torsdag 9 juni 2011

Ho'oponopono! Att förlåta sig själv

Have you forgotten how to love yourself?                             
                                                               Red House Painters

Om jag ber om hjälp så kommer den. Om jag bultar på dörren öppnas den för mig.

”Varför föddes vi här? Allt är upp och ner. Är det nåt som är fel? Eller är allt som det ska? Är det vi som skapat allt detta?”
Frågorna virvlade omkring mig, drogs till mig, fler och fler, blev som en förtätat grå dimma. Jag kunde inte se klart. Jag var fångad.
Det var som om jag var uppkopplad på all världens känsla av meningslöshet, existentiell tomhet och grubbel.
Jag bad om hjälp med min låga energi, mitt tunga, mörka sinne som plågat mig den senaste tiden. Vad hade hänt mig? Varför så trött och ledsen? Var det så här att vara gravid? Jag tycktes redan ha glömt det…?
Det hela ställdes på sin spets en morgon då jag vaknade av att jag blev skallad av min dotters huvud. Mellan alla stjärnor jag såg, lyste klockradions siffror 05.55. Dottern hade varit sjuk och nu under tillfrisknandet svängde hennes humör mycket snabbt. Det var ingen lätt berg-och-dalbana att följa. Särskilt inte för en mamma som vandrar omkring i dimma. Den här morgonen var det som om vi båda vaknat på fel sida. Dotterns högljudda klagan tycktes riva sönder min morgontrötta hjärna i små, små remsor. Kanske var det mig hon skrek på: ”kom ut nu mamma, jag behöver DIG!”?
Det sura monstret inom mig hade vaknat. Jag bestämde mig för omstart. Monstret skulle inte få spotta ut sin grinighet på familjen! Jag hämtade kaffe i köket, bosatte mig i sovrummet och lämnade Sambon med två gråtande barn på golvet.
Tillbaka i sängen igen satte jag mig i skräddarställning, blundade, andades djupt och landade i kroppen. Hittade lugnet i mig själv.
När jag öppnade ögonen vandrade blicken genast till bokhyllan och stannade vid en bok som tycktes stå ut mer från de övriga. Det var Eckhart Tolles ”Lev livet fullt ut”. Självklart drog jag fram den, bläddrade lite och började läsa. Jag fastnade bland annat för det han skriver om att ge sig hän, att överlämna sig till lidandet. ”När det inte finns någon väg ut finns det fortfarande en väg igenom. Vänd inte ryggen åt smärtan. Möt den. Känn den helt och fullt. Känn den – tänk inte på den!”
Ok. Steg 1. Andas. Överlämna sig. Ge sig hän. Att acceptera nuet helt och fullt. Javisst, det lät självklart och bra. Men motståndet inom mig var som en stor sten som inte gick att rucka på. Inte nu. Mörkermonstret tycktes starkare än jag den här gången. Och jag ville bara ha bort det, inte acceptera. Jag kunde inte ”ge mig hän” åt känslan av att vara världens suraste och grinigaste morsa helt utan stubin. Men jag landade i alla fall i kroppen, i nuet, och gick ut och åt frukost med min familj. Mörkermonstret fick vila ett tag.
Senare under dagen började jag, som av en händelse, läsa om Ho’oponopono, en metod från Hawaii.. Jag var såld. Detta måste jag testa, tänkte jag. Det handlar om att ta fullt ansvar för sitt liv.(Påminner för övrigt om En kurs i mirakler). Allt jag möter är en del av mig själv. Allt är mitt. Man måste acceptera att världen omkring är skapat av det egna sinnet. Allt jag ser och upplever är en produkt av mina egna val i det förflutna. Om jag inte gillar det jag ser är det samma sak som att förskjuta mig själv. Allt jag går igång på kan jag ”hämta hem”, förlåta. Livet blir lättare att leva, mer flödande och problemen skingras. Det är fyra fraser som man uttalar för sig själv:
”Jag älskar dig.
Jag är hemskt ledsen för detta.
Förlåt mig.
Tack.”
Jag brukar upprepa fraserna ”jag älskar dig” och ”förlåt mig”, gång på gång, och på något sätt så är det som att ”det onda” försvinner. Ibland tycks till och med minnet av det hela försvinna. Jag kommer efteråt inte ihåg vad det var jag skulle förlåta. Det är helt magiskt. Efteråt känns huvudet fritt, känslan lättare.
Än en gång blir jag stångad av den självklara vissheten:
Allt är som det ska hela tiden. Vi ÄR allt .
Det vi ser i världen är det vi skapat med våra tankar.
Allt jag möter finns inom mig - inte tvärtom.
Den jag möter är en del av mig själv. Det går inte att välja bort några och säga att ”hon eller han har inget med mig att gör”. Vi angår alla varandra. Vi är alla ett.

Så….om jag nu är ett med allt jag möter varför blir jag då så arg för ”omständigheterna”? Det kanske vi inte helt måste förstå med vårt intellekt. Men för mig handlar det om skuld. Vi känner skuld för en hel del och så projicerar vi det på vår omvärld omkring oss (som egentligen finns inom oss). Snacka om upp-och-nervänd värld. Som vi kan ställa tillrätta om vi vill.
Efter att ha praktiserat ho’oponopono ett dygn hände något märkligt. Det var på kvällen och barnen hade somnat. Jag satt vid datorn och såg ett klipp om Jim Carrey och hans upplevelse av ”the Awakening”. Jag greps plötsligt av en stark inre frid. Det gick runt i huvudet.
Jag bara satt där.
Det fanns inget mer att göra.
Det var då det hände. Det började bubbla inom mig. Något kraftfullt rörde sig från djupet av mitt innersta och letade sig ut i större och allt våldsammare virvlar. Det var ett skratt, ett mullrande, bullrande, som absolut inte gick att hejda. Det var bland det mest förlösande jag varit med om. Mitt i skrattet fanns också en gråt, som en liten röst som sa ”Var har detta varit så länge, och som jag längtat…” Sambon satt intill mig och såg ut som ett frågetecken. Jag vet inte hur länge jag satt där och gråtskrattade men efteråt sa han: ”jag vet inte vad som hände, men jag tror du behövde det där.”

Gissa om jag tänker fortsätta med ho’oponopono? :-) I kombination med hyposyntes har jag de ultimata verktygen för att må bra under resten av graviditet och småbarnsliv – och för resten av livet!!! TACK för alla dessa underbara metoder, som visar oss vägen hem, hem till oss själva igen. Bortom skuld och rädsla. För om jag gläntar på den stora tunga dörren till mitt undermedvetna står där ett ensamt barn, ledsen och rädd. Barnet hänger med huvudet, som om det inte vågar se mig. Det är dags att ta det barnet i handen och leda henne ut i ljuset. Omfamna henne och säga ”det är över nu”. Varför ska jag fortsätta förvisa henne till skuggan? Det har liksom ingen mening…

Lästips:
·         Om hur allt vi möter speglar vår egen ”skuld”:
Bok: ”Bortom universum” av Gary R Renard (för övrigt en underbar introduktion till En kurs i     mirakler)
·         Om ho’oponopono:
Bok: ”Zero limits” av Joe Vitale
http://mirakelbloggen.blogspot.com/2008/12/zero-limits.html
http://www.levandeigladje.se/?pid=52
http://www.indigo-visdom.se/hooponopono

3 kommentarer:

  1. Tack för allt tänkvärt du skriver. Blev berörd. Tunga tårar trillade på min kind. Nu känns sinnet lättare. Tack!

    SvaraRadera
  2. Jag kan hjälpa med Ho oponopono healing.

    http://www.andligtmedium.org/hooponopono

    Varma hälsningar

    Helena

    SvaraRadera
  3. Men! Mamma har precis tipsat mig om Ho'oponopono och jag lusläser på google allt jag kan hitta. och så snubblar jag in på det här inlägget. Och KÄNNER igen mig! Vad fint du skrivit. Alla de där tankarna, de har jag också, det var roligt att läsa och känna igen sig och tänka, det finns fler. :)
    Kram och hoppas du har det bra!

    SvaraRadera