Att ta hand om sig

Life is what happens to you while you are busy making other plans.

                                                                                       -John Lennon

Jag drömmer om att få sova en hel natt. Eller – om jag får bre på lite, varför inte en hel vecka på hotell? Helt ensam. Obegränsat med sömn under ett fluffigt täcke. Manglade lakan. Ett tyst rum där jag kan sväva in i drömmarnas land precis som jag vill. Roomservice. Jordgubbar och choklad.

Eller kanske ännu hellre en stuga vid havet. Sitta och lyssna på havet och måsarna. Dricka hett kaffe på en klippa med en varm filt runt axlarna, se på höstens färger. En skrivbok och en penna.

Mina batterier är nästan helt i botten. Jag brände ut mig för några år sen och sen dess krävs det att jag sköter om mig perfekt för att kunna hålla hög energinivå. Helst ska jag inte slarva det minsta lilla med kosten, motionen och sömnen. Kör jag på för mycket, är lite ”för duktig” ett tag står batterierna på noll igen. Oftast märker jag det inte förrän jag redan har gått över gränsen. Sen Sonen föddes har jag inte tagit mig mycket tid till mig själv och det märks. Nu är det upp till mig att göra det bästa av detta.

Jag har tydligen en tendens att köra över mig själv.

Kanske är det inte rättvist mot barnen med en mamma som kör slut på sig. Som inte orkar, som är på väg att börja gråta själv då Sonen skriker på kvällen. Men jag tror ändå att det redan var bestämt att dessa barn skulle komma till just oss. Att de är våra alldeles speciella lärare.

Barnen svarar med att bli extra gnälliga när jag inte mår bra.

När jag tar mig tid att gråta de tårar som vill komma ut, vila eller lägga mig i badet en stund blir vår relation en helt annan efteråt. Det är som om jag respekteras av dem när jag respekterar mig själv. Jag visar att jag också har behov och att jag tar hand om mig. Jag vill inte att Dottern ska lära sig att mammor är självuppoffrande, den kvinnoförebilden kan hon vara utan i sitt liv.

Nu har jag varit och handlat vitaminer och proteinpulver. På veckoschemat står yoga och stavgång. Minst ett varmt bad per vecka. Det går att finna tid.

Jag kan tänka: ”När barnen är stora då ska jag... skriva en roman, åka bort, gå kurser inom personlig utveckling…”

Men livet är ju NU. Småbarnsåren kommer aldrig tillbaka. Och skriva förresten, det sitter jag ju och gör just nu! Åka bort kan jag göra med min familj (jag vill ändå inte vara utan dem långa stunder) och själva livet här och nu är en kurs, en intensiv sådan, den pågår dygnet runt. Snacka om tillgång till accelererad utveckling!

När jag önskar mig någon annanstans än där jag befinner mig säger jag nej till livet, jag accepterar inte livet som det är just nu. För livet är ju som det är, oavsett vad jag tycker om det. Om jag bara går och väntar på att få börja leva lider jag. Livet finns inte någon annanstans än här.

På natten drömmer jag att jag letar efter en sandstrand, med mjuk, härlig, vit sand. Jag kämpar med att ta mig fram genom tät vass. Ju mer jag kämpar desto svettigare blir jag och desto mer krånglar jag in mig, och det blir ännu svårare att komma fram. Först då jag stannar upp och ser ner på mina fötter märker jag att de faktiskt står i den mjuka sanden jag söker. Den hade funnits där hela tiden, men jag hade inte märkt det för jag var så förlorad i vassen. Precis så är det, vi kämpar med våra livssituationer och glömmer bort att Livet alltid finns just precis där vi står. Som Jon Kabat-Zinn så vist säger: ”Vart du än går är du där.” Allt du söker finns där du står.

Jag kan bli medveten om mina tankar när jag märker att jag ledsnat på att bygga med klossar eller läsa samma barnbok för sjunde gången. Det är bara mina tankar som gör att något känns ”tråkigt”. Att Sonen skriker blir bara jobbigt om jag tänker tanken ”jag orkar inte”. Utan dessa tankar tar jag bara hand om honom som vilken annan handling som helst. Jag bara svarar an på det som krävs av mig i stunden.

Mindfulness. Att vara i varandet. Att fortsätta vila i varandet vad vi än gör. De flesta av oss har dock förlorat oss i görandet och tankarna kring görandet.

Jag kan säga ja till livet med dessa små barn, mina älskade lärare som visar mig vägen till mitt innersta. Och de ler faktiskt bara åt mig om jag vilar ibland eller lägger mig i badet med en bit mörk choklad och något gott att dricka till.

Snart sitter jag ändå där i min stuga vid havet och ser tillbaka på tiden då barnen var små. Kanske väcks det en längtan i mig då och en stilla tår letar sig ut i ögonvrån. Dessa glittrande varelser, så fulla av liv, som ser precis allt, som visar oss hur mycket vi tappat på vår väg genom livet.

Varför inte ta en tur ut till kusten i helgen och titta på havet tillsammans? Samla höstlöv i en hink, ligga på stranden och stirra på molnen. Det heta kaffet i termos. Vi tar en promenad, en liten hand i min ut på bryggan. Mitt eget inre barn ler åt mig inifrån mitt hjärta och svänger runt ett varv som om hon dansar av glädje.