Jag är vad jag har - eller?

Ellen kommer in genom dörren till förskolan A. Knappt har hon hunnit få av sig kläderna innan fröken möter upp. ”Hej Ellen, vilken fiiin tröja du har idag. Med en jättesöt hund på!”

Pelle kommer en kort stund därpå, med en liten dinosaurie i handen. ”Hejsan Pelle, men titta vad har du där? Är det en dinosaurie, vilken häftig – är det din?” Fröken ler vänligt åt båda barnen, hon vill att de ska få en bra start på dagen, känna sig välkomna. Allt sker i högsta välmening.

Vad som händer är att båda barnen, genom att dagligen bli bemötta på detta sätt, lär sig att de får uppmärksamhet för leksaker och kläder. De blir sedda för vad de har. De blir fostrade till ett materialistiskt tänkande. Barnen kommer vilja fortsätta ta med sig saker till förskolan enbart för att visa upp så att de kan få den uppmärksamhet alla barn suktar efter.

Gunnar möter fröken i dörren på förskolan B. Han ler mot sin fröken och hon ler tillbaka, säger ”Hej Gunnar, vad fint att se dig. Vad roligt att du kommer hit idag!”

Gunnar, som dagligen blir bemött på detta vis av vuxna, lär sig att han är värdefull som person. Oavsett vad han kommer att göra eller ha i världen så ruckas inte hans självvärde. Om han vill visa något som han har med sig så uppmärksammas det också, men det kommer aldrig i första hand, och det sker mer neutralt och utan värdering.

På en förskola, ett mindre föräldrakooperativ, där jag jobbade för några år sedan bestämde vi i arbetslaget att vi ville hjälpa barnen att förändra leken. Barnen då, var mest tjuriga mot varandra och lekte knappt tillsammans. De mest ”värdefulla” sakerna blev snabbt upptagna. Men det var ingen som lekte med sakerna, barnen satt mest och höll i dem, vaktade dem. Förskolan hade god ekonomi så vi hade många fina leksaker. Men vi bestämde oss ändå för att ställa undan de flesta av dem ett tag, på prov. Allt för att komma ifrån tonvikten på att ha och äga. Vi lät dock träklossar och rekvisita till dock- och familjelek stå kvar framme.

Och leken tog fart! Nu var det ingen som slogs om den röda traktorn längre. En kloss kan ju vara vad som helst, ett flygplan, en smörgås eller en tandborste. Och det finns massor av likadana. Barnen började använda sin fantasi och oj vad de lekte – tillsammans!

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world

                                                                 

                                                                                               John Lennon

Anledningen till att vi ofta är så bundna vid våra ägodelar är för att de på något sätt stärker vår självbild. Det är ju så vi har lärt oss…

Kanske hade vi det fattigt när vi var barn och vill ge våra egna barn något annat, något ”bättre”. Ett sätt att kompensera för den brist vi själva kände som barn är att ge våra barn mer saker. Våra egon stärks av den status som barnens prylar ger.  Eller så ger vi barnen leksaker och andra ting av andra anledningar, för att det blir lugn och ro en stund, eller för att döva vårt eget dåliga samvete. För kanske känns det lättare att ge barnen leksaker och nya kläder än att ge dem närvaro och tid?

Vi använder tingen för att bygga oss en person här i världen och vi lär barnen att göra detsamma.

Men vem är jag om allt försvann? ;-)