Att öppna ögonen och SE

Jag vill se dig. Jag vill alltid se dig. Men du är dold. Är det jag som gömmer dig? Var finns du? Det är det där filtret igen, som jag ser verkligheten igenom. Det är så förrädiskt. Stopp, stanna, sluta! Eller följa med? Hur ska man göra? Kanske sluta fråga. Bara låta allt vara som det är.

Det gnälliga barnet. Hon finns inom mig – och i mitt hem. Hon är aldrig tyst. Jag vill höja rösten åt henne, stänga henne ute. Särskilt trötta morgnar, före kaffet. Hon märker hur jag värjer mig, går undan. Hon gnäller ännu mer, munnen vidöppen som en fågelunges. Hon vill ha något. Jag orkar inte.

Jag möter henne med vuxna ord, förklarar med myndig stämma, sätter mig över henne. Visar vem som bestämmer. Men hon klagar allt högre. Tårarna kommer, allt är fel.

Då vaknar jag, riktigt känner hur jag sitter fast i hårdhet. Jag skakar loss mig själv, sätter mig på golvet intill henne. Ser henne i ögonen.

Ett möte sker. Jag spelar inte längre en roll. Jag bara är. (Jag har aldrig gjort mig bra som skådespelare ändå.)

Hon stannar upp, hennes ögon ser in i mina och jag öppnar famnen. Hon kryper genast in där. Så sitter vi en liten stund. Sen börjar hon prata om något annat och skrattar. Det gnälliga är som bortblåst. Som att trycka på en knapp.

Gnälligheten blev sedd. Den blev inte avvisad längre, eller förbjuden. Då blev den lugn. Den fick finnas där. Barnet som kände fick finnas. Inte längre någon fara. Jag håller två barn i famnen. Dottern - och barnet som var jag.