Han är nio år
tunn och alldeles grå, som vore han gammal,
ärrad av upplevelser
Nästan ljudlöst smyger han in i rummet
Tystnaden skriker
Väggarna lutar sig över honom, frågar:
Vad har hänt?
Den magra kroppen hänger, axlarna framåt, de långa lockarna döljer ansiktet nästan helt
Vingarna slokar, hänger som i trasor
Tystnaden spränger i öronen
Han är helt stilla
Det blåser till
och något börjar röra sig, ta form bakom honom,
växer som en mörk skugga med väldiga käftar, krokiga händer med klor
ett svart monsterlikt väsen
det skjuter in små kilar, äter sig in kroppen, själen
…och han ska börja tro på mörkret
Han offrade sig själv för den här världen
Han började se andras åsikter som sina
Han byggde staket runt sig själv
Håll dig inom ramen för guds skull!
Han glömde bort vem han är …
och nu ser jag inte vingarna längre
- för vi slutade tro på sånt nonsens
Nu är han bara ett vanligt Barn Av Skuld
Precis som alla andra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar