JORDENS RIKASTE MÄNNISKA

”Som ett blommande mandelträd

är hon som jag har kär

Sjung du vind, sjung sakta för mig

om hur ljuvlig hon är

om hur ljuvlig hon är

Som ett blommande mandelträd

så späd, så ljuv, så skär

Bara du, ömmaste morgonvind,

vet hur ljuvlig hon är

vet hur ljuvlig hon är”                                                                              

                                                                         Pär Lagerkvist

Lugnet efter stormen. Måndagsmorgon på BB. Lillan och jag är ensamma i dagrummet. Vi har fin utsikt där vi sitter, högt upp i byggnaden. Sjukhuset är på väg att vakna, människor anländer till sina jobb. Här och där tänds lampor i fönstren. Molnen hänger gråtunga på himlen och regnet piskar mot fönstren. Det är mörkt och väldigt grått, mysigt. Det bor en värmande känsla i bröstet, och kring mig och Lillan. Vi är i en bubbla av ljus.

Att få barn… Vårt tredje. Ännu ett mirakel sker i våra liv. Ett flickebarn i våra händer, en mycket tidig söndagsmorgon på Akademiska sjukhuset. Sambons ögon möter mina, varma, klara. Tack, viskar jag. Tack älskade du. Jag känner mig som Jordens rikaste människa. Jag nynnar på den där visan, från dikten av Pär Lagerkvist. Så ljuv, så skär, är hon. Som ett blommande mandelträd. Det är flickans sång.

Hur ska jag kunna beskriva med ord, detta stora som hänt oss – och som bara fortsätter att hända oss? Livet med barnen…

Plötsligt bara stannar allt. Jag är intensivt medveten om allt omkring mig. jag ser livets flöde, liksom lite utifrån. Det rusar och jag ser hur jag är del av detta intensiva fyrverkeri av händelser. Samtidigt är jag den stilla, tysta, stjärnklara himmel, själva kärlet där allt utspelar sig.

Jag ser på det som händer med Närvarons Stora Ögon. Förundrad. Stum. Och inombords: intensiv glädje. Tårarna strömmar, i vördnad inför livet självt. Detta är bortom ont och gott. Bortom alla föreställningar om hur livet ska eller borde vara. Detta är att vara Livet… Jag ser händelser ur mitt liv, haka i varandra och hur de liksom virvlar fram med yviga rörelser. Allt jag kan göra är att hänga med. Själen min vill dansa, och kroppens alla celler följer genast med.

Allt som är, är denna skarpa, gnistrande rena glädje, och det (den? Jaget?) inom mig som vill förstå, fattar ingenting. Men det gör inget.

En stund senare är vi ensamma på rummet, Lillan och jag. Jag bara ser på henne där hon ligger i min famn. En sköterska knackar på dörren, kikar in. Hon blir alldeles tyst när hon kliver innanför dörren. ”Oj!” utbrister hon, ”vilket LUGN det var här, det går nästan att ta på…” Jag ser på henne och ler: ”Jo, vi har det bra.” ”Kan tro det”, säger sköterskan, ”det känns i hela rummet!”

Denna stora lycka som upplevs när vi får barn, eller när något annat stort händer oss, den lyckan uppstår inte på grund av de yttre omständigheterna. Även om det verkar så. Vad som händer när vi får barn, gifter oss, åker på resa, går på konsert och så vidare, är att vi just då blir mer närvarande, intensivt medvetna och ett med nuet. Som när jag blir totalt uppslukad av min nyfödda ljuvliga dotter och inte kan se mig mätt på henne… Vi ser det som händer som så stort och mäktigt. Men närvaron kan vi vara i kontakt med hela tiden, oavsett vad vi upplever. Den finns alltid där, det är bara upp till oss att lära oss uppmärksamma den. Men kanske kan de ”stora” händelserna bidra till att väcka oss till ett mer vaket liv i nuet?

Jag är alltid Jordens rikaste människa. Precis som du.