barndomen, eller till och med från tidigare liv.


Insikter: (hämtade ur Deepak Chopras bok Vägen till kärlek)

Släpp taget. Ju mer icke-bunden du är, desto mer kan du verkligen älska. Icke-bindning är det sannast uttrycket för kärlek. Icke-bindning = tillåtande. Om du är tillåtande så låter du i kärlek en annan människa att följa sin väg. Motsatsen till tillåtande är kontrollerande. Kontrollerande människor är alltid djupt rädda att bli övergivna.

Som man sår får man skörda. Allt vi ger ifrån oss till universum ger proportionellt resultat. Om du älskar så blir du älskad tillbaka (även om det inte alltid verkar så på kort sikt).

Nåd, barmhärtighet och gudomlig kärlek existerar. Tro på detta och du märker att det är sant.

Be, så ska du få… Bulta, så ska dörren öppnas. Om du lever enligt antagandet att Vägen finns, så kommer den att öppnas för dig.

Allt lidande växer ur vår egen avstängdhet, det skapas inte av vad någon annan människa gör mot oss. I ett tillstånd av helhet förser Jaget oss med villkorslös kärlek, vilket betyder att inget svek och ingen övergivenhet kan skada oss.

Att kämpa mot karma frigör dig inte från dess bindande påverkan. Frihet kan bara uppnås genom att du minns vem du innerst är.

Fråga dig själv: ”Vem är jag?” Vem är du bortom alla etiketter: yrke, namn, titel, bostad, ekonomi, familj…? Den yttre människan ser världen annorlunda än den inre människan.

Att leva med någon upplöser inte rädslan. Du är redan trygg andligt sett. Om du kände dig verkligt trygg skulle inte rädsla uppstå. All rädsla är en projicering av det förflutna. Vad det än är du mest fruktar: övergivenhet, bortstötning, förödmjukelse – så har det redan hänt dig. Hoten du uppfattar omkring dig nu, eller förutser i framtiden är de långa skuggorna av ditt förflutna.

Begär inget – du har redan allt.

Gör dig medveten om skillnaden mellan ego och ande. Egot är behovsfyllt, anden är det inte. Anden vill ge, inte ta.

Valet mellan det jordiska och det heliga har vi alltid haft, och att välja det heliga innebär alltid att välja kärleken.

Ur andens perspektiv är du hel och har därför ingen brist. Du är kärlek och måste därför vara fullkomligt värd att bli älskad och åtrådd. Du är unik och kan därför inte jämföras med någon annan. Du är tillräcklig.

I ett andligt perspektiv är ingen förlust verklig, den är ett begrepp skapad i vårt sinne. När sinnet fördömer en förändring skapas förlust. Allt som händer när något förloras är att dess energi omvandlas.






söndag 31 juli 2011

Ur dagboken: Första sommaren med dottern



Du sover på min arm efter vår morgonpromenad. Vi var ute medan världen vaknade, när solen ännu inte stod så högt. Det gick fortfarande att hitta skuggigt inbäddade trottoarer. Morgonsvalkan och den svagt värmande solen smekte mina bara armar. Det fanns något löftesrikt över ljuset och den svala brisen. En aning om pånyttfödelse. Denna dag, en i mängden, men ändå inte. Tiden stod stilla.


Vi gick genom villaområdet med dess blomstrande buskar och prunkande rabatter. De flesta prydligt välordnade, andra mer irrationella, vildvuxna. Särskilt en trädgård tilltalade mig. Där växte stora höga buskar om vartannat mitt på tomten, nära husväggen och lite här och där. Det såg ut som att trädgården fick växa som den ville och att den trivdes med uppgiften.

Så här tidigt på morgonen kittlade blommornas doft mig skarpt i näsan och jag drog långa djupa andetag för att bevara dofterna av rosor och lavendel, spara dem inuti, som vackra minnen att plocka fram under grå dagar.

Du verkar trivas på våra små utfärder. Du och jag, mor och dotter, en oskiljaktig duo. Jag bär dig numera alltid i selen. Du sitter med magen mot min och kan se mig när du vill. Du brukar blicka upp på mig emellanåt som om du ville läsa av mitt ansiktsuttryck, se vad det säger om världen och de omständigheter vi just då befinner oss i. Känner du vad jag känner, lilla vän? Min upplevelse blir din? Jag brukar tänka på det, att bli medveten om vad jag förmedlar. Hur får jag dig att bli trygg när jag inte upplever världen som en trygg plats? Jag ser det som min uppgift att ge dig en trygg grund att stå på, att du ska få växa precis som den du är, utan att forma om dig så att du ska passa in, som en kugge i hjulet i det som kallas samhället. Det som bara snurrar på, kaosartat, som inte många, men ändå alltfler, ifrågasätter. Jag vill inte att du ska vara som ”alla andra”. Jag önskar att du ska känna att du har kraft nog att vara dig själv. Om jag gör allt jag kan för att dagligen vara i kontakt med Mig Själv, tror jag att jag kan bidra.


Du har allt inom dig. Det finns redan där. Allt du behöver är att vi möter dina behov. Ett barn behöver inte göras om med hjälp av olika slags träning, belöning och bestraffning. Ett barn är som en liten planta. Om man varsamt sköter om den med lagom mängd vatten och solljus, näringsrik jord - då växer den som den ska. Vi behöver inte ge konstgjord gödning. Du finns inte här för att uppfylla någon annans behov.

Min önskan är att alltid vara på en plats tillsammans med dig där rädslan inte får fäste. När vi är där, är vi ett med allt och flyter med livet, som två regndroppar i en flod. Det är bara att svara an på det som kommer i vägen, där och då, utan att tvivla eller oroa sig, som människan ofta gör.

Vi har lärt oss att tro på rädslan. Det bästa jag har lärt mig är hur jag backar från den. Jag flyr inte, jag bara tar ett steg bakåt, inom mig själv, vilar i det som är stilla, i det som ser allt, i tystnaden mellan orden, i tankarnas bakgrund. Jag har tillit. Låter det som sker ske.

När vi lever enligt det som känns rätt inifrån lever vi enligt vår sanna natur. Vi lyssnar in vad vi mår bäst av.

Vi vilar i oss själva.

Vi läker vårt förflutna.

Vi lever i samklang med Livet självt.

Vi låter våra barn växa till dem de är ämnade att vara.


lördag 30 juli 2011

Logga ut, det är sommar...

När kan det passa bättre att göra plats för inre rum? Skapa nytt, börja om. Nå in.

Varför inte använda sin sommar till att stanna upp, vila i sig själv? Låta själen få ro. Först då kan vi höra dess viskningar. Lyssna: vad vill den egentligen?


Oavsett omständigheter är den inre friden alltid närvarande. Väljer jag att stirra mig blind på hindren eller kan jag öppna mig för nya möjligheter?

Det slår mig att lycksalighet inte är beroende av något utifrån, som ett hus vid havet, en het kopp kaffe på klipporna, smultron på strå. Det inre ljuset behöver inte vissa bestämda, yttre saker för att lysa. Det finns i ALLT: även regniga dagar och ledsna barn, sura äkta män och den tomma kaffeburken.

Jag vänder ansiktet mot den ljusblå kvällshimlen, andas djupt, sjunker inåt, djupare inåt. Landar i det stilla, tysta. Det vi alla söker finns där – hela tiden. Vi behöver egentligen inte vända oss alls…

Logga ut. Allt är som det ska. Låt ske.

Bäst att släppa alla förväntningar på den här världen, på att något ska vara på ett visst sätt. Allt bara är, hela tiden.

Jag släpper taget om alla ”måsten” och ”borden”. Landar, mjukt och stilla. Tilliten håller mig stadigt och tryggt. Problemen finner inget grepp. Det är minst sagt ljuvligt.

Jag ser att jag är precis där jag behöver vara just nu. Inget behöver vara annorlunda.

torsdag 30 juni 2011

Såpbubblor

Sommar. Jag vaknar av ljud utanför det öppna sovrumsfönstret. Vinden petar försiktigt på rullgardinen. Tornsvalorna flyger kring husen, de gälla skriken rör sig i cirklar. Porten öppnas och stängs någon enstaka gång: en granne börjar arbetet tidigt. Annars är det tyst.

De små fötterna intill mig sticker fram under lakanet, rycker till. Sonen skruvar på sig, han är på väg att vakna. En ny dag börjar. Rytmen tillsammans med barnen, den sitter i kroppen. Våra liv och rörelser hänger ihop, tätt sammanflätade. Allt har mening.

Dagarna har en stilla lunk nu. Inga måsten. Inte så mycket tider som ska passas.

Vi har värmen att rätta oss efter. Vi går till badsjön om morgonen. Tar en siesta, äter i skuggan. Leker en stund inomhus. Och badar igen.


Jag blåser såpbubblor. Sonen kastar huvudet bakåt och håller upp armarna, följer bubblorna med hela kroppen, som vore han ett med dem. Några bubblor landar på gräsmattan. Sonen speglar sig själv i dem en kort stund innan han petar sönder dem. Ett kort ögonblick får jag till mig bilden, liknelsen, av hela livet som en såpbubbla. Är det inte sådant livet är? Livet startar med kraft, som en utblåsning. Plötsligt är man här och seglar omkring. Färgrik och skör följer vi oundvikligt med vinden, hur det blåser för tillfället. Vi kan inget annat göra. Och plötsligt, så är bubblan borta: Plopp! Som om den aldrig funnits.

Om vi bara följde med i livets dans skulle vi se dess skönhet. Förundrade skulle vi bara flyta med, iaktta till hundra procent, som Sonen som blir ett med bubblan när den far med vinden. Men människan gör motstånd. Vi tycker oftast att det borde blåsa åt ett annat håll. Vi jämför oss med de andra bubblorna, kanske tycker vi att någon annan har vackrare färger, eller så försöker vi blåsa upp oss och tror oss vara förmer.

Jag vill sluta göra motstånd. Jag vill bara följa med. Jag vill se livet som det ÄR, inte som det borde vara.

Nyckeln till frihet är acceptans. Hur ser din bubbla ut? Kan du njuta av dess färg och form, att den liknar de andra, samtidigt som den är helt unik? Kan du leva innerligt och fullt ut – hur det än blåser?

torsdag 9 juni 2011

Ho'oponopono! Att förlåta sig själv

Have you forgotten how to love yourself?                             
                                                               Red House Painters

Om jag ber om hjälp så kommer den. Om jag bultar på dörren öppnas den för mig.

”Varför föddes vi här? Allt är upp och ner. Är det nåt som är fel? Eller är allt som det ska? Är det vi som skapat allt detta?”
Frågorna virvlade omkring mig, drogs till mig, fler och fler, blev som en förtätat grå dimma. Jag kunde inte se klart. Jag var fångad.
Det var som om jag var uppkopplad på all världens känsla av meningslöshet, existentiell tomhet och grubbel.
Jag bad om hjälp med min låga energi, mitt tunga, mörka sinne som plågat mig den senaste tiden. Vad hade hänt mig? Varför så trött och ledsen? Var det så här att vara gravid? Jag tycktes redan ha glömt det…?
Det hela ställdes på sin spets en morgon då jag vaknade av att jag blev skallad av min dotters huvud. Mellan alla stjärnor jag såg, lyste klockradions siffror 05.55. Dottern hade varit sjuk och nu under tillfrisknandet svängde hennes humör mycket snabbt. Det var ingen lätt berg-och-dalbana att följa. Särskilt inte för en mamma som vandrar omkring i dimma. Den här morgonen var det som om vi båda vaknat på fel sida. Dotterns högljudda klagan tycktes riva sönder min morgontrötta hjärna i små, små remsor. Kanske var det mig hon skrek på: ”kom ut nu mamma, jag behöver DIG!”?
Det sura monstret inom mig hade vaknat. Jag bestämde mig för omstart. Monstret skulle inte få spotta ut sin grinighet på familjen! Jag hämtade kaffe i köket, bosatte mig i sovrummet och lämnade Sambon med två gråtande barn på golvet.
Tillbaka i sängen igen satte jag mig i skräddarställning, blundade, andades djupt och landade i kroppen. Hittade lugnet i mig själv.
När jag öppnade ögonen vandrade blicken genast till bokhyllan och stannade vid en bok som tycktes stå ut mer från de övriga. Det var Eckhart Tolles ”Lev livet fullt ut”. Självklart drog jag fram den, bläddrade lite och började läsa. Jag fastnade bland annat för det han skriver om att ge sig hän, att överlämna sig till lidandet. ”När det inte finns någon väg ut finns det fortfarande en väg igenom. Vänd inte ryggen åt smärtan. Möt den. Känn den helt och fullt. Känn den – tänk inte på den!”
Ok. Steg 1. Andas. Överlämna sig. Ge sig hän. Att acceptera nuet helt och fullt. Javisst, det lät självklart och bra. Men motståndet inom mig var som en stor sten som inte gick att rucka på. Inte nu. Mörkermonstret tycktes starkare än jag den här gången. Och jag ville bara ha bort det, inte acceptera. Jag kunde inte ”ge mig hän” åt känslan av att vara världens suraste och grinigaste morsa helt utan stubin. Men jag landade i alla fall i kroppen, i nuet, och gick ut och åt frukost med min familj. Mörkermonstret fick vila ett tag.
Senare under dagen började jag, som av en händelse, läsa om Ho’oponopono, en metod från Hawaii.. Jag var såld. Detta måste jag testa, tänkte jag. Det handlar om att ta fullt ansvar för sitt liv.(Påminner för övrigt om En kurs i mirakler). Allt jag möter är en del av mig själv. Allt är mitt. Man måste acceptera att världen omkring är skapat av det egna sinnet. Allt jag ser och upplever är en produkt av mina egna val i det förflutna. Om jag inte gillar det jag ser är det samma sak som att förskjuta mig själv. Allt jag går igång på kan jag ”hämta hem”, förlåta. Livet blir lättare att leva, mer flödande och problemen skingras. Det är fyra fraser som man uttalar för sig själv:
”Jag älskar dig.
Jag är hemskt ledsen för detta.
Förlåt mig.
Tack.”
Jag brukar upprepa fraserna ”jag älskar dig” och ”förlåt mig”, gång på gång, och på något sätt så är det som att ”det onda” försvinner. Ibland tycks till och med minnet av det hela försvinna. Jag kommer efteråt inte ihåg vad det var jag skulle förlåta. Det är helt magiskt. Efteråt känns huvudet fritt, känslan lättare.
Än en gång blir jag stångad av den självklara vissheten:
Allt är som det ska hela tiden. Vi ÄR allt .
Det vi ser i världen är det vi skapat med våra tankar.
Allt jag möter finns inom mig - inte tvärtom.
Den jag möter är en del av mig själv. Det går inte att välja bort några och säga att ”hon eller han har inget med mig att gör”. Vi angår alla varandra. Vi är alla ett.

Så….om jag nu är ett med allt jag möter varför blir jag då så arg för ”omständigheterna”? Det kanske vi inte helt måste förstå med vårt intellekt. Men för mig handlar det om skuld. Vi känner skuld för en hel del och så projicerar vi det på vår omvärld omkring oss (som egentligen finns inom oss). Snacka om upp-och-nervänd värld. Som vi kan ställa tillrätta om vi vill.
Efter att ha praktiserat ho’oponopono ett dygn hände något märkligt. Det var på kvällen och barnen hade somnat. Jag satt vid datorn och såg ett klipp om Jim Carrey och hans upplevelse av ”the Awakening”. Jag greps plötsligt av en stark inre frid. Det gick runt i huvudet.
Jag bara satt där.
Det fanns inget mer att göra.
Det var då det hände. Det började bubbla inom mig. Något kraftfullt rörde sig från djupet av mitt innersta och letade sig ut i större och allt våldsammare virvlar. Det var ett skratt, ett mullrande, bullrande, som absolut inte gick att hejda. Det var bland det mest förlösande jag varit med om. Mitt i skrattet fanns också en gråt, som en liten röst som sa ”Var har detta varit så länge, och som jag längtat…” Sambon satt intill mig och såg ut som ett frågetecken. Jag vet inte hur länge jag satt där och gråtskrattade men efteråt sa han: ”jag vet inte vad som hände, men jag tror du behövde det där.”

Gissa om jag tänker fortsätta med ho’oponopono? :-) I kombination med hyposyntes har jag de ultimata verktygen för att må bra under resten av graviditet och småbarnsliv – och för resten av livet!!! TACK för alla dessa underbara metoder, som visar oss vägen hem, hem till oss själva igen. Bortom skuld och rädsla. För om jag gläntar på den stora tunga dörren till mitt undermedvetna står där ett ensamt barn, ledsen och rädd. Barnet hänger med huvudet, som om det inte vågar se mig. Det är dags att ta det barnet i handen och leda henne ut i ljuset. Omfamna henne och säga ”det är över nu”. Varför ska jag fortsätta förvisa henne till skuggan? Det har liksom ingen mening…

Lästips:
·         Om hur allt vi möter speglar vår egen ”skuld”:
Bok: ”Bortom universum” av Gary R Renard (för övrigt en underbar introduktion till En kurs i     mirakler)
·         Om ho’oponopono:
Bok: ”Zero limits” av Joe Vitale
http://mirakelbloggen.blogspot.com/2008/12/zero-limits.html
http://www.levandeigladje.se/?pid=52
http://www.indigo-visdom.se/hooponopono