Känslornas karusell

Nästan halvvägs in i graviditeten har illamåendet försvunnit, men känslorna svänger. Jag tror att vi kvinnor har en enorm möjlighet att under graviditet eller PMS befria oss från det som inte längre gagnar oss. Hormonerna rör upp en hel del. Vi kan möta vårt förflutna, gå igenom smärtan och släppa taget. Vi blir friare efteråt. Det är kanske meningen att vi ska släppa en del bagage så att vi, när barnet kommer, bättre kan SE och ta hand om det.

Gamla sår kommer upp till ytan, visar sig och blöder – för att vi ska uppmärksamma dem, läka dem för gott.

Men det kan vara nog så stormigt inuti. Ena dagen är jag glad och stark, nästa ett gråtande vrak. Det är bara att hänga med. Det svåraste blir när jag förlorar mig helt i tankarna kring smärtan. Om jag bara låter mig känna är det lättare. Jag ser att det bara är känslor som vill komma ut, som vill ha min acceptans. Jag tar hand om mig själv när jag tillåter dem. Mitt i allt finns då plötsligt Kärleken, så självklar och ren. Jag kan omfamna mig själv. Det som varit dolt av rädsla och smärta blir återigen synligt. Kärleken fanns där – hela tiden. Som en gryning i rosa färg sprider den sitt ljus. Så vackert.

När jag skyller smärtan på andra människor eller omständigheterna jag befinner mig i blir allt tyngre. Det är som att slåss mot universum. Det funkar liksom inte.

Efter en natt med dålig sömn och många uppvaknanden kommer de till mig, drömbilderna. Jag ser dem för min inre syn, även då jag är vaken. De har en symbolisk innebörd och förmedlar sådant som jag kan behöva veta. Det är ganska häftigt när det händer.

Jag fick se en karusell, en sådan där gammal merry-go-round. Den snurrade ganska fort och jag fick veta att jag skulle ta mig in mot mitten av karusellen eftersom det är lugnare där. Jag log. Självklart. I mitten har jag full överblick och kan tryggt iaktta det som sker. I ytterkanten av karusellen kan det vara svårt att hålla i hatten.

Så tjejer – när det stormar, ta er in i mitten av känslornas karusell. Rakt in i den bara. Förlora er inte i utkanten: de yttre omständigheterna och arga eller ledsna tankar. Det är när vi förlorar oss vi börjar slåss, säga saker vi ångrar eller attackera oskyldiga medmänniskor. Vi mår bara sämre – och vårt bagage kommer att bestå. Låt bara karusellen snurra, sök er inåt och stanna där, betrakta. Kommer känslor, låt dem komma, men tappa inte bort er själva i den olyckliga historien.