Alla lider av det i någon grad. Det känns ungefär som ett hålrum, en urgröpning i själen. De som inte känt av det ljuger. Det är något inuti som fattas. Och vi ägnar livet åt att fylla det där tomrummet. Om vi håller oss riktigt sysselsatta och fyller tillvaron med saker i en strid ström behöver vi inte stanna upp och känna efter. Ve och fasa om vi skulle besöka det där tomrummet. Vem vet vad som finns där? Nej, nu tänker vi på något annat! Ska vi se en film? Planera semestern? Ta en drink? Kom så sopar vi allt under mattan. Visst har vi väl det bra ändå? Titta på våra vackra rabatter, den lyckade karriären, och i mars åker vi till Thailand. Visst har vi det gott? Vi vet någonstans att vi lurar oss själva, att livslögnen växer sig högre och högre och vi bara måste sopa mer och mer ju mer tiden går…
Alla är vi som små barn. Barn vars behov inte fullt blivit bemötta. Inga föräldrar klarar av att möta sina barn fullt ut hela tiden även om vi gör så gott vi kan. Alla föräldrar bär på sina egna sår. Känslor som inte fick kännas. De som fastnade därinne, frös fast. Det som skrämde, det som inte blev bearbetat. Det vi inte kunde förstå. Kritik och hån. Vi låste den delen av oss själva, den som inte verkade passa omgivningen. Vi gjorde det för att överleva, för att de skulle fortsätta ta hand om oss. Men den gömda delen finns kvar. Som ett svart hål i själen.
Det kan kännas djupt och svårt, eller som ett lättare obehag. Kanske gör det sig bara påmint i vissa situationer. När du blir ensam, när din egen unge är ilsken, eller när du får kritik av chefen. Vi gör så gott vi kan, vi försöker fylla oss själva när det känns tomt. Det kan vara med allt möjligt. Ett fint hem, en partner, resor, cigaretter, kakor… vi gör det för att känna någon slags mening. Ibland kommer den stilla frågan: ”Vad är meningen?” Men vi skjuter den ifrån oss. Orkar inte möta den. Vi fortsätter att sträva efter välbehag och njutning i den yttre världen. Vi strävar efter att få vara där. (”Tänk om…”) Där allt är fulländat. Vi ser oss själva vid målet. Där vi har vår perfekta partner, det perfekta huset, upplysning eller vad vi nu strävar efter.
Tänk om vi istället skulle lägga ned all strävan. Låta oss själva vara. Släppa taget om allt i det yttre vi tror ska göra oss lyckliga och istället ser efter i det inre vad som egentligen fattas oss.
Jag kände mig i en underlig stämning vissa dagar då jag var ensam med Dottern, då hon var bebis. Jag tittade ständigt på klockan och räknade timmarna tills Sambon skulle komma hem. Något kallt och tomt gnagde i maggropen. Ett sorgligt tomrum. Som övergivenhet. Och så väcktes också rädslan att jag skulle överföra känslan till Dottern. Som om jag saknade en lugn, fridfull grundtrygghet. Som om en stor tårtbit av Mig Själv saknades… Tankar som kom var ”jag är inte god nog”.
Efter många, många svarta dagar bestämde jag mig för att bara vara i det. Jag tog ett skutt på trampolinen och dök ner i det mörka havet i mitt inre. Nu skulle jag bada där. Helt utan analyser. Lämna huvudet vid strandkanten. Ibland stormade det rejält när jag valde att bada. Kroppen ville gråta och jag ville inte låta den gråta när Dottern var med. Men jag märkte att det blev värre om jag gjorde motstånd. Så fort jag tillät gråten behövdes inte särskilt många tårar. Jag märkte att det som skrämt mig inte alls var särskilt farligt. Om jag bara lät det komma fram försvann det mörka lika snabbt som när jag tänder lampan.
Jag lärde mig att vila i mig själv, i mitt eget lugna djupa hav. För jag märkte att det bara är på ytan det stormar. Jag kan alltid välja. Vill jag fortsätta följa med i de dramatiska vågorna eller sjunka djupare, till den plats där det alltid är stilla och tyst?
Och plötsligt var Dottern och jag i ett flöde igen. Rädslans vålnad som haft sitt grepp om min hals löstes upp och blev genomskinlig. Helt hanterbar. Overklig. Inte alls på riktig. Jag kom på mig själv att jag slutat titta på klockan hela tiden. En bris över våra ansikten. Solljus i ögonen. Dottern och jag i sandlådan. Vi hörde en hackspett från skogsdungen och såg in i varandras ansikten och log. Tiden hade upphört. Närvaron var total.
Jag får ofta påminna mig själv om att vila i mitt inre djup. Om jag bara vilar i mig själv så är jag trygg och kan därifrån betrakta känslor och tankar. Låta dem komma och gå. Jag kan betrakta vågorna och låta dem hållas. Jag behöver inte påverkas av dem.
Tomrummet i själen är inte tomt. Där finns allt du letat efter. Det gäller bara att våga dyka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar