Jag hade länge en rädsla för att vara ensam med mina barn,
och jag kunde inte se vad den berodde på. Men till slut, efter att barnen
triggat mig i snart fem år, föll polletten ned.
Det krävdes att min man skulle vistas nästan två veckor på
sjukhus för att jag äntligen skulle se. Jag hade tidigare varit arg på min man för att han ”lämnade mig med allt ansvar”, och jag kände mig ”övergiven”. Men när jag mötte mig själv i ansvaret för hem och barn och allt vad det innebär, på egen hand, så såg jag hur självständig jag var, hur hel jag kände mig i mig själv, och hur lätt jag hade att planera, helt utan ansträngning. Jag tvättade, läste sagor, handlade mat, åkte pulka, torkade näsor, lekte och pusslade. Inga problem!
Trots min lätthet i sysslorna så fanns där ett motstånd, jag
kände det tydligt.
Jag fick ta på mig mina inre glasögon och syna mig själv. Då
såg jag: konflikter! Barnen började gnälla, peta på varandra, slåss om att stå
på samma kvadratmillimeter, slicka på samma sked från kaksmeten… Jag såg en
stressad mamma som gjorde allt för att undvika bråk. Hon försökte till och med
planera så att barnen skulle undvika att konfronteras med varandra. Jag såg
också att ju mer den här stressade mamman gjorde motstånd desto mer kände
barnen av det och så trappades bråken upp. 
Yngsta dottern stod på en stol framför spisen och vi
klickade tillsammans ut frallor på en plåt. Sonen kommer in i rummet och vill
klättra upp på samma stol.
”Det blir för trångt”, sa jag till sonen. ”Du kan gå och
hämta en pall och ställa dig bredvid.”Jag märkte att jag fick anstränga mig för att låta vänlig. En obekväm känsla hade kommit i gungning inuti. Som om den låg där och lurade, och nu hade sniffat till sig en tendens till bråk.
Sonen ser omedelbart när mamman inte är i balans.
Hans svar blir ett rasande illvrål, som skjutsar ut min obekväma
känsla i full kraft. Han skriker, rakt ut, och försöker samtidigt slå sin
syster. Jag lämnar rummet, fokuserar på att bara andas. Då brister det, tårarna
kommer och jag sjunker ned på golvet.
Yngsta dottern kommer fram till mig, klappar mig på kinden. Strax
därefter trippar sonen in i rummet, säger ”mamma”, med kärleksfull röst.
Jag förklarar: ”jag blir så ledsen när ni bråkar, jag vill
inte att ni bråkar.” Barnen bara ler mot mig, med de allra klaraste ögon. Vart tog gruffet och grälet vägen?
Det var som att allt sköljdes bort med mina tårar.
Än en gång har mina allra bästa lärare, barnen, visat mig
vad jag behövde möta.
Så jag gick till roten, vände mig inåt, kände in kroppen.
Jag såg hur jag tagit ansvar för andras gräl tidigare i livet, och hur dåligt
jag mått över det. Nu släppte jag tillbaka ansvaret dit där det hörde hemma. Så
fick jag upp en bild av min nya verklighet: hur jag möter barnen helt i närvaro
även när de grälar. Jag behöver inte gå in och bråka jag också. Jag behöver
inte göra så mycket mer än att lyssna, finnas där.
Vad är skillnaden? Jo, jag slipper känna det som att en
uppskruvad arg djävul vaknar då och då, inuti. Nu är det fritt, lätt, lugnt och helt
utan kamp. Som att vila mitt i stormen.
