Nuets kraft

Inom mig bor en riktig Typ. Den här Typen är missnöjd med det mesta och motarbetar det som händer i livet. Det handlar om mitt stora feta ego som tror att det går att bli fri från ”tuffa” situationer genom att motarbeta dem.

De senaste dygnen har min sömn varit mer upphackad än vanligt. Sonen, snart 6 månader, är snörvlig och sover oroligt.  På dagarna är det bära runt honom som gäller. Ut och gå. Lunka på. Vagga tröttgnällande bebis, gå i skogen med Storasyster samtidigt, plocka kottar, hitta myror. Sonen sover 10 minuter, vaknar, skriker, vill amma, somna om, sover 20 minuter till, skriker… Storasyster vill plocka stenar, Lillebror vägrar gå med på att vara stilla, tårarna sprutar. Typen blir heligt förbannad över sonens ”nycker”.

Två dagar i följd har jag känt en annorlunda trötthet, zombielik, med en värk i kroppen, som om musklerna tycker att de varit med om minst ett triathlon. När jag är trött har jag en tendens att tro ännu mer på Typen. Typen talar om för mig vad jag ska tycka om min livssituation. Jag vet att jag, istället för att dras med i Typens tugg, bara kan vila i mig själv, ta ett steg bakåt inom mig själv och bara observera vad som pågår, vila i nuet. Där är det fridfullt oavsett vad som händer. Men, som sagt, när jag är trött är det lättare än vanligt att dras med i tankarna och tro på dem. Jag glömmer bort att vila i mig själv. Detta gör mig bara ännu tröttare, mer irriterad, frustrerad och icke närvarande som mamma. Jag tror på tankarna som säger: ”jag orkar inte detta, jag vill inte, men snälla barn varför sover du inte, hur ska jag palla?!!”

Jag torkar sonens näsa och tänker att det inte verkar någon ände på allt snor, dregel och ögonklet. Dessa tankar är inte särskilt upplyftande. Sonen är en vad jag brukar kalla ”high-need-baby”. Han talar HÖGT om hur han vill ha det. Och det är inte vad som helst som duger. Han vill absolut inte åka vagn, han vill inte sitta stilla, han vill göra allting själv och blir förbannad när han inte kan. Han vill bli buren. Han vill ha mammas båda armar omkring sig när han sover.

Under nattningen så vänder jag på allt, bestämmer mig för att se honom med andra ögon. Han somnar i sängen, vid bröstet, på sidan som han vill ha det. Jag ligger kvar intill honom eftersom jag vet att han kommer att vakna snart igen. Efter 20 minuter bökar han runt, knorrar. Så slår han upp sina stora bruna ögon, klipper med de långa ögonfransarna. Här gör jag mitt val: istället för att bli irriterad över att han inte sover så SER jag honom. Jag bestämmer mig för att vila i nuet, vara fullt närvarande i det som händer. Det fantastiska sker. Det blir alldeles tyst och stilla inombords och en rymd öppnar sig. Det finns en enorm kärlek i vårt möte, vi båda ger och tar. Vi ler varandra rakt in i ögonen och bara ÄR. Varför ska jag önska mig något annat än det här? Efter en stund väljer han att amma igen och sluter ögonen, hans mjuka bebishand kramar min ena tumme. Jag ser vilken kraft det finns i detta lilla barn. Han tar plats i världen, han visar hur han vill ha det och talar för sin sak. Dessa egenskaper kan, rätt använda, bara vara mänskligheten till godo. Jag bestämmer mig för att sluta kalla sonen för ”high-need-baby”. Om jag nu ska sätta en stämpel på honom så är zenmästare en bättre benämning. Han kräver konstant närvaro av mig. Jag får hjälp att sluta identifiera mig med Typen. Att gå ifrån närvaron och förlora mig i tankar ger bara lidande.

Det är en sådan fantastisk gåva att få ha honom i mitt liv. Tack älskade barn för att du ville komma hit.