Trötthet och liv

Jag ligger i det dunkla sovrummet med hans lilla sovande ansikte nära mitt. Något som mest liknar lycka slår mig mitt i bröstet. De fridfulla dragen, den lätt öppna munnen, hans huvud som ligger på sidan – som alltid. Finns det något vackrare? Barnen har precis somnat och tystnaden brer ut sig en stund här hemma. Det enda som hörs är den proppfulla diskmaskinen som jobbar i köket.

I magen sparkar det nya livet. Sammandragningarna tilltar och min andning byter skepnad.  Det är inte stilla en minut i våra liv. Vi lever i ständig rörelse.

Det kan vara tröttsamt att sakna de innehållslösa dagarna, då Sambon och jag kunde ta dagen som den kom. Då vi kunde ligga i sängen halva dagen om vi ville, beställa hämtmat. Låta timmarna gå. Vila.

Nu finns inte mycket tid till vila. Varje dag är fylld till bredden av liv och rörelse. Ibland känns det som om dygnet inte räcker till. Så fort jag lägger huvudet på kudden om kvällarna är jag i en annan värld. Där får jag stanna några timmar innan jag åter väcks vid femsnåret av Sonens gråt, eller gladare mornar: av hans klapp på kinden och orden: ”titta dä!!”

Trötthet och liv. Sida vid sida. Jag skulle inte vilja vara utan dessa dagar, inte för allt i världen. Det är svårt att förstå att barnen ska växa upp, och så småningom flytta hemifrån. Jag kan inte föreställa mig tomheten. Hur klarar man den? Jag som kan längta efter tystnad, inser att jag kommer sakna barnens ljud när de en dag försvinner. Jag kommer att le med en krampande längtan i hjärtat efter de morgnar jag önskade mig öronproppar, då alla ljud skar i mig som naglar mot glas.

Jag söker stillhetens frihet. Det är mitt mål. Och jag tror faktiskt att det är här, mitt i livets rörelse jag bäst finner den. Det är ju ur stillhet livet uppstår. Livet existerar inte utan. Ingen trötthet utan frid. Så plötsligt, helt nära inpå, mitt i livets trötthet lyser kärleken upp mig. Jag möter den i Sonens sovande ansikte, och i samma stund slår den ut inom mig. Stillhetens blomma. Jag får en glimt av den: färggrann så som livet självt. Ändå helt omöjlig att beskriva med ord.