Vems åsikter?

Jag måste göra upp med mig själv. Jag har haft så mycket åsikter om hur man ska göra med barn. Jag har sett snett på de mammor som valt att stanna hemma med sina små i flera år. ”Kvinnofälla” tänkte jag om förslag från regeringen om vårdnadsbidrag. Hur ska vi kunna lära barn om jämställdhet om mamman är hemma och har huvudansvaret för barnen? (Detta var innan jag insåg att biologin har ett STORT finger med i spelet.) Annat jag ansåg var att de små går miste om så mycket om de inte börjar förskolan tidigt, social träning och annat de ska lära sig. Nu som förälder ser jag med helt andra ögon. Jag skalar bort mina gamla åsikter, en efter en. Vad ska jag ha dem till? De är bara en bunt kacklande synpunkter som inte betyder någonting. De är som en telefonsvarare som går igång vid minsta anrop och spelar upp något gammalt inlärt.

Jag byter mer och mer ut synpunkterna mot min inre känsla. Intuitionen. Om jag följer den mår jag – och barnen - bra och allt känns lätt, och så rätt. Inuti mig bor en visdom som vet allt. Det är så skönt att veta att den finns. Det gäller bara att komma ihåg att lyssna.

Men jag ser att jag behöver förlåta den jag var, hon som hade – och fortfarande har – åsikter om hur allt ”ska” och ”borde” vara. Jag använder omvärlden som en spegel och märker att jag kan bli riktigt irriterad över andras synpunkter om hur jag lever. Här finns något som behöver bli sett och omhändertaget.

Människor i min omgivning inflikar sina åsikter här och där. Ibland bryr jag mig inte, ibland är det som att trycka på en knapp. Vreden vaknar. Det handlar om hur jag gör med mina barn. Jag bar t ex Dottern väldigt mycket i sele en period då hon absolut inte ville vara i vagnen. Åsikterna haglade: ”men hon får väl vänja sig att ligga där!”

Klassikern är: ”Ammar du fortfarande!?!” då Dottern var kring året, som om det vore något obscent jag höll på med när jag tog fram bröstet till min ”stora” tjej. Hon gick igenom perioder av separationsångest och då hette det att hon var ”alldeles för mammig, ni borde träffa mer folk.” Men även kommentarer som riktade sig direkt till Dottern kunde få mig att gå igång. Som att hon var ”duktig” när hon tog en tugga till av maten, eller att hon var en ”tjockis”, eller ”gris” för den delen, när hon spillde ner sig.

Djupt andetag. Räkna till tio. Allt jag går igång på har något att berätta om mig själv. Jag hämtar inspiration från ”En kurs i mirakler”, som hela tiden pekar ut åt mig att varje gång jag kastar skit på någon annan hamnar det på mig själv. ”Det finns inga andra.”

Det är bara mig själv jag möter. Hela tiden. Det är bara inte alltid så lätt. Egot vill skylla allt på ”alla andra” och säger att det är andras fel att jag mår dåligt. Sinnets synpunkter, som vi tror på, handlar om att vi vill att livet ska vara annorlunda. Vi gör motstånd, vi accepterar inte livet så som det är.

Vissa personer måste jag förlåta om och om igen. Se dem och tacka dem för att de visar upp vad jag behöver se för att kunna släppa taget och befria mig själv. Om jag inte förlåter dem låter jag åsikterna stå mellan oss, skilja oss åt. Vems åsikter är det egentligen? Var kommer allt tyckande ifrån? Vem är det egentligen som tycker? Och varför vill vi försvara oss, klösa tillbaka när vi känner att någon kritiserar ”våra” åsikter?

Allt som vi ”tycker” finns i sinnet. Vi fastnar i tankarna och rent av identifierar oss med dem. Och så blir vi arga om någon uttrycker en tanke som avviker från vår.

Det brukar ibland hjälpa mig, när jag känner mig sårad av någon, att föreställa mig denne som barn. Jag ser för mitt inre hur personen såg ut som barn och vad hon kan ha mött som format henne. Att tänka på alla som små barn, små sårade barn, väcker ju inget annat än kärlek. Ingen människa är ond. Ingen vill göra någon annan illa. Vi tror oss vara fel eller inte duga. Och så är det utifrån den föreställningen vi möter världen.

”Alla har vi varit barn

och hjälplösa nån gång

Älskat utan gränser,

älskat utan tvång

Under ytan

är vi alla små.”

Uno Svenningsson