fredag 11 november 2016

Från Speciell Kärlek till Helig Relation


”En ohelig relation bygger på olikheter, där var och en tror att den andre har det som han inte har själv. De kommer samman, var och en för att göra sig själv fullständig och bestjäla den andre. De stannar tills de tror att det inte finns någonting kvar att stjäla, och går sedan vidare. Och på det sättet vandrar de genom en värld av främlingar, olika dem själva, och bor med sina kroppar kanske under samma tak som inte ger skydd åt någon av dem; i samma rum och ändå i varsin värld. ”
Ur En kurs i mirakler

En dag fann jag dig. Helt utan förvarning förstås. Visst hade jag sökt dig, som om jag visste att du fanns någonstans. Som en tvilling, min andes andra del. Och när jag fann dig… det går inte att beskriva den upplevelsen. Svarta bokstäver på vitt papper kan inte ge den händelsen rättvisa.

I början var du rädd. Jag darrade så mycket att jag inte kunde prata med dig. Du lämnade mig. Det var för stort. Det gjorde för ont. Vi återförenades, gång på gång, men att vara tillsammans drog upp ALLT som vi tidigare i våra liv stoppat ned i brunnen, märkt med ”obehöriga äga ej tillträde”. Så vi flydde från varandra, och återförenades ett antal gånger.


Jag såg att jag omöjligt kunde hålla fast dig som Min Speciella Kärlek. När jag försökte var det som att allt splittrades i tusen bitar, eller att du bara rann genom mina händer. Det här var extremt smärtsamt. Mitt ego ville ju vara Din Speciella. När jag bad om det, eller ställde frågan fick jag uppleva din tveksamhet eller din ryggtavla.

Varje gång blev jag tvungen att plocka upp en instängd känsla ur den bottenlösa mörka brunnen.
Ni andra som har träffat er tvillingflamma innan ni frigjort er från gamla mönster vet vad jag pratar om. Allt kommer nämligen upp, det går inte att komma undan. Varje gång jag omfamnade min sorg och smärta tog jag ännu ett steg på vägen att bli hel.

Att välja dig är att välja utveckling och frihet. Att välja dig har varit att sträva mot villkorslös kärlek.

Det du saknade i dig själv var jag helt oförmögen att ge dig. Som om jag vore programmerad sådan. Du blev lämnad ensam att finna det på egen hand.

För det vi söker finns aldrig utanför oss. Vi har allt inom oss.

Utan dig hade jag aldrig funnit mig själv.

Jag är medveten om att min omgivning många gånger har skakat på huvudet inför mitt val att stanna hos dig. Utifrån sett har vår relation verkat onödigt svår. Men de har ju inte heller gått i mina skor, känt och sett det jag upplevt. Min väg är min väg.

Som högkänslig har jag känt andras energier och känslor i mig, och amplifierat dem. Som en medberoende har jag kämpat för att andra ska ändra sig för att jag ska kunna må bra. Andras problematik har jag tagit på mig som min egen.

Detta gjorde att jag bar på andra, men där fanns också en vilja att bli omhändertagen, buren. Sedd och älskad. Tankarna jag hade var: ”Varför kan du inte bara älska mig?”, eller ”varför kan du inte bara vara som jag vill?!” Orden kom från mitt inre barn som bara ville att jag skulle älska henne. Istället hade jag vänt mig till min partner och bett om det jag saknat. Men i själva verket hade mitt inre barn blivit ännu mer ledset och frustrerat av detta, och jag hade känt mig alltmer tom inuti.

Så länge vi tror att vi behöver något från någon annan för att vara hela är vi faktiskt ute på fel väg.

”En helig relation utgår från en annan förutsättning. Var och en har sett in i sig själv och inte sett någon brist. Eftersom han accepterar sin fullständighet, vill han utsträcka den genom att förena sig med någon annan, som är lika hel som han själv.”

Så jag stod där en dag och kände hur jag fortfarande bar ansvar för dig, att fixa dig. Och jag var blind, för jag såg bara dig, och glömde vända blicken in mot mig själv. Jag bara såg din ”brist” på ansvar, och det gjorde mig så rasande att jag inte stod ut. Jag sprang ut i den grå oktobermorgonen och lät tårarna strömma. Med pannan mot en eks skrovliga stam bad jag en tyst bön om hjälp. Svaret som kom var ”skiljas”. Och det fick mig att skrika rakt ut.

Men det var rätt. Vi behövde ta steget ifrån varandra. Ännu en gång. Så vi gjorde det. Vi skildes riktigt. Jag beställde skilsmässopapper. Vi gick igenom hur vi skulle dela upp allt. Till att börja med behövde jag bryta all kontakt för några dagar. Smärtan var stor över att du inte kämpade för mig, min upplevelse var att du bara släppte mig. Inombords var jag rasande. Förtvivlad. Fullkomligt galen av sorg. Första natten du sov borta såg jag för mitt inre en stor grå energimassa som satt fast i mig med ett tjockt segt band. Jag kapade det och lät massan segla iväg. Nu bar jag inte längre på dig.

Då stod de med ens fullständigt klart. Allt ansvar jag beskyllt dig för att inte ta, det handlade aldrig om dig. Du hade ju bara speglat mig. Jag hade inte tagit ansvar för mig själv helt och fullt. Jag hade blivit ett offer för någonstans hade jag tyckt att du skulle vara på ett visst sätt så jag kunde må bra, att du skulle möta mina känslor när jag var ledsen, tänka på städning på samma sätt som jag, jobba på din egen utveckling som jag och så vidare.

Samtidigt när jag släppte ansvaret för dig upplevde du hur du med ens kunde vara dig själv helt och hållet, från att tidigare bara ha försökt vara dig själv. Efter ytterligare några dagar hade alla gamla känslor stormat klart och alla gamla mönster var som bortblåsta. Det enda som kvarstod var lugn. Frihet. Det stora som jag längtat efter hade äntligen infunnit sig: jag bär inte längre på andras känslor och energier. Jag upplever dem inte som mina egna. Efter att i drygt 40 år känt av andras känslor och försökt hjälpa andra genom att bära dem, är detta klivet ENORMT. Lättnaden är obeskrivlig. 

Nu står vi fria, utan intrasslingar. Du är du och jag är jag, fria att älska varandra. 



Mitt liv är MIN film, alla rollfigurer i min film har jag hittat på. Det finns inga andra. Allt som jag reagerar på hos dig är mitt eget.

Att attackera andra är att attackera sig själv, och den som lider är den som attackerar.   

Min tvilling är en PERFEKT spegelbild av mig.

Jag har vetat det länge: ”jag kan inte förändra någon annan, jag kan bara förändra mig själv”. Men det är en helt annan sak att leva det!

Den som upplever Sig Som Kärlek behöver inget, för brist eller separation har upphört att existera.


Obs!
Jag menar inte på något sätt att vi bör stanna med någon där vi psykiskt och/ eller fysiskt far illa. Det är inte det jag säger. Ta avstånd, släpp den andra personen och ta dig tid att läka dig själv.



söndag 21 augusti 2016

Barnets gåva till sina föräldrar


Hur många av oss är närvarande i oss själva? Som bara är, som låter oss själva vara, utan att söka någon slags lättnad, genom att äta, överarbeta, surfa, tvångsmässigt kolla mobilen?
Idag pratas det mycket om okoncentrerade barn. I barnen kan vi se en hel del av det samhälle de växer upp i. Om vi inte gillar det vi ser hos barnen, kan vi stanna upp och kika på oss själva. Hur har jag det med mig själv? Vad triggar barnens beteende hos mig?
Vi skulle kunna se våra barn som utsända hjälpare. Skulle inte mycket bli annorlunda då?

Barn som beter sig impulsivt och okontrollerat är här för att hjälpa oss med vårt kontrollbehov. Behovet av kontroll är inte av ondo, det har fyllt sin funktion i en otrygg värld, eller under en dysfunktionell uppväxt. Men kontrollbehovet kontrollerar oss om vi inte släpper taget. Det "okontrollerade" barnet kommer med en inbjudan!

Barn som går över andras gränser är här för att hjälpa oss att uttrycka kärleksfulla och tydliga ramar, och att respektera andras gränser. 

Barn med explosiva känslor – är här för att hjälpa oss med våra inre vulkaner.
Barn som inte verkar lyssna kan få oss att börja lyssna.
Vi kanske inte genast ser vad något är till för. Det är helt okej. Vi kan säga: ”Jag vet inte vad det här är till för. Men jag skulle gärna vilja se på detta med kärlek. ”


Inget är av ondo. Vi kan vara tacksamma för allt. Allt som kommer i vår väg är en present.


Vi vill att barnen ska ha den perfekta barndom vi inte hade. Det ställer onaturliga krav på oss. Gör vi "fel" - hur hanterar vi det?

Låt dig själv bara vara. Låt dig själv hända.
Våga sitta stilla och känna….
Gå ut, tomhänt. Blunda, känn barken på träden, lägg dig ned och stirra i himlen. Känn hur kroppen känns. Känns det obehagligt inuti? Det gör inget. Absolut ingenting. Det är inte farligt. Det är bara en känsla som du inte tillåtit dig känna. Vad skulle hända om du lät den komma fram, precis så som den är? Vad vinner du på att hålla den intryckt inom dig? Vad vinner du på att avleda dig själv med annat?

Barnen kommer fortsätta peta på känslan tills du släpper ut den!


onsdag 4 maj 2016

Har du ett känsligt, hyperaktivt eller drömmande barn?


Fråga dig själv varför barnet verkar okoncentrerat, hyperaktivt eller impulsivt. Sök inte svaren i huvudet. Känn efter inåt hjärtat, magen.


Har barnet lagrat andra människors känslor och energier och behöver hjälp att sortera och få utlopp för känslor?



Många människor blir hyperaktiva för att de är understimulerade, vilket leder till någon form av rastlöshet. Världen omkring kan vara för enkel eller vardaglig för dessa människor, som söker något mer. Deras tänkande eller skapande är mycket mer djupgående och de kanske inte ens är medvetna om detta själva.


En hobby är mycket bra för att minska hyperaktiviteten hos dessa människor. Hobbyn ska motsvara den stimulans en person som lätt blir rastlös vill ha. Det kan vara vad som helst, som intresserar barnet. Tekniskt intresse? Konstnärliga uttrycksformer? Idrott, dans? För vissa är det bra med en fysiskt ansträngande aktivitet där man får ladda ur sig mycket energi, för andra en hobby där man behöver fundera och lösa problem.



Se också över maten. Mat kan göra människor speciellt barn hyperaktiva. Det är inte bara självklara saker som godis och dricka som ger en energikick. Lightprodukter innehåller en hel del mer socker än vanligt socker gör. Olika tillsatser och färgämnen i mat kan göra barn hyperaktiva, se gärna över dem.

Att ha ett stort hjärta visar sig ofta som impulsivitet. Dessa människor är mycket känsliga varelser, i positiv mening. De känner väldigt lätt av energier och miljön de befinner sig i. Om någon eller något i miljön är negativt laddad kan detta trigga igång deras impulsivitet. Inte bara negativt laddade personer eller miljöer triggar utan även andra
energier som dessa människor uppfattar starka. Ibland blir det ”fel”, trots att de tänker gott. Dessa människor känner miljöns andra djupare känslor som rädsla, sorg eller frustration.

Tips!
Hjälp barnet att energisortera! Håll barnet i famnen och säg/tänk: ”Alla dina energier som befinner sig på annan plats återkallar jag nu i absolut renad form. Alla energier i dig som inte är dina skickar jag tillbaka till avsändaren NU!” Lär barnet att göra denna själv.

Om miljön är för negativt laddad, till exempel i skolan så byt till ett bättre alternativ. Byt ut det dåliga till bättre miljöer. Gärna rofyllda platser. Följ din magkänsla. Vad behöver ditt barn?

Låt inte barnet ha för långa dagar i stora grupper, om möjligt.

Acceptera alla känslor. Gör inget motstånd mot ilskan, gråten, frustrationen. Var lugn, sitt med barnet när det gråter och skriker. När barnet rasat av sig kan ni prata. Försök inte resonera eller diskutera mitt under pågående känsloutbrott.

Koncentrationssvårigheter har mycket med intresse att göra. Men det har också med det moderna samhället att se arbetsuppgifter som ett målinriktat tänk där resultatet är det enda som räknas. Detta gör dessa människor stressade och pressade och då försvinner koncentrationen. Hos många av dessa människor existerar inte tid på samma sätt och de tänker inte så målinriktat.
Om dessa människor får ta arbetsuppgifter och andra saker i sin egen takt så kommer koncentrationen att komma tillbaka.
Om man gör ämnen meningsfulla och intressanta så minskar också koncentrationssvårigheterna.

måndag 1 februari 2016

Jag drar en ramsa! (ho'oponopono)

Jag bor ihop med en zenmästare. Han är snart 6 år. När något känns fel för honom reagerar han kraftigt med ILSKA. Han tvingar mig till närvaro och att möta mig själv och alla rädslor. När jag vill att han ska göra något som JAG vill och börjar tala om tid (klockan går, din syster ska komma i tid till skolan, bussen går snart!) och låta arg/bestämd/hård/stressad på rösten får han ett utbrott och ofta börjar han då kasta saker omkring sig, sprida ut sina ytterkläder... i lägenheten så vi inte hittar dem etc.

Hans ilska kan jag oftast möta och omfamna - i andra sammanhang. Och då är allt över på ca 10-15 sek, sen kramas vi. Under tidspress (på vardagsmornar) har något helt annat hänt. Hans ilska har blivit min ilska. Jag har höjt rösten, börjat använda kontroll: "sluta bråka!!" Ingen av oss har mått bra av detta.



Men. Jag vet ju: tidspress-stress-ilskan är ett program, som jag - när jag vill- kan logga ut ifrån. Jag kan välja ett annat program. Min syn är att jag har ansvar för mitt liv och för allt jag upplever. Jag förlåter mig själv för att jag valt programmet "tidspress-stress-ilska".

Jag vänder mig inåt, till hjärtat:
"JAG ÄLSKAR DIG (jag vänder mig till den gudomliga delen av mig själv, med självkärlek),
JAG ÄR HEMSKT LEDSEN FÖR DETTA (jag är ledsen för att jag utsatt mig själv för det här icke kärleksfulla programmet),
FÖRLÅT MIG (jag förlåter mig själv för att jag dragit till mig och använd "tidspress-stress-ilske-programmet"),
TACK!"
Jag upprepar "jag älskar dig" och "förlåt mig" tills allt känns lugnt.

Den här ramsan tar mig snabbt och enkelt till frid och harmoni.
När jag använt den flitigt känner jag mycket mer glädje och tillfredsställelse i livet, oavsett vad jag gör!

Det här är ho'oponopono (betyder "Dra en ramsa!"), en hawaiiansk gammal metod som syftar till att befria dig från rädsla, brist och negativitet - och samtidigt gör du din del i att befria världen från samma sak. Allt som finns i sinnet kan vi logga ut ifrån - om vi vill det.

onsdag 20 januari 2016

Skuggbarnet eller "Så som du tänker, så blir det"


De föreställningar vi har om oss själva är de vi sänder ut, vare sig vi är medvetna om dem eller inte.

Jag bar på föreställningen ”ingen bryr sig om mig”. Den öppnade inte direkt upp för kärlek i mitt liv. Snarare stängde den dörrar rakt i ansiktet. Och jag undrade hur andra kunde behandla mig så ”kärlekslöst”! I själva verket gav de mig bara det jag bad om. Om jag sänder ut ”du bryr dig inte” så är det precis det jag får, människor som inte verkar bry sig. Även om de kanske gör det!

Jag vände mig inåt och mötte känslan som uppkom när jag upplevde att min man inte brydde sig om mig. I de inre domänerna såg jag en svartbränd bakgård, en rostig tunna och sönderslagna fönsterglas. Bredvid satt ett smutsigt, ilsket och väldigt sorgset barn. Hon var så arg att hon bränt och slagit sönder saker omkring sig. När jag närmade mig henne skrek hon mig rakt i ansiktet. Hon vrålade så att jag nästan ramlade omkull. ”Du bryr dig inte om mig!”
 

Det här barnet – mitt inre barn - skrek efter kärlek. Så vad skulle jag göra? Fortsätta att inte lyssna på henne? Möta henne med öppna armar?

Jag såg att det var mig hon var arg på. Det var jag som inte mötte henne. För varje gång hon skrikit efter mig hade jag famlat efter kärlek från någon annan, oftast min partner. När det var in till henne jag skulle gå! För varje gång jag vänt mig ifrån henne hade hon bara blivit ännu argare!

För min inre syn såg jag hur jag satte mig intill henne, som en kärleksfull vuxen närvaro. Jag frågade henne hur jag kunde hjälpa henne.

”Gå din väg!”, skrek hon, ”du bryr dig ändå inte om mig!”

”Jag hör vad du säger”, svarade jag, ”du tror att jag inte bryr mig om dig. Men det gör jag. Jag älskar dig. Jag finns här för dig, alltid. Förlåt mig för att jag inte lyssnat på dig, jag förstod inte att det var du som ropade efter mig. Nu vet jag bättre. Du kan känna dig trygg hos mig, för jag kommer alltid att ta hand om dig. ”

Den lilla flickan såg upp på mig. Hennes ansikte var smutsigt, men ögonen hade börjat gnistra en aning. Jag höll fram armarna mot henne.

”Allt är okej. Du får vara hur arg du vill på mig. Jag älskar dig.”

Hon kröp upp i min famn. Samtidigt tändes tusen små stjärnor i min kropp. Jag blev alldeles varm.

Nu behöver jag inte spela upp ”ingen bryr sig om mig” längre på Livets scen. Nu finns det plats för andra teaterpjäser. Vad sägs om: ”livet innebär oändliga möjligheter” eller ”jag är älskad” eller varför inte ”jag badar i överflöd, tillit och trygghet”?

Vad väljer du? Vilka skuggor inom dig behöver bli mötta med kärlek?

onsdag 9 december 2015

Barnet speglar dig


Barnen har en fantastisk potential att väcka upp oss vuxna. Ta treåringen som är mitt uppe i sin självständighetsutveckling. Hennes vilja visar sig plötsligt väldigt tydligt. Många skulle kalla det för att barnet ”trotsar” när hon vill något helt annat än den säkert välmenande föräldern eller pedagogen. Plötsligt kanske vi står inför vårt eget inre barn när barnet framför oss viftar med armarna. Istället för att fastna i tankar om hur vi ska hantera det bångstyriga barnet kan vi stanna upp och möta oss själva. Andas. Se till att vara fullständigt närvarande i kroppen.

Kommer det känslor – låt dem komma. Det betyder inte att du måste stå där och skrika eller gråta. Det kan räcka med att du erkänner för dig själv att du känner som du gör och andas dig igenom känslorna. Du kan göra det här direkt, eller så fort du har en stund för dig själv.

Fråga dig själv hur du ville bli bemött som treåring? Möt barnet framför dig på samma sätt. Du kommer att möta både dig själv och treåringen som står framför dig idag.
 
 

Vi möter oftast barnen med en uppsättning idéer, föreställningar, inlärda beteenden, instängda emotioner och så vidare…. Barnen kan lära oss att granska de här, för du ställs ju garanterat inför dina egna dilemman när du möter barn. När känns det obekvämt, i vilka situationer?

När man har, eller jobbar med, barn kommer det så småningom bli väldigt tufft, om man inte samtidigt synar och arbetar med sig själv. Vad går jag igång på? Vilka barn trycker lite extra på mina ömma knappar? Vad handlar det om? Vad är det barnen speglar hos mig själv?
 
 

Jag brukade gå igång på en liten Ylva. Hon gick ganska långa dagar på förskolan och var såklart trött emellanåt. När hon var trött och det inte gick som hon ville kunde hon sitta och gnälla i oändlighet som jag tyckte då… Hon ville inte klä på sig. Det här triggade mig… Jag blev irriterad, ibland riktigt arg över, vad jag tyckte var ett evigt gnällande. Så småningom fick jag syn på mitt eget inre barn – barnet som var jag. Att gnälla och klaga möttes inte direkt med jubel när jag var liten. Snarare med ilska. När jag började se det här kunde jag möta mig själv, den del av mig som inte blivit mött och känslomässigt bekräftad som liten. Det fina är att det aldrig är för sent! Jag såg barnet som var jag för min inre syn och omfamnade henne när hon klagade och gnällde. När hon blev sedd och kände att hon fick finnas behövde jag inte göra motstånd och bli arg på alla barn som uppvisade samma beteende. Jag slutade deppa ihop när den känslomässiga bekräftelsen uteblev från min partner. När barn som Ylva kunde bli bemött i kärlek och kanske få en kram istället för hårda ord, gick ju också påklädningen som en dans!

Ylva bad om kärlek. Varje gång. Precis som jag. Hennes rop efter kärlek var mitt!




Ylva heter egentligen något annat.

tisdag 8 december 2015

Känslor är inte onda - de vill bara bli sedda och hörda!


Sorg, gråt, ledsenhet… Låter vi barnen gråta klart? Eller säger vi NEJ när tårarna kommer? Ger vi napp på automatik? Hur kapabla vi är att låta våra barn känna, är ett mått på hur tillåtande vi är vad gäller våra egna känslor. Vad sa de vuxna till dig när du grät som liten? ”Det var inte så farligt”, ”det gick bra”... eller kanske värre: ”stora pojkar gråter inte”, ”vilken lipsill du är!” I så fall har du en hel del instängda tårar. Det är helt okej. Du är älskad som du är. Du får vara ledsen. Du får vara arg.
Du är förälder - det är inget lätt jobb. Du har en av de svåraste uppgifter som finns. Varje dag tar du hand om dina barn, du pratar med dem, ger dem mat, pysslar, tvättar hår, hämtar och lämnar. Du finns där. Samtidigt minns kroppen din egna barndom. Alla de gånger du inte fick dina behov tillgodosedda, varje gång dina känslor inte blev mötta. Dessa minnen, som sitter i kroppens celler, gör sig påminda när dina barn uttrycker sina behov. Hur svårt är det inte att möta ett barns behov om man själv inte fick behoven tillgodosedda som barn? Det är omöjligt. Du triggas.
 
Det inre barnet gör sig påmint. Se mig, se mig! Älska mig! Ge mig det jag vill ha!
Människan strävar efter att vara god eller ljus. Inget fel med det, men om jag inte omfamnar hela mig själv, med alla sidor, både det mörka och det ljusa så resulterar det i obalans på något vis.

När jag menar omfamna mörkret så menar jag att acceptera de mörka tankarna, sorgen, ilskan, hatet… För vi kan inte bli av med det genom att låtsas som att det inte finns.
Tänk dig ett litet, litet ledset barn. Barnet gråter förtvivlat. Hur vill du möta barnet? Med kärlek och en öppen famn? Eller lämnar du rummet, stänger dörren? Om du väljer omfamningen så kommer gråten tystna rätt fort. Gråten blir accepterad, mött med kärlek. Om du vänder dig ifrån det ledsna barnet kommer gråten att bli kvar, även efter att barnet slutat gråta. Känslan blev inte mött.

Så här kan du göra med dig själv också. Varje gång du är arg, ledsen, förtvivlad… se för ditt inre hur du omfamnar dig själv med den här känslan. Kanske får du bilden av barnet som var du. Varför inte se för ditt inre hur du tar honom eller henne i famnen, säg: ”jag finns här… jag hör att du är ledsen… det är helt okej”.