Att leva i förändring

Det enda bestående är förändringen.

                                                                             Herakleitos

Dotterns inskolning verkar lida mot sitt slut. Hennes pappa lämnade henne på lekskolan imorse och hämtade efter lunch. Hon hade varit lite ängslig, frågat efter sin pappa, men ändå lekt och sökt närhet hos en av fröknarna.

Jag var hemma med Lillebror och vi dansade och sjöng till ”slipping through my fingers” med ABBA. Texten träffade mig rakt i hjärtat och jag kunde inte hejda tårarna som rann ut.

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well-known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that Im losing her forever
And without really entering her world
Im glad whenever I can share her laughter
That funny little girl

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see whats in her mind
Each time I think Im close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time

Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table
Barely awake, I let precious time go by
Then when shes gone theres that odd melancholy feeling
And a sense of guilt I cant deny
What happened to the wonderful adventures
The places I had planned for us to go
(slipping through my fingers all the time)
Well, some of that we did but most we didnt
And why I just dont know

Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers...Slipping through my fingers all the time

Hon var ju bebis nyss. Vad hände? Det slår mig hur förgängligt allt är. Inget går att hålla fast vid. Inget. Att hålla fast vid det gamla är dömt att misslyckas – jag vet det.

Dottern har sin egen värld som jag inte har tillträde till. Hon växer och förändras hela tiden. Det är så märkligt. Men det är ju så det ska vara.

Samtidigt är det denna förändring som gör livet så storslaget, så vackert. Så livfullt och färgrikt.

Det är som en film som jag inte vill ska ta slut. Men likväl så måste jag lämna biosalongen så småningom.

Att medvetet leva i denna ogripbarhet är att ha distans till livets innehåll. När jag medvetet observerar det som händer vilar jag i det som aldrig försvinner eller förändras: Närvaron. Utan den skulle jag säkert få panik av vissa av livets förändringar… I närvaron händer våra liv, de fyras av likt fyrverkerier, men försvinner lika fort.

Så varför ska jag försöka hålla fast något – när det inte går?

Att acceptera förändringen tar andan ur mig. Det svider av skönhet. En sida av livet närmar sig som jag inte riktigt sett förut.

Att leva i förändring. Sådant är livet här. Det som gäller idag är borta imorgon. Det bästa vi kan göra är att vara vakna för varje ögonblick. Såsom de små barnen. 

Jag kan glädjas åt mina minnen, jag kan plocka fram dem när jag vill och titta på dem. Det är helt i sin ordning, så länge jag inte förlorar mig i dem och bara lever livet genom vad som hänt.

Jag sansar mig och möter Sonens kloka blick. Han sjunger ”dadadada aaaah”. Vi tittar ut genom fönstret tillsammans, fåglarna som äter, människor som passerar. Här är livet. Om jag lever helt närvarande borde jag ju inte känna att jag missat något när jag lämnar arenan Jorden.