torsdag 11 juni 2015

Vi är alla lika


Jag sitter i en varm källa på ett spahotell. Det varma vattnet omsluter min kropp och svala vindar möter mitt ansikte. Jag stirrar in i skogen intill. Vita blommor sträcker sig mot de höga tallarna. Ljusgröna blad mot de mörkgröna barrträden.
Omgivningen är rofylld och lugn. Min kropp är avslappnad.
Nu har jag världens bästa möjlighet att vända mig inåt. Vad pågår inom mig just nu?



Hur känns kroppen: mätt, trött, uppe i varv? Vad säger tankarna? Tror jag på dem? Följs tankarna av någon känsla?

Jag ”hör” en inre röst som berättar om ditt och datt. Om kroppars utseenden. Åsikter. Som inte säger någonting. Åsikterna, som om jag tror dem, faktiskt bara ställer sig i vägen för att jag ska se mig själv och andra.

Hur kan jag på djupet se och möta mig själv eller någon annan om jag stirrar mig blind på vad tankarna säger om hur en person agerar och ser ut:

”Är den där tjockisen i spegeln verkligen jag?”
”Han tar ju inte hand om sig direkt. Om han bara skulle sluta röka och dricka så mycket!”

”Hon är grymt snygg. Jag önskar att jag hade hennes hår.”

Insikten kommer: Vi är alla lika. Vi är alla lika inför Gud. Om allt som existerar är villkorslös kärlek så är dömande tankar en illusion.

Jag förlåter mig själv för att de dömande och bedömande tankarna. Även om det inte känns som mina tankar, utan snarare några jag snappat upp här på en plats bland många badande halvt avklädda kroppar, så har jag bidragit till dem på något sätt. Jag tar fullt ansvar för det jag upplever just nu, eftersom det är helt sant för mig att det jag upplever är en spegel av vad jag bär inom mig. Allt är projektioner.
Jag drar min vanliga ramsa:
"Om jag tror att någon av oss bär skuld över tankar om någons kropp, eller att någon har skuld över hur han eller hon ser ut – och om det var jag som hittade på allt det här så förlåter jag oss för det vi aldrig har tänkt eller varit. Det finns bara oskuld och jag väljer att förena mig själv med den sanna kärleken inom mig. Tack.”

Jag ser hur allas vårt yttre liksom seglar iväg, som ett tunt, grått silkestyg flyger det iväg uppåt, bortåt, tillsammans med åsikterna. Kvar blir de lysande vackra varelser vi är, bortom kroppen. Ren kärlek.


 

Om du vill kan du testa att skriva ned allt som far genom ditt huvud under fem minuter.

Läs igenom det du skrivit. Se, utan att döma. Känn hur du är ett med den tysta iakttagaren.

Kommer det någon insikt?

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar