Att gå Hjärtats Väg

“Change has to happen inside.”

Texten stod på min yogi-tepåse en morgon. Förändring måste ske på insidan. Så sant.

Jag vet. Snacka går ju. Blogga. Det svåra är att leva efter det själv.

Gång på gång pratar jag om att följa sin inre sanning, att gå den väg som känns rätt.

Ändå hamnar jag där. Att jag börjar vika av på sidospår, och väljer Rädslan istället.

Jag blir utmanad av livet: Lever du som du lär? Jag märker direkt när jag tagit fel väg. Det blir nästan svårare att andas, inte fritt omkring mig. En stor tyngd ligger över mig, en fet kloss som bara skriker åt mig att jag ska se den och ta bort den för gott.

Den senaste tiden har jag hamnat i situationer där jag måste välja väg. Så här i backspegeln ser jag hur ofta jag valt att gå ifrån intuitionen, och istället valt Rädslan.

Jag har till exempel lovat mig själv att aldrig mer arbeta som förskollärare eftersom jag inte mår bra av det. Inte alls. Inte sedan utbrändheten. Ändå satte jag mig själv nyligen i en sådan situation där jag tänkte ta en fast tjänst på en kommunal förskola. Egot skrek åt mig att jag skulle vara glad att få ett jobb, eftersom de inte växer på träd! Du ska vara tacksam över det du kan få! Tänk på dina barn! Hur ska ni klara er om ingen av er jobbar??? Ni som ska få ett tredje barn nu också!!! HUR ska det GÅ? (Sambon studerar + Maria föräldraledig = tunn plånbok). Jag lyssnade och följde egot blint. Klart jag skulle jobba. Ta mitt ansvar. Vara duktig, göra rätt för mig.

Men ångesten växte. En timme innan jag skulle åka och skriva på anställningskontraktet låg jag och vred mig på sängen, skakandes av gråt. Allt var helt fel. Först då valde jag att lyssna inåt. Jag fann Modet och greppade dess hand.

Himlen öppnade sig.
Jag svävade.

Egots röst ekade någonstans i bakgrunden, sa att jag var helkorkad. Jag valde att inte lyssna. Jag hade bestämt mig. I sista minuten ringde jag till förskolechefen och tackade nej till tjänsten, sa som det var. Inga problem.

Jag blir fortfarande ifrågasatt, till och med i mina drömmar på natten. Varför väljer jag som jag gör? Men efter förskoleincidenten tycks jag ha ännu lättare att lyssna på mig själv, nu när jag bestämt mig. Jag vet – det finns andra jobb. Varför ska jag klamra mig fast vid något som ingen i min familj skulle må bra av?

Jag blir ifrågasatt för att jag ifrågasätter mig själv. Mitt ego vill hålla mig på plats. Det känner sig hotat och vill inte att jag hittar min inre sanning. All rädsla har med egot att göra. Så länge jag identifierar mig med egot är jag benägen att lyssna på Rädslan och följa dess väg.

Och så barnet, Pyret, i min mage… Redan en sådan fantastisk lärare. ”Hon” visar mig att jag måste sluta bry mig i vad folk ska tycka. Stå upp för mig själv. Andras åsikter har inget med mig att göra. När jag slutar ta åt mig slutar åsikterna komma. Det känns sant.

Så fort jag fick veta att jag var gravid igen stack Rädslan upp sitt fula tryne. Jag köpte tugget rakt av: ”Vad ska folk säga? Ni bor så trångt, har inga jobb och ska ha ett tredje barn? Är ni riktigt kloka i huvet?”

Men jag ser det. Jag måste sluta bry mig. Vad är jag egentligen så rädd för? Vad händer om människor tycker en massa saker om oss eller mina val? Absolut ingenting. Jag ser mitt ego som vill ”passa in.” Det bästa som kan hända är att mitt ego får sig en törn.

Barnen – mina fantastiska lärare. Var och en har läxor med sig:

Sonen ska lära mig tålamod. Han accepterar inget annat.

Dottern visar mig vikten av närvaro. Hon ”spårar ur” när jag förlorar mig i tankar och stress.

Och så lilla Pyret som ber mig gå min egen väg oavsett vad omgivningen tycker.

Mina allra bästa ego-befriare. Tack tusenfalt för att ni finns i mitt liv!