Barnet speglar dig

Barnen har en fantastisk potential att väcka upp oss vuxna. Ta treåringen som är mitt uppe i sin självständighetsutveckling. Hennes vilja visar sig plötsligt väldigt tydligt. Många skulle kalla det för att barnet ”trotsar” när hon vill något helt annat än den säkert välmenande föräldern eller pedagogen. Plötsligt kanske vi står inför vårt eget inre barn när barnet framför oss viftar med armarna. Istället för att fastna i tankar om hur vi ska hantera det bångstyriga barnet kan vi stanna upp och möta oss själva. Andas. Se till att vara fullständigt närvarande i kroppen.

Kommer det känslor – låt dem komma. Det betyder inte att du måste stå där och skrika eller gråta. Det kan räcka med att du erkänner för dig själv att du känner som du gör och andas dig igenom känslorna. Du kan göra det här direkt, eller så fort du har en stund för dig själv.

Fråga dig själv hur du ville bli bemött som treåring? Möt barnet framför dig på samma sätt. Du kommer att möta både dig själv och treåringen som står framför dig idag.

 

 

Vi möter oftast barnen med en uppsättning idéer, föreställningar, inlärda beteenden, instängda emotioner och så vidare…. Barnen kan lära oss att granska de här, för du ställs ju garanterat inför dina egna dilemman när du möter barn. När känns det obekvämt, i vilka situationer?

När man har, eller jobbar med, barn kommer det så småningom bli väldigt tufft, om man inte samtidigt synar och arbetar med sig själv. Vad går jag igång på? Vilka barn trycker lite extra på mina ömma knappar? Vad handlar det om? Vad är det barnen speglar hos mig själv?

 

 

Jag brukade gå igång på en liten Ylva. Hon gick ganska långa dagar på förskolan och var såklart trött emellanåt. När hon var trött och det inte gick som hon ville kunde hon sitta och gnälla i oändlighet som jag tyckte då… Hon ville inte klä på sig. Det här triggade mig… Jag blev irriterad, ibland riktigt arg över, vad jag tyckte var ett evigt gnällande. Så småningom fick jag syn på mitt eget inre barn – barnet som var jag. Att gnälla och klaga möttes inte direkt med jubel när jag var liten. Snarare med ilska. När jag började se det här kunde jag möta mig själv, den del av mig som inte blivit mött och känslomässigt bekräftad som liten. Det fina är att det aldrig är för sent! Jag såg barnet som var jag för min inre syn och omfamnade henne när hon klagade och gnällde. När hon blev sedd och kände att hon fick finnas behövde jag inte göra motstånd och bli arg på alla barn som uppvisade samma beteende. Jag slutade deppa ihop när den känslomässiga bekräftelsen uteblev från min partner. När barn som Ylva kunde bli bemött i kärlek och kanske få en kram istället för hårda ord, gick ju också påklädningen som en dans!

Ylva bad om kärlek. Varje gång. Precis som jag. Hennes rop efter kärlek var mitt!




Ylva heter egentligen något annat.