"Under stress. Stör ej."

Dripp, dropp, dripp, dropp… Regnet droppar på fönsterblecket utanför. Jag hör klockan som tickar från köket och ett svagt surr från datorn. Barnen sover i rummet intill. Små snabba andhämtningar, någon sparkar av sig täcket. Annars är det tyst.

Lugnet infaller efter klockan 20 hos oss. När barnen sover kan vi andas ut…

Dagen har, som så många andra dagar, varit fylld med göranden. Blöjor som ska bytas, barn som vill kramas, bebis som gråter av hunger samtidigt som stora flickan ramlar, klossar i hela vardagsrummet, mat i hela köket, barnvagnspromenad och disk-kaos…  

Att vara tvåbarnsförälder är som att lära sig jonglera. Jag håller fortfarande på att öva. Nu gråter jag inte längre över tappade bollar. En och annan miss får jag helt enkelt lära mig att acceptera. Det är av missarna man lär sig nya sätt. Ju mer jag övar desto säkrare bli jag.

Grejen är att jag märker att jag ändå stressar. Varför?  Varför så bråttom med allt? ”Vi måste hinna till öppna förskolan i tid, så vi hinner leka där ett tag.”  ”Vi får besök, vi måste hinna plocka undan det värsta hemma!”Jag vill hinna, hinna, hinna! Vad är det för tåg jag ska hinna med?

Det där lugnet jag så hett suktar efter, är det inte så att det finns där hela tiden, men jag kan inte känna det eftersom jag är så upptagen med vad jag ska göra sen? Jag sitter fast i framtiden och har totalt glömt bort att livet inte levs där. Livet är som alltid NU. Jag suckar åt mig själv när jag märker att jag har gått i stressfällan än en gång. Okej, jag får saker gjort, men jag är inte särskilt närvarande i det jag gör. Jag bara rusar på. Om någon pratar med mig i rusningstid har jag svårt att ta in vad hon eller han säger. Om min hals hänger en skylt: ”Under stress. Stör ej.”

Jag fick mig en tankeställare när Dottern lekte vid sin lilla spis en dag. Hon plockade ur spisen, tallrikar, glas, bestick. Allt gick i en väldig fart, fort, fort, slammer, slammer. Medan hon fixade och stuvade andades hon väldigt snabbt och liksom högt upp i bröstet. ”Det är mig hon härmar”, tänkte jag när jag studerade henne. Jag är ju hennes främsta förebild.

En stressad mamma vill jag inte vara. Mitt liv innehåller massor med sysslor. Det finns ALLTID något att göra. Men jag kan vara effektiv och ändå närvarande. Jag behöver inte stressa.

Just detta liv har jag valt. Jag befinner mig exakt där jag är tänkt att vara just precis i detta ögonblick. Vilka roller vi än har, vilken situation vi än befinner oss i så går det att hitta lugnet.

Så vilken förebild vill jag vara? Vilken förälder vill jag vara?

En som är närvarande såklart! Jag vill bara vara mig själv. Ingen svår fråga alls. När jag är helt närvarande finns inget som helst grubbel eller stress över vad som komma skall, eller vad som skedde för 10 år sen, igår eller för en timme sen. Jag ältar inget som jag, eller andra, har gjort fel. Jag bara är. I den närvaron finns det hur mycket utrymme som helst för alla att vara precis som de är. Det finns drösvis med kärlek. Det finns en kunskap om allting, jag vet precis hur jag ska bemöta varje liten situation som uppstår. Det bara sker eftersom jag är bortom tankar på att något ska vara annorlunda än vad det är.

Jag vill bara vara här. Fullt närvarande. Livet är inte en kamp, det är till för att levas.

Som förälder spelar vi ofta roller. Vi använder en mall som det står ”mamma” eller ”pappa” på. Och så agerar vi på det sätt som vi tror att man ska göra. Oftast är det en mix av hur andra gör, vad handböckerna och BVC/förskolan eller andra förståsigpåare säger, samt en stor dos av det bemötande man själv fick som barn.

Det kanske inte är helt lätt att hitta sig själv i djungeln av åsikter. Men det går.

Vilken förälder vill du vara? Vilken förälder skulle du själv vilja ha? Om du var liten igen och var tillsammans hela dagarna med din mamma eller pappa, exakt vad är det som bygger in tillit in i din själ, att du vet att du är älskad och att livet är något som finns till för dig att ta för dig av?

Du vet svaret. Skippa tankarna och känn efter med hjärtat.

Så här i mitt i småbarnslivet kan förhållandet till partnern bli lidande, minst sagt. Det kan hända att maken får sig en stor skopa av den frustration man upplevt under dagen…

I värsta fall blir det en ond cirkel som gör att man kommer längre och längre ifrån varandra. Det är först nu jag verkligen hajar varför folk med småbarn skiljer sig. Att ha småbarn och hålla förhållande vid liv är en konst. Men det är en helt fantastisk konstart när du lärt dig behärska den.

Istället för att klaga på din partner kan du vara den partner du själv skulle vilja ha. Wow! Tänk dig in i situationen. Du bemöter din älskling på exakt det sätt du själv skulle vilja bli bemött. Vilken kraft det finns i det! Hur skulle du vara, vad skulle du säga?

Jag lever ihop med en fantastisk man som speglar mig hela tiden. Ibland är det outhärdligt att ständigt se sig själv. Allt jag inte vill se hos mig själv ser han till att dra fram. Men om jag tar ett djupt andetag och tackar honom för allt han ger mig och visar mig – och sen bara vilar i mig själv, i lugnet. Då är friden där igen.