Förskolestart - att lämna det käraste du har

Du har burit henne i din kropp i flera månader. Du har fött henne, ammat och hållit henne nära. Lärt dig tyda hennes signaler. Ni har varit som en enhet, alltid tillsammans. I famnen, i sängen, vart ni än gått.

Du har älskat henne så det gjort ont. Vetat att du aldrig någonsin vill leva utan denna lilla människa. Det går bara inte.

Imorgon ska Sessan börja förskolan. Eller lekskolan som Sessans ”dagis” kallas. (Svårt med många namn!)

Hur som helst, imorgon börjar det.  Liten som börjar bli stor, som ser på omvärlden med sina stora ögon, som har tusen frågor i sin mun.

Jag får uppleva inskolning från ”andra sidan”, som förälder, efter alla dessa inskolningar jag haft som förskollärare. Kommer jag att vara den där oroliga föräldern som frågar om allt? Kommer jag att gråta? Kommer jag att kunna sitta där och vara ”tråkig” och inte lägga mig i?

Vad gäller de egna barnen går det inte alltid att lita på att känslorna leder en rätt. Det kan vara egen oro inblandat som gör att man har svårt att vara objektiv. Gammal oro från den egna barndomen kan vakna till liv när man minst anar det. Som när de äldre kusinerna springer ifrån Dottern, när hon inte får vara med. Dottern verkar inte bry sig, men mammans hjärta värker av en blandad kompott av känslor.

Som pedagog såg jag att föräldrarna hade det svårt när de skulle lämna sin juvel på förskolan. Hur de ville dröja sig kvar vid avskedet. Tårarna som snabbt torkades bort i ögonvrån. Oron i rösten då de ringde och frågade hur allt gick. Jag kunde inte helt förstå, jag hade själv inga barn. Nu kan jag se med andra ögon.

Det kan kännas helt fel att lämna bort sitt älskade knyte till vilt främmande människor. Kommer de att förstå henne? Kommer hon att våga vara sig själv?

Men trots den lilla klumpen i halsen så vet jag att Dottern är trygg i sig själv. Hon har varit hemma så länge med oss och vill träffa fler människor och KOMPISAR. Det ska hon få göra. Trots allt så handlar det bara om femton timmar i veckan, så länge Lillebror fortfarande är hemma. Det är inte mycket.

Även om det skär lite i mammahjärtat så måste jag se att hon har sitt liv, där hennes mamma inte ska trassla in sig. Förskolan är hennes alldeles egen plats. Det känns så härligt att hon ska få ha en sån.

Jag skriver ”Mindfulness” med snirkliga bokstäver på min hand för att påminna mig att vila i nuet, i mig själv.

Nu kör vi!