Motsatser

Rädd för allt och därmed inget.

Motsatser som jag prövar dem.

Vissa dagar tycks svårare än andra, när huvudet känns fyllt med stora stenar på morgonen och båda barnen tjattrar i mina öron. När jag är så trött att jag knappt förstår vad någon säger, som om mörkermonster följde med mig ur drömmarna när jag vaknade. Jag vill bara lägga mig ner och sova, försvinna bort. Vara ifred. Om jag upplever att någon kräver något av mig i ett sådant tillstånd har jag lätt för att bli sur. Och min tjurighet sprider sig som ringar på vattnet och omgivningen hamnar i mitt vågsvall. Allt känns svart och kallt och jag vill inte vara med längre.

Men då slår det mig - inget mörker existerar utan ljus.

När mörkret är som mest påtagligt är också ljuset som starkast.

Det ena existerar inte utan det andra. Ljuset är som en strålkastare som pekar ut mina så kallade "problem" så att jag ska få syn på dem. Utan ljuset skulle jag ju inte alls se dem.

Jag trodde länge på denna tanke: ”jag orkar inte”.

I våras korsades min väg av en kvinna, vän som en älva, som vore hon min utsända lärare. Hon sa: ”du har kraft, men jag tror inte du ser det”. Så sa hon. Jag visste inte om jag skulle skratta eller bli förbannad. Men jag ser att det är sant. Det hände så mycket i våras som jag inte skulle ha klarat utan kraft! Mitt andra barn hade just fötts och marken gungade. Jag trodde att jag var svag och trött, orkeslös. Jag ville fly från mig själv, försvinna från jordens yta. Längtan var alltså starkare än vanligt att finna mig själv. Det ena existerar inte utan det andra. Jag trodde att jag var otillräcklig som mamma och såg inte alls hur jag faktiskt räckte till. Jag trodde jag svek min dotter, när hon redan som ettåring skulle få dela sin mamma med en till. Sveket som faktiskt var en gåva. Hon fick en bror.

Det är meningen att vi ska gå bortom dessa motsatser, dessa ”beskrivningar av verkligheten”.

När jag skyr närhet är det egentligen en längtan efter närhet.

När jag är blyg har jag en längtan efter att synas, stå i centrum.

Viljan att dra sig undan människor är egentligen en vilja att vara tillsammans, i enhet med andra.

Vi behöver hämta hem våra rädslor för att se att vi är hela. Det finns inget, inget alls att vara rädd för.

Det jag mest är rädd för är att hålla föredrag för massor med människor. Alltså är det något jag egentligen längtar efter!? Vem vet vad jag kommer att göra när jag släppt denna rädsla…?

Tänk om det faktiskt är så: det vi är rädda för längtar vi efter. Vi vill alla hitta hem, men vi letar på fel ställen. Vi söker efter trygghet i en otrygg värld. Istället ska vi ta hand om det som skrämmer oss, krama det, göra det till vän. Som monstret i en mardröm, krama om det och det förvandlas till något helt annat. När vi har hämtat hem våra rädslor blir vi fria att agera hur vi vill i världen. Inget begränsar oss längre.

Jag är allt på en gång och samtidigt ingenting. Allt ryms i mig och jag är tom.

Jag är början och slutet på samma gång.

Jag vet inte om jag förstår detta. Men ändå är det sant. När jag lyssnar till tystnaden bortom orden behöver jag inte förstå något. Jag bara vet.