Motsatser

Rädd för allt och därmed inget.

Motsatser som jag prövar dem.

Vissa dagar tycks svårare än andra, när huvudet känns fyllt med stora stenar på morgonen och båda barnen tjattrar i mina öron. När jag är så trött att jag knappt förstår vad någon säger, som om mörkermonster följde med mig ur drömmarna när jag vaknade. Jag vill bara lägga mig ner och sova, försvinna bort. Vara ifred. Om jag upplever att någon kräver något av mig i ett sådant tillstånd har jag lätt för att bli sur. Och min tjurighet sprider sig som ringar på vattnet och omgivningen hamnar i mitt vågsvall. Allt känns svart och kallt och jag vill inte vara med längre.

Men då slår det mig - inget mörker existerar utan ljus.

När mörkret är som mest påtagligt är också ljuset som starkast.

Det ena existerar inte utan det andra. Ljuset är som en strålkastare som pekar ut mina så kallade "problem" så att jag ska få syn på dem. Utan ljuset skulle jag ju inte alls se dem.

Jag trodde länge på denna tanke: ”jag orkar inte”.

I våras korsades min väg av en kvinna, vän som en älva, som vore hon min utsända lärare. Hon sa: ”du har kraft, men jag tror inte du ser det”. Så sa hon. Jag visste inte om jag skulle skratta eller bli förbannad. Men jag ser att det är sant. Det hände så mycket i våras som jag inte skulle ha klarat utan kraft! Mitt andra barn hade just fötts och marken gungade. Jag trodde att jag var svag och trött, orkeslös. Jag ville fly från mig själv, försvinna från jordens yta. Längtan var alltså starkare än vanligt att finna mig själv. Det ena existerar inte utan det andra. Jag trodde att jag var otillräcklig som mamma och såg inte alls hur jag faktiskt räckte till. Jag trodde jag svek min dotter, när hon redan som ettåring skulle få dela sin mamma med en till. Sveket som faktiskt var en gåva. Hon fick en bror.

Det är meningen att vi ska gå bortom dessa motsatser, dessa ”beskrivningar av verkligheten”.

När jag skyr närhet är det egentligen en längtan efter närhet.

När jag är blyg har jag en längtan efter att synas, stå i centrum.

Viljan att dra sig undan människor är egentligen en vilja att vara tillsammans, i enhet med andra.

Vi behöver hämta hem våra rädslor för att se att vi är hela. Det finns inget, inget alls att vara rädd för.

Det jag mest är rädd för är att hålla föredrag för massor med människor. Alltså är det något jag egentligen längtar efter!? Vem vet vad jag kommer att göra när jag släppt denna rädsla…?

Tänk om det faktiskt är så: det vi är rädda för längtar vi efter. Vi vill alla hitta hem, men vi letar på fel ställen. Vi söker efter trygghet i en otrygg värld. Istället ska vi ta hand om det som skrämmer oss, krama det, göra det till vän. Som monstret i en mardröm, krama om det och det förvandlas till något helt annat. När vi har hämtat hem våra rädslor blir vi fria att agera hur vi vill i världen. Inget begränsar oss längre.

Jag är allt på en gång och samtidigt ingenting. Allt ryms i mig och jag är tom.

Jag är början och slutet på samma gång.

Jag vet inte om jag förstår detta. Men ändå är det sant. När jag lyssnar till tystnaden bortom orden behöver jag inte förstå något. Jag bara vet.

Bortom rädslan

Det finns inga barn.

Det finns inga föräldrar.

Det är bara roller.

Vi kan mötas som jämlikar, möta barnen som jämbördiga själar, utan att klä på oss föräldrakostymen varje gång vi ska tala med dem.

Vi behöver inte se våra barn genom ett filter. Vad består filtret av? Allt vi själva mött i vår uppfostran. ”Du borde… du borde inte… skärp dig! Om du inte gör så….så…” Så mycket skuld. Som bara går i arv. Vi har lärt oss att skämmas och veta hut. Utan att det gjorde någon människa lycklig.

Kan vi tala om allt med våra barn eller finns det ämnen som är tabu? I så fall varför?

Rädslan har dig i sitt grepp.

¤

Jag blundar och får upp en bild av min bakgård, det är en öde trädgård, med nakna träd och lite löv som flyger hit och dit i vinden. Grått och gult. Jord och grus. Det står en gammal trätunna mitt på gården. Jag går dit. Det är fruset vatten inuti tunnan.

Jag rispar lite på den frostiga ytan med nageln. Inbäddad i is därunder ligger Skammen och trycker. Ett mörkt ludet troll med förvridet ansiktsuttryck. Det är rädslan att bli dömd, avvisad och utstött. Att inte höra till.

¤

Det kanske är dags att fråga sig om man verkligen behöver den där rädslan i sitt liv? Kommer den någonsin att göra någon lycklig?

Vem är du utan rädsla?

Släpp taget.

                                                          Det finns ett annat sätt att leva…

Ta ett djupt andetag. Lämna huvudet och tankarna, lägg fokus på hjärtat. Känn in svaret på frågan: Hur skulle du leva idag om du helt släppt taget om rädslan, om du helt och hållet slutat vara rädd? Känn efter. Hur ser ditt liv ut? Vad gör du?

Vad skulle du vara fri att göra om du släppt alla hinder?

Skriv en lista.

Du kan göra allt du vill.

¤

Jag klappar trollet på huvudet, säger god dag, tack för den här tiden, men jag behöver dig inte längre. Du tjänar mig inte.

Jag baxar ut tunnan på vägen och rullar den nerför en backe.

Ett ögonblick blir det alldeles tomt. Världen tystnar.

Sedan fylls jag av värme, det spritter till i kroppen som av ny energi. Jag ler.

Frid.

¤

På min lista står 13 saker jag ska göra inom en snar framtid. Jag ska t ex skriva minst en bok, bo i ett charmigt äldre lantligt hus, föda barn hemma, gifta mig med min älskling och ha fest i vårt hus, låta håret växa vilt, bo på en grekisk ö, ha en egen ateljé… osv Det känns fritt inuti. Jag tänker inte vänta på att börja leva. Varför ska jag göra det när livet är så kort?

¤

Jag går in igen, stegen lätta. En blick ut genom fönstret och jag skymtar min bakgård, den tycks med ens sjuda av liv. Jag ser blommor i lummiga rabatter, fruktträd och bärbuskar. Bin och fjärilar. Starka färger.

Något har hänt. Antingen har världen bytt skepnad eller så har min syn förändrats.

Kanske både och.

Kattkvinnan

Hon står där, högst upp i backen. Jag är på väg åt hennes håll. Backen är brant, det svider i låren. Svettdroppar tränger fram på överläppen. Jag kisar mot kvinnan. Hon är helt stilla, som om hon väntar på mig. Solen är på väg ned i hennes rygg. Jag ser bara hennes mörka siluett. Runt henne guldgult ljus. Luften vibrerar av sensommarvärme och hettan växer på mina kinder. Jag är nära nu. Nu ser jag henne tydligare. Hon är slank och kattlik i sina rörelser. Mjuk och elegant på samma gång. Sammetsögon som utstrålar en sällsam värme. Hon lever sin dröm. Det är fritt att vara i hennes närhet. Hon har befriat sig från allt lidande. Hon är livet självt. Hon är allt jag tror att jag vill vara.

Sista metern kvar och jag sträcker mig efter henne. Precis när jag ska nudda vid hennes hand försvinner hon. Likt en dröm jag inte vill vakna ur är hon borta. Ett sting i hjärtat. Jag ser mig om, men inget spår efter kattkvinnan.

En liten duva landar på min axel och kuttrar i mitt öra: ”Hon är illusionen om frihet och du söker på fel ställe.”

Det slår mig att jag redan är fri, men ser det inte eftersom jag söker det som är vid horisonten.

Jag förlorar mig i drömmar om regnbågens skatt när hela regnbågen i själva verket ryms i mig. Med dess färger kan jag skapa allt jag vill.

Med ett djupt andetag öppnar jag dörren till mig själv, landar. Jag är hemma.

Det jag söker kan jag redan vara. Varför låta festkläderna hänga i garderoben och finporslinet ligga oanvänt i skåpen? Släpp ut håret och bjud upp till dans. Känn in fötterna mot golvet och landa i kroppen, låt den röra sig som den vill. Varför vänta med att leva?

Vem vill du vara? Har du tid att vänta?

 

Det livslånga lärandet

”Förskolan skall lägga grunden för ett livslångt lärande.”

-          Läroplan för förskolan (Lpfö 98)

I förskolan talas det mycket om lärande. Det är något stort och fint och viktigt det här med lärande. Det har jag förstått. Men vad menas egentligen med att lägga grunden för ett livslångt lärande?

Vad är det vi ska lära oss? Vad är det som är viktigt att kunna? Handlar det om vad djuren i skogen heter, att kunna räkna till 10, att kunna vänta på sin tur, att vara en bra kompis? Handlar det om att lära sig söka efter kunskap?

Jag skulle vilja att alla som möter barn funderar över frågan: Vad behöver barn lära sig för att vara rustade för allt de kommer att möta i livet? Är det inte där vi borde lägga fokus om vi talar om de yngsta barnen?

Barn lär inte bara i förskolan, barn lär sig om sin omvärld hela tiden. Lärandet börjar redan i mammas mage. Det går inte att säga att barn bara lär sig saker när vi har tänkt att de ska göra det, genom ”uppfostran” eller ”nu är det samling eller undervisning.”Barn lär sig om sin omvärld genom att iaktta och ta del av det som händer omkring dem, de lär sig genom möten med andra.

Barn gör som vi gör, de lär genom imitation. Barnet studerar dig och tar efter. Pekar du på en blomma och säger ”fin”, lär sig barnet att tycka att blommor är fina. Klagar du över vädret när det är kallt eller regnar så lär sig barnet att tycka illa om sådant väder. Jämför du barnet med andra barn lär det sig mindervärde. Skrattar du mycket, trivs med livet och jobbar med det du innerst inne vill, ger du barnen frihet att uppleva detsamma. Om du trivs med dig själv smittar det av sig till dem. Skäller du på barnet lär det sig skam och låg självkänsla, det lär sig att det är okej att kasta skit på andra när man själv mår dåligt. Uppmärksammar du Stinas ”coola tröja” eller Simons ”fina lastbil” varje morgon lär sig barnen att det är viktigt med fina kläder och materiella ting. Möter du din kollega på ett trevligt sätt lär de sig vara trevliga med sina kamrater. Kallar du vissa barn för ”snälla” och andra för ”dumma” lär du dem att det finns goda och onda människor i världen och att det är bäst att hålla sig inom den goda ramen, i alla fall när fröken ser. Barn gör inte som vi säger, de gör alltså som vi gör. Barn lär sig massor som pedagogen i förskolan inte dokumenterar.

Barn lär sig om relationer genom att se hur föräldrarna har det tillsammans. De kommer att ta med sig erfarenheterna in i sitt vuxenliv. Beskyller föräldrarna varandra för saker som händer? Tar de ansvar för sig själva eller tar en av dem (oftast mamman) ansvar för alla? Hur fördelas sysslorna mellan man och kvinna?

Vi vuxna delar ut beröm eller kritik på ett sådant sätt att det nästan är sjukligt. Barnen lär sig sukta efter beröm. De lär sig bli utifrånstyrda och att fortsätta prestera för att få uppskattning, som de felaktigt kommer att förväxla med kärlek. Det är så vi fostrar människor att prestera och driva ett samhälle grundat på konsumtion, där många är fattiga och några få i toppen håvar in kosingen. Vi jobbar hårt för att få vår belöning: bekräftelse utifrån. Det är så vi har lärt oss.

Barnet lär sig att vistas i en grupp tillsammans med ca 19 andra barn där 3 vuxna håller i trådarna. Barnet ser vuxna med stora krav på sig att följa riktlinjer och styrdokument eftersom verksamheten hela tiden ska dokumenteras och visas upp. Barnen lär sig att det mest är kvinnor som tar hand om barnen, att mammor och pappor måste jobba och vara borta från dem hela dagen. Barnen får möta många stressade pedagoger och föräldrar med tankarna på annat håll. De lär sig hur det är att ha vänner och vissa knyter an till barnen i flocken istället för en pedagog eftersom anknytningsteori inte alltid är något som tas hänsyn till när den tidspressade inskolningen är igång. Små barn som inte har en trygg anknytningsperson intill sig lär sig att inte lita på andra, att de måste ta hand om allting själva, med kontrollbehov och ångest som en inte helt ovanligt påföljd.

Vad lär sig barnet mest om? Prestationer eller relationer? Hur många gånger på en dag får barnet höra att det är ”duktigt” när det gör något som ritar, leker, spelar spel? De vuxnas beröm haglar över barnen som får veta att det är ”snälla”, ”duktiga” och att teckningen eller halsbandet är ”fint”. De får beröm och plus i kanten om de visar på framsteg. Varje litet tecken på lärande noteras och förs prydligt in i barnets egen pärm. När barn är i flödet och leker tillsammans med glittrande ögon, går du då in och säger till dem att de ”leker fint” eller ”nu måste ni städa, allt är i en enda röra” eller möter du dem i varandet, i det där magiska skimret där allt är möjligt, där allt bara är en enda kreativ salig röra?

Vi har glömt något. Något är allvarligt fel. Hjälp mig, pedagoger i förskolan! Hur får vi barn att känna att de kan lita på sig själva, lyssna till sin inre kompass och vara trygga i sig själva? Hur arbetar ni för att få barn med stark självkänsla som blir ”inifrånstyrda”, som har integritet och äkthet? Som är sig själva i världen. Dela gärna med er till mig. Det som kommer närmast det jag söker i läroplanen är följande: ”Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin identitet och känner trygghet i den.” Men det känns inte riktigt som det jag söker.

Barnet lär sig mest av hur du som vuxen är. Känner du att du är trygg? Har du mött dig själv på riktigt, är du sann mot dig själv och andra? Har du mött ditt eget inre sårade barn? Om du inte är närvarande i dig själv i mötet med barnet kommer det att uppleva att något livsviktigt saknas. En känsla av brist uppstår. Den här känslan av brist blir som ett hål inuti som barnet bär med sig när det växer upp. Det finns många sätt att försöka fylla det hålet. Eftersom barnet har lärt sig att söka i det yttre så är det där han kommer att leta efter tillfredsställelse. Man tar till sådant som godsaker, spel, shopping, förälskelser, droger mm. Men det går inte att fylla på självkänslan genom att tillföra något utifrån.

Vad barnen behöver är närvarande vuxna. Barn behöver bli sedda och accepterade precis som de är. De behöver kärlek och oändligt tålamod. De behöver vuxna med god självkännedom, som vägleder dem med säker hand. Barn behöver goda förebilder att ta efter. Barn med en stark självkänsla som har tillit till sig själva kommer att vilja lära sig nya saker. Helt av sig själva. De kommer att ha massor med energi att lära sig eftersom de inte har så mycket rädslor i bagaget som håller dem tillbaka. Är du i kontakt med dig själv har du en enorm drivkraft inifrån att följa ditt hjärta, ditt inre kall. Du vet att du vill jobba som sjuksköterska eller konstnär eller snickare eller vad det nu kan vara. Du slipper halka in i sidospår på grund av att du följde någon annans tyckanden. Barn i kontakt med sig själva mår bra och klarar livets hårda törnar bättre. De kommer kanske att falla omkull ibland, men reser sig snabbt upp igen.

Det är en utmaning att hålla sig fullt närvarande i det kaos som kan uppstå i förskolans stora barngrupper. Ibland är det som ”hela havet stormar”. Men vi måste ju börja någonstans.

Kära förälder och pedagog – håll dig närvarande. Finn dig själv och vila där. Kanske börjar fler sträva mot en förändring inom förskolans och hemmens väggar då? Vi kanske slutar upp med att vara så förbaskat ”duktiga” och ”snälla” (som vi lärt oss från barnsben) och säger ifrån när barnantalet i gruppen stiger, när resurser dras ner, när kraven bara växer. Vi kan omöjligt gå med på sådant som känns fel mot vår natur. Vi blir sanna mot oss själva och då kan vi verkligen tala om att vara goda förebilder. Då kan vi snacka lärande. Eller så fnissar vi då bara åt ett sådant begrepp.

Spegel, spegel i världen där...

”Vem tror hon att hon är? Att hon bara vågar gå före i kön! Och tror hon verkligen att hon är snygg i den där frisyren?! Och titta på den där sura gamla gubben, bitterheten själv, han ska då alltid klaga på nåt… En del människor borde inte ha körkort, särskilt inte kärringar över 40. Kolla där vilka tjockisar, tänk om de skulle sluta äta bakelser och börja träna lite mer istället!”

Så kan det låta, antingen inuti huvudet eller i ett helt vanligt samtal, kanske på fikarasten. Det är som att vi har behov av att döma och klaga på det vi ser omkring oss. Egentligen är det ju ingen ordning på människorna i den här världen, eller?

Vad säger du om andra bakom deras ryggar? Det kan vara en hel del saker som inte är så vackra. Vissa människor tycks vi gå igång på mer än andra. Alla har vi sådana i vårt liv som vi har det svårt med, kanske knappt står ut med. De kanske visar oss snålhet, falskhet, oärlighet osv.

Men: det du säger om din granne säger mer om dig än vad det säger om din granne.

Så som jag ser min omvärld ser jag mig själv. Skulle jag verkligen kalla andra för idioter om jag älskar mig själv?

Du stör dig på ”de andra” när det faktiskt bara är en spegel som hålls upp åt dig så att du ska kunna få syn på dig själv och förlåta. Det är så vi kan använda den här världen, till att bli fria. Vi kan leva utan det dömande filtret. Vi kan se sanningen i oss själva och varandra. Det är att verkligen leva. 

Så länge du retar dig på sidor hos andra har du sidor hos dig själv som inte blivit sedda och omhändertagna. Egentligen räcker det att se dem, att vara iakttagaren, den som upplever.

Och när du dömer kan du se att du dömer. Döm inte ditt dömande. Se, bara se.

Tankarna är ständigt igång. Det är som en radio. Du behöver inte följa med i den historia de berättar för dig. Du behöver inte dras med. Du kan välja att bara vara den som iakttar. Där är du fri. När du slutar dras med i det som sägs på radion tystnar den så småningom. Att bara iaktta är som att gå på bio och hela tiden komma ihåg att det är en film du ser, att det faktiskt bara är en film och inte på riktigt. Precis så är det med tankarna. Tankarna (och alla andra upplevelser) är filmen som spelas upp på bioduken. Du är den som tittar, glömmer du bort att du är iakttagaren och helt förlorar dig i filmen glömmer du bort dig själv. Så gör vi dock i den här världen. Vi förlorar oss i allt som tycks ske och skapar en helt ofattbar dramatik.

Att bara iaktta betyder inte att man slutar att agera i världen. Men du kommer att sluta göra det i reaktion, du kommer att agera samtidigt som du vilar i ditt inre lugn och då vet du precis vad du ska göra i varje stund. Du blir visheten själv. Detta är ditt sanna jag.

Det finns "inga andra". Allt är ett. Du är en annan jag. Vi är delar av samma oändlighet som drömmer en dröm om separation. I mångas fall är det en mardröm. Det räcker att slå på nyheterna för att få ett flertal bevis på hur vi skapar när vi tror att vi är skilda åt. 

Vi kan välja att bara vila i medvetenheten och se allt som händer eller så kan vi mer aktivt förlåta figurerna i den film som spelas upp här på vår planet.

Följande är ett förslag på en tankegång du kan använda som en väg till förlåtelse och frihet. Jag brukar använda den när jag stöter på ”trubbel” med mina medmänniskor (inspirerat av En kurs i mirakler):

Du finns egentligen inte. Om jag tror att du är skyldig till..... och om det var jag som hittade på dig till min dröm, betyder det att den inbillade skulden finns hos mig. Eftersom vi aldrig separerats från varandra förlåter jag oss båda för det vi aldrig har gjort. Nu finns bara oskuld och jag väljer att förena mig själv med mitt inre jag/min vägledare/ljuset/hjärtat/sanningen/medvetenheten (eller vad du nu vill kalla det som är bortom alla tankar, känslor och upplevelser.)

Allt är omhändertaget.

"Under stress. Stör ej."

Dripp, dropp, dripp, dropp… Regnet droppar på fönsterblecket utanför. Jag hör klockan som tickar från köket och ett svagt surr från datorn. Barnen sover i rummet intill. Små snabba andhämtningar, någon sparkar av sig täcket. Annars är det tyst.

Lugnet infaller efter klockan 20 hos oss. När barnen sover kan vi andas ut…

Dagen har, som så många andra dagar, varit fylld med göranden. Blöjor som ska bytas, barn som vill kramas, bebis som gråter av hunger samtidigt som stora flickan ramlar, klossar i hela vardagsrummet, mat i hela köket, barnvagnspromenad och disk-kaos…  

Att vara tvåbarnsförälder är som att lära sig jonglera. Jag håller fortfarande på att öva. Nu gråter jag inte längre över tappade bollar. En och annan miss får jag helt enkelt lära mig att acceptera. Det är av missarna man lär sig nya sätt. Ju mer jag övar desto säkrare bli jag.

Grejen är att jag märker att jag ändå stressar. Varför?  Varför så bråttom med allt? ”Vi måste hinna till öppna förskolan i tid, så vi hinner leka där ett tag.”  ”Vi får besök, vi måste hinna plocka undan det värsta hemma!”Jag vill hinna, hinna, hinna! Vad är det för tåg jag ska hinna med?

Det där lugnet jag så hett suktar efter, är det inte så att det finns där hela tiden, men jag kan inte känna det eftersom jag är så upptagen med vad jag ska göra sen? Jag sitter fast i framtiden och har totalt glömt bort att livet inte levs där. Livet är som alltid NU. Jag suckar åt mig själv när jag märker att jag har gått i stressfällan än en gång. Okej, jag får saker gjort, men jag är inte särskilt närvarande i det jag gör. Jag bara rusar på. Om någon pratar med mig i rusningstid har jag svårt att ta in vad hon eller han säger. Om min hals hänger en skylt: ”Under stress. Stör ej.”

Jag fick mig en tankeställare när Dottern lekte vid sin lilla spis en dag. Hon plockade ur spisen, tallrikar, glas, bestick. Allt gick i en väldig fart, fort, fort, slammer, slammer. Medan hon fixade och stuvade andades hon väldigt snabbt och liksom högt upp i bröstet. ”Det är mig hon härmar”, tänkte jag när jag studerade henne. Jag är ju hennes främsta förebild.

En stressad mamma vill jag inte vara. Mitt liv innehåller massor med sysslor. Det finns ALLTID något att göra. Men jag kan vara effektiv och ändå närvarande. Jag behöver inte stressa.

Just detta liv har jag valt. Jag befinner mig exakt där jag är tänkt att vara just precis i detta ögonblick. Vilka roller vi än har, vilken situation vi än befinner oss i så går det att hitta lugnet.

Så vilken förebild vill jag vara? Vilken förälder vill jag vara?

En som är närvarande såklart! Jag vill bara vara mig själv. Ingen svår fråga alls. När jag är helt närvarande finns inget som helst grubbel eller stress över vad som komma skall, eller vad som skedde för 10 år sen, igår eller för en timme sen. Jag ältar inget som jag, eller andra, har gjort fel. Jag bara är. I den närvaron finns det hur mycket utrymme som helst för alla att vara precis som de är. Det finns drösvis med kärlek. Det finns en kunskap om allting, jag vet precis hur jag ska bemöta varje liten situation som uppstår. Det bara sker eftersom jag är bortom tankar på att något ska vara annorlunda än vad det är.

Jag vill bara vara här. Fullt närvarande. Livet är inte en kamp, det är till för att levas.

Som förälder spelar vi ofta roller. Vi använder en mall som det står ”mamma” eller ”pappa” på. Och så agerar vi på det sätt som vi tror att man ska göra. Oftast är det en mix av hur andra gör, vad handböckerna och BVC/förskolan eller andra förståsigpåare säger, samt en stor dos av det bemötande man själv fick som barn.

Det kanske inte är helt lätt att hitta sig själv i djungeln av åsikter. Men det går.

Vilken förälder vill du vara? Vilken förälder skulle du själv vilja ha? Om du var liten igen och var tillsammans hela dagarna med din mamma eller pappa, exakt vad är det som bygger in tillit in i din själ, att du vet att du är älskad och att livet är något som finns till för dig att ta för dig av?

Du vet svaret. Skippa tankarna och känn efter med hjärtat.

Så här i mitt i småbarnslivet kan förhållandet till partnern bli lidande, minst sagt. Det kan hända att maken får sig en stor skopa av den frustration man upplevt under dagen…

I värsta fall blir det en ond cirkel som gör att man kommer längre och längre ifrån varandra. Det är först nu jag verkligen hajar varför folk med småbarn skiljer sig. Att ha småbarn och hålla förhållande vid liv är en konst. Men det är en helt fantastisk konstart när du lärt dig behärska den.

Istället för att klaga på din partner kan du vara den partner du själv skulle vilja ha. Wow! Tänk dig in i situationen. Du bemöter din älskling på exakt det sätt du själv skulle vilja bli bemött. Vilken kraft det finns i det! Hur skulle du vara, vad skulle du säga?

Jag lever ihop med en fantastisk man som speglar mig hela tiden. Ibland är det outhärdligt att ständigt se sig själv. Allt jag inte vill se hos mig själv ser han till att dra fram. Men om jag tar ett djupt andetag och tackar honom för allt han ger mig och visar mig – och sen bara vilar i mig själv, i lugnet. Då är friden där igen.

Fallen ängel

Han är nio år

tunn och alldeles grå, som vore han gammal,

ärrad av upplevelser

Nästan ljudlöst smyger han in i rummet

Tystnaden skriker

Väggarna lutar sig över honom, frågar:

Vad har hänt?

Den magra kroppen hänger, axlarna framåt, de långa lockarna döljer ansiktet nästan helt

Vingarna slokar, hänger som i trasor

Tystnaden spränger i öronen

Han är helt stilla

Det blåser till

och något börjar röra sig, ta form bakom honom,

växer som en mörk skugga med väldiga käftar, krokiga händer med klor

ett svart monsterlikt väsen

det skjuter in små kilar, äter sig in kroppen, själen

…och han ska börja tro på mörkret

Han offrade sig själv för den här världen

Han började se andras åsikter som sina

Han byggde staket runt sig själv

Håll dig inom ramen för guds skull!

Han glömde bort vem han är …

och nu ser jag inte vingarna längre

-          för vi slutade tro på sånt nonsens

Nu är han bara ett vanligt Barn Av Skuld

Precis som alla andra

Flickan vid min sida

Dottern sitter bredvid mig på en stol när jag lagar mat i köket, hon pratar oavbrutet. Hon hänger i mina byxben när jag har bråttom. Hon rör ihop tvätten när jag har sorterat den. Hon tycks ha korkar i öronen när jag pratar med henne och hon bara skrattar åt mig när jag ber henne sluta kasta mat på golvet…

En dag när jag fastnat i trötthet och bråttomsjuka fladdrar en bild upp inom mig. Jag ser en annan flicka istället. Det är barnet som var jag. Det är hon som sitter där, vid min sida. Rågblont hår, rak lugg, stort leende med glugg mellan tänderna, 70-talskläder i olika nyanser av blått. Dottern är visserligen också där, jag ser hennes mun röra sig och hur hon plockar med besticken i översta lådan. Men flickorna är en och samma. De sitter där som två skepnader i en. Två barn i färg, i en skuggvärld som ber om förlåtelse.

Varje gång jag blir irriterad på något Dottern gör säger jag nej till mitt inre barn. Det ser jag tydligt nu. Jag känner mig störd över att hon gör sig påmind. Hon som jag omedvetet har försökt hålla på sin plats. Hon som slåss för att komma ut. Hon som bara vill att jag ska se henne.

Dottern bara hjälper den andra flickan. Hon vet något som hennes mamma inte alltid förstår: vägen till att älska andra går genom att älska sig själv. Om denna världen behöver något så är det väl just detta: att hitta tillbaka till kärleken igen…

Nu tänker jag att det är mig själv jag tar hand om när barnen behöver mig. Jag kan till exempel se mig själv i Sonen som har svårt att komma till ro på kvällen och kinkar i min famn. Det blir en annan energi kring oss om jag ser bebisen som var jag.

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Ja, hur skulle jag själv vilja bli behandlad av min mamma om jag är sex månader gammal och genomtrött? Med kärlek, kärlek, kärlek…

Vi får världens chans att  gå igenom hela vår barn- och ungdomstid en gång till genom de egna barnen. De visar vägen till sådant som är begravet inom dig. Istället för att ge ditt barn skulden så kan du vända dig till dig själv: vad var det som gjorde att jag reagerade så starkt?

Barnet som var jag. När jag kan älska henne helt och fullt vad händer då?

Är det då jag verkligen kan älska mig själv – precis allt? Och hur förändrar det hela min värld?

Att ta hand om sig

Life is what happens to you while you are busy making other plans.

                                                                                       -John Lennon

Jag drömmer om att få sova en hel natt. Eller – om jag får bre på lite, varför inte en hel vecka på hotell? Helt ensam. Obegränsat med sömn under ett fluffigt täcke. Manglade lakan. Ett tyst rum där jag kan sväva in i drömmarnas land precis som jag vill. Roomservice. Jordgubbar och choklad.

Eller kanske ännu hellre en stuga vid havet. Sitta och lyssna på havet och måsarna. Dricka hett kaffe på en klippa med en varm filt runt axlarna, se på höstens färger. En skrivbok och en penna.

Mina batterier är nästan helt i botten. Jag brände ut mig för några år sen och sen dess krävs det att jag sköter om mig perfekt för att kunna hålla hög energinivå. Helst ska jag inte slarva det minsta lilla med kosten, motionen och sömnen. Kör jag på för mycket, är lite ”för duktig” ett tag står batterierna på noll igen. Oftast märker jag det inte förrän jag redan har gått över gränsen. Sen Sonen föddes har jag inte tagit mig mycket tid till mig själv och det märks. Nu är det upp till mig att göra det bästa av detta.

Jag har tydligen en tendens att köra över mig själv.

Kanske är det inte rättvist mot barnen med en mamma som kör slut på sig. Som inte orkar, som är på väg att börja gråta själv då Sonen skriker på kvällen. Men jag tror ändå att det redan var bestämt att dessa barn skulle komma till just oss. Att de är våra alldeles speciella lärare.

Barnen svarar med att bli extra gnälliga när jag inte mår bra.

När jag tar mig tid att gråta de tårar som vill komma ut, vila eller lägga mig i badet en stund blir vår relation en helt annan efteråt. Det är som om jag respekteras av dem när jag respekterar mig själv. Jag visar att jag också har behov och att jag tar hand om mig. Jag vill inte att Dottern ska lära sig att mammor är självuppoffrande, den kvinnoförebilden kan hon vara utan i sitt liv.

Nu har jag varit och handlat vitaminer och proteinpulver. På veckoschemat står yoga och stavgång. Minst ett varmt bad per vecka. Det går att finna tid.

Jag kan tänka: ”När barnen är stora då ska jag... skriva en roman, åka bort, gå kurser inom personlig utveckling…”

Men livet är ju NU. Småbarnsåren kommer aldrig tillbaka. Och skriva förresten, det sitter jag ju och gör just nu! Åka bort kan jag göra med min familj (jag vill ändå inte vara utan dem långa stunder) och själva livet här och nu är en kurs, en intensiv sådan, den pågår dygnet runt. Snacka om tillgång till accelererad utveckling!

När jag önskar mig någon annanstans än där jag befinner mig säger jag nej till livet, jag accepterar inte livet som det är just nu. För livet är ju som det är, oavsett vad jag tycker om det. Om jag bara går och väntar på att få börja leva lider jag. Livet finns inte någon annanstans än här.

På natten drömmer jag att jag letar efter en sandstrand, med mjuk, härlig, vit sand. Jag kämpar med att ta mig fram genom tät vass. Ju mer jag kämpar desto svettigare blir jag och desto mer krånglar jag in mig, och det blir ännu svårare att komma fram. Först då jag stannar upp och ser ner på mina fötter märker jag att de faktiskt står i den mjuka sanden jag söker. Den hade funnits där hela tiden, men jag hade inte märkt det för jag var så förlorad i vassen. Precis så är det, vi kämpar med våra livssituationer och glömmer bort att Livet alltid finns just precis där vi står. Som Jon Kabat-Zinn så vist säger: ”Vart du än går är du där.” Allt du söker finns där du står.

Jag kan bli medveten om mina tankar när jag märker att jag ledsnat på att bygga med klossar eller läsa samma barnbok för sjunde gången. Det är bara mina tankar som gör att något känns ”tråkigt”. Att Sonen skriker blir bara jobbigt om jag tänker tanken ”jag orkar inte”. Utan dessa tankar tar jag bara hand om honom som vilken annan handling som helst. Jag bara svarar an på det som krävs av mig i stunden.

Mindfulness. Att vara i varandet. Att fortsätta vila i varandet vad vi än gör. De flesta av oss har dock förlorat oss i görandet och tankarna kring görandet.

Jag kan säga ja till livet med dessa små barn, mina älskade lärare som visar mig vägen till mitt innersta. Och de ler faktiskt bara åt mig om jag vilar ibland eller lägger mig i badet med en bit mörk choklad och något gott att dricka till.

Snart sitter jag ändå där i min stuga vid havet och ser tillbaka på tiden då barnen var små. Kanske väcks det en längtan i mig då och en stilla tår letar sig ut i ögonvrån. Dessa glittrande varelser, så fulla av liv, som ser precis allt, som visar oss hur mycket vi tappat på vår väg genom livet.

Varför inte ta en tur ut till kusten i helgen och titta på havet tillsammans? Samla höstlöv i en hink, ligga på stranden och stirra på molnen. Det heta kaffet i termos. Vi tar en promenad, en liten hand i min ut på bryggan. Mitt eget inre barn ler åt mig inifrån mitt hjärta och svänger runt ett varv som om hon dansar av glädje.

Till Barnet

Du.

Du vet väl att du är värdefull?

En mycket viktig del skulle saknas om du inte fanns.

Här.

Här är vi nu. Vi står här en kort sekund.

Vad ska vi göra med den?

En sekund.

Vi hinner blunda och öppna ögonen igen.

Det finns så mycket åsikter i den här världen. Lyssna inte på dem så mycket.

Människorna här kommer att säga åt dig vad du ska känna, vad du ska tycka, vad du gillar och inte gillar, vilka du vill umgås med, vilka som är snälla och vilka som är dumma. Du kommer att få många stämplar på dig och sen bli behandlad utifrån dessa. Du kanske blir kallad blyg, bråkig, begåvad, klok, skitjobbig, smart, bilintresserad, teaterapa, konstnär, lillgammal, mallig, för smal, för tjock, klantig, pojkflicka, liten, knäpp, snäll, dum… Du kommer att bli bemött på ett visst sätt på grund av det kön du har mellan benen. Du kommer att bli jämförd med andra.

De kanske skäller på dig och säger att du ska lyda. Att du är ansvarig för att någon annan mår dåligt. De kommer att använda ett tonfall mot dig som säger att du borde fatta bättre. De talar om vad som är fint och vad som är fult. De kommer att vilja ge dig belöningar om du gör som de vill och de kommer att straffa dig eller ignorera dig om du gör som de inte vill. Du kommer att få höra att du är duktig om du presterar. De kommer att proppa in aktiviteter i ditt liv och tjata på dig att du ska skynda dig. De kommer att vilja använda dig till att tjäna ett system som aldrig kommer att tjäna dig.  

Men ingen kan säga vem du är. Det är DU som bestämmer det.

Du är absolut fri.

Det har du alltid varit och kommer alltid att vara.

Så lyssna inte på människorna så mycket.

Lyssna in i dig själv, där har du alla svaren.

Du.

Du är som en ängel – i mina ögon.

Och änglar har vingar. Så bara flyg dit du vill, dit ditt hjärta vill.

En sekund och du har vaknat igen.

Bortom alla etiketter kan vi mötas

Vem är du?

Har du ställt dig den frågan någon gång?

Är du någon av de roller du spelar på arenan Jorden? Är du kanske lastbilschaufför, körsångare, tonåring, joggare, fattig, rik, invandrare… Eller är du kanske kroppen, sinnet eller känslorna? Är du den historia du berättar om dig själv?  Är du alla prylar du äger? Om man säger att du är lite av allt möjligt, olika delar som bildar dig, och om dina roller eller omständigheter ändras, om du t ex förlorar jobbet eller ditt hus brinner ner, dör en liten del av dig då? Om du tappar minnet finns du inte längre då? Om du inte nått dina mål i livet, eller tycker att du gjort saker du ångrar är DU - den du är - misslyckad då? Ja, så länge som du identifierar dig med dina roller och din historia så kommer du förmodligen att känna så.

Jag skulle kunna beskriva mig som förskollärare, mamma, dalkulla, vegetarian, hyposyntesterapeut, hälsointresserad, 35 år osv, men ingenting av detta säger något om vem jag faktiskt är.

Alla lever vi i våra små egobubblor. Egot är något vi har lagt oss till med för att vi tror att vi är separerade från varandra, och eftersom vi tror det så måste vi paketera in oss på ett visst sätt och sätta etikett på oss. Egot gör så för att hävda sig mot andra, eller göra sig underlägsen. Det är antingen det ena eller det andra. Egot jämför sig ständigt med andra.  Jag är minsann så – och inte så!! Identifierade med egot startar människor krig i världen, vi grälar inom familjen och vi blir förbannade för att andra har avvikande åsikter eller beter sig på ett annorlunda sätt. Vi kanske isolerar oss i rädsla. Vi har så totalt förlorat oss i allt som sker i den här världen att vi har glömt att vi har samma ursprung.

Egot kan ha olika delpersonligheter. Jag får syn på nya hos mig själv hela tiden. En är ”Perfekta Mamman”. Hon och jag har inte varit bundis. Hon vill gärna jämföra sig med andra mammor. Hon tycker att allt ska se perfekt ut, välsminkade ytor, polerad diskbänk och alltid snygga, matchande kläder på barnen. Barnen ska helst alltid vara glada, nöjda och leka fint. För herregud, vad ska folk annars tro!? Allt annat än det perfekta är ett hot mot hennes felfria fasad med nystajlad frisyr och välmanikyrerade rosa naglar. Jag ser hur Perfekta Mamman bara suttit i vägen i min relation till Dottern.  Hon vill ju inte ha en Perfekt Mamma, hon vill ha en som finns där, en som är ”good enough”.

Tack vare en viss vakenhetsgrad har jag lärt mig att se olika roller som egot spelar. Så fort jag blir medveten om att Perfekta Mamman är ”på besök” brukar hon försvinna på ett mystiskt sätt, hon löses upp likt dimma som skingras. Kvar blir bara klarheten, närvaron runt mig och barnen.

Nu i veckan fick jag syn på den andra sidan av myntet. Vänder man på en delpersonlighet finns nästan alltid en motsats. Jag såg att Perfekta Mamman försökte vara så perfekt för att skyla ”Värdelösa Mamman”. Skammen att inte duga måste på alla vis döljas. Den Värdelösa Mamman vill vi INTE veta av. Såna som hon ska inte ens ha barn. Såna som hon ska sitta bakom lås och bom.

Innan jag fick syn på vad det var frågan om kände jag en bottenlös smärta djupt i mitt inre. Det var som en värk inifrån skelettet tillsammans med en vilja att försvinna från den här världen. Jag förstod inte vad det var fråga om, varför jag mådde så dåligt. Egot tog till ett av sina bästa tricks.

Men när jag fått insikt om de båda mammarollerna och hur de bara var två ytterligheter, två motsatser som tillsammans blir lika med noll, klev jag ut i ljuset igen. Jag blev än en gång närvarande, mitt stela ansikte fick liv och jag kunde le mot min familj. Så skönt att bara få dela närvaron tillsammans, bara vara där, utan en massa roller som måste spelas, som bara står i vägen för ett verkligt möte.

Det är ingen idé att säga till dessa delpersonligheter att fara och flyga, hata dem och be dem försvinna för alltid. Ånej, de kommer inte att ge sig så lätt. Försöker du tränga undan dem växer de sig bara starkare. Det man kan göra är att se, se dem för vad de faktiskt är. Du kan möta dem, omfamna dem och de försvinner som skuggor när du tänder lampan.

Min kära mamma brukar köpa tidningen HÄLSA och ge den till mig när hon läst färdigt. Den här gången åkte mina ögonbryn upp en smula extra när jag läste artikeln om Frank Kinslow, mannen bakom Quantum entrainment. Det är en ny healingmetod som handlar om att bli medveten om närvaron bortom tankarna, väldigt enkel, som du själv kan lära dig mycket snabbt.

Det slog mig att jag jobbar på liknande sätt med hyposyntes. I ren närvaro, i medvetenhetens rymd blir allt omhändertaget. Vi når lätt dit under en session. Alla problem blåser bort som om de aldrig har funnits. Kanske var det för att de faktiskt aldrig fanns? Egot har byggt upp en massa ”problem” av rädsla. Rädslan är bullshit.

Vi är medvetenheten. Vi kan återfå kontakten med den. Den finns där hela tiden. Om vi är medvetna om medvetenheten för vi in Livet i livet. Allt blir lättare då vi ser att vi hör till. Vi är inte separerade, vi kan släppa våra identifikationer vi har byggt upp här. Vi kan finna glädje, ro och stillhet. En frihet bortom allt förstånd.

Läs mer om Hyposyntes:

http://www.unityforall.se/

Läs mer om Quantum entrainment:

http://www.quantumentrainment.com/ 

Internationella barndagen och barnrättsvecka

Det är måndagsmorgon och vi slår upp dörren till öppna förskolan. Det är ganska lugnt när vi kommer, det finns gott om plats för både kläder och barnvagn. Dottern springer genast in till en av gunghästarna. 
Kaffedoften kittlar mig i näsan, glada ansikten hälsar. Det blir varmt någonstans mitt i bröstet, här finns en plats för oss som är hemma med barn. När jag klär av mig får jag syn på broschyrer och information om barnkonventionen. Det är barnrättsvecka denna vecka, då barnkonventionen uppmärksammas lite extra, och just i dag är det tydligen internationella barndagen också. Personalen har pyntat hallen med böcker och skrifter. En barnbok står framme vid anslagstavlan: Alla barns rätt av Pernilla Stalfelt.

Det varma i bröstet flammar upp i halsen och vill dra upp mina mungipor. Det lyckas ganska bra. Barns rättigheter ska uppmärksammas. Detta brinner jag för. Barnkonventionens artiklar kan ju verka lite torra och tråkiga att läsa men Pernilla Stalfelt lyckas göra den levande för barn – och vuxna! Min önskan är att denna bok ska finnas på alla förskolor och skolor och att alla barn får möjlighet att ta del av den. DET känns som en rättighet.

Jag norpar åt mig ett häfte och läser artiklarna när jag kommer hem. Nästan alla länder har skrivit på barnkonventionen. Jag tänker på alla förskolor där jag arbetat. Tyvärr kan jag inte minnas att vi jobbade på att göra barnkonventionen särskilt levande i arbetet med barnen. Det stannade vid diskussioner i arbetslaget. Men barnen då!? Det har ju rätt att veta vilka rättigheter det har. Att de har rätt att äta sig mätta, att få vila, rätt till utbildning, privatliv, till båda sina föräldrar, att de har rätt att säga vad det tycker, att de vuxna ska lyssna…  

Det gör ont i mig på eftermiddagen. Ledsna känslor i kroppen. Varför ser det ut som det gör i världen? Varför behöver vi ens något som barnkonventionen? Var blev det fel någonstans? Vi bor alla tillsammans på den här planeten, vi hör alla ihop, är vi inte en enda stor familj??? Varför behandlar vi då varandra som fiender? Varför är det inte självklart att alla barn blir bemötta med kärlek och respekt?

Som jag ser det behandlar vi våra barn på det sätt vi ser oss själva. Om vi inte älskar oss själva helt och fullt kan vi inte heller älska våra barn. Så länge det ligger självhat under ytan så finns det krig och katastrofer i världen. Visst kan vi försöka göra något där ute i världen, men så länge vi inte ser in i oss själva också kan ingen förändring ske.

Vad gör ont i dig? Vad blir du arg på? Gör du något åt det eller skyller du på andra? Ger du barnen skulden för hur du mår?

Artikel 24 i barnkonventionen handlar om barns rätt till hälsovård och sjukvård. Länderna lovar att göra allt de kan för att barn ska få bra hälsa. Föräldrarna ska få lära sig att vårda sina barn. Jag skulle vilja lägga till att alla – barn som vuxna -  ska ha rätt till att få hjälp att upptäcka sitt sanna jag, bortom alla trauman, sår eller andra skador från barndomen. Alla har rätt att bli kvitt Skammen - som kan sitta djupt i vårt undermedvetna, som får oss att vilja fly från oss själva, tro på Rädslan och ta till substitut för sanningen, som droger, gräl, slagsmål, depression eller annan destruktivitet som bara förstärker vårt eget självhat och får skuggorna att växa än högre omkring oss. Om länderna satsade på att få människorna att upptäcka hur hela de är, i sig själva, skulle en verklig förändring kunna ske, både inom oss och utanför oss. Ty världen vi ser är en spegling av vårt inre. Det vi tror oss själva om är vad vi får tillbaka. Vilken värld vill vi ge våra barn?

Nuets kraft

Inom mig bor en riktig Typ. Den här Typen är missnöjd med det mesta och motarbetar det som händer i livet. Det handlar om mitt stora feta ego som tror att det går att bli fri från ”tuffa” situationer genom att motarbeta dem.

De senaste dygnen har min sömn varit mer upphackad än vanligt. Sonen, snart 6 månader, är snörvlig och sover oroligt.  På dagarna är det bära runt honom som gäller. Ut och gå. Lunka på. Vagga tröttgnällande bebis, gå i skogen med Storasyster samtidigt, plocka kottar, hitta myror. Sonen sover 10 minuter, vaknar, skriker, vill amma, somna om, sover 20 minuter till, skriker… Storasyster vill plocka stenar, Lillebror vägrar gå med på att vara stilla, tårarna sprutar. Typen blir heligt förbannad över sonens ”nycker”.

Två dagar i följd har jag känt en annorlunda trötthet, zombielik, med en värk i kroppen, som om musklerna tycker att de varit med om minst ett triathlon. När jag är trött har jag en tendens att tro ännu mer på Typen. Typen talar om för mig vad jag ska tycka om min livssituation. Jag vet att jag, istället för att dras med i Typens tugg, bara kan vila i mig själv, ta ett steg bakåt inom mig själv och bara observera vad som pågår, vila i nuet. Där är det fridfullt oavsett vad som händer. Men, som sagt, när jag är trött är det lättare än vanligt att dras med i tankarna och tro på dem. Jag glömmer bort att vila i mig själv. Detta gör mig bara ännu tröttare, mer irriterad, frustrerad och icke närvarande som mamma. Jag tror på tankarna som säger: ”jag orkar inte detta, jag vill inte, men snälla barn varför sover du inte, hur ska jag palla?!!”

Jag torkar sonens näsa och tänker att det inte verkar någon ände på allt snor, dregel och ögonklet. Dessa tankar är inte särskilt upplyftande. Sonen är en vad jag brukar kalla ”high-need-baby”. Han talar HÖGT om hur han vill ha det. Och det är inte vad som helst som duger. Han vill absolut inte åka vagn, han vill inte sitta stilla, han vill göra allting själv och blir förbannad när han inte kan. Han vill bli buren. Han vill ha mammas båda armar omkring sig när han sover.

Under nattningen så vänder jag på allt, bestämmer mig för att se honom med andra ögon. Han somnar i sängen, vid bröstet, på sidan som han vill ha det. Jag ligger kvar intill honom eftersom jag vet att han kommer att vakna snart igen. Efter 20 minuter bökar han runt, knorrar. Så slår han upp sina stora bruna ögon, klipper med de långa ögonfransarna. Här gör jag mitt val: istället för att bli irriterad över att han inte sover så SER jag honom. Jag bestämmer mig för att vila i nuet, vara fullt närvarande i det som händer. Det fantastiska sker. Det blir alldeles tyst och stilla inombords och en rymd öppnar sig. Det finns en enorm kärlek i vårt möte, vi båda ger och tar. Vi ler varandra rakt in i ögonen och bara ÄR. Varför ska jag önska mig något annat än det här? Efter en stund väljer han att amma igen och sluter ögonen, hans mjuka bebishand kramar min ena tumme. Jag ser vilken kraft det finns i detta lilla barn. Han tar plats i världen, han visar hur han vill ha det och talar för sin sak. Dessa egenskaper kan, rätt använda, bara vara mänskligheten till godo. Jag bestämmer mig för att sluta kalla sonen för ”high-need-baby”. Om jag nu ska sätta en stämpel på honom så är zenmästare en bättre benämning. Han kräver konstant närvaro av mig. Jag får hjälp att sluta identifiera mig med Typen. Att gå ifrån närvaron och förlora mig i tankar ger bara lidande.

Det är en sådan fantastisk gåva att få ha honom i mitt liv. Tack älskade barn för att du ville komma hit.