Flickan vid min sida

Dottern sitter bredvid mig på en stol när jag lagar mat i köket, hon pratar oavbrutet. Hon hänger i mina byxben när jag har bråttom. Hon rör ihop tvätten när jag har sorterat den. Hon tycks ha korkar i öronen när jag pratar med henne och hon bara skrattar åt mig när jag ber henne sluta kasta mat på golvet…

En dag när jag fastnat i trötthet och bråttomsjuka fladdrar en bild upp inom mig. Jag ser en annan flicka istället. Det är barnet som var jag. Det är hon som sitter där, vid min sida. Rågblont hår, rak lugg, stort leende med glugg mellan tänderna, 70-talskläder i olika nyanser av blått. Dottern är visserligen också där, jag ser hennes mun röra sig och hur hon plockar med besticken i översta lådan. Men flickorna är en och samma. De sitter där som två skepnader i en. Två barn i färg, i en skuggvärld som ber om förlåtelse.

Varje gång jag blir irriterad på något Dottern gör säger jag nej till mitt inre barn. Det ser jag tydligt nu. Jag känner mig störd över att hon gör sig påmind. Hon som jag omedvetet har försökt hålla på sin plats. Hon som slåss för att komma ut. Hon som bara vill att jag ska se henne.

Dottern bara hjälper den andra flickan. Hon vet något som hennes mamma inte alltid förstår: vägen till att älska andra går genom att älska sig själv. Om denna världen behöver något så är det väl just detta: att hitta tillbaka till kärleken igen…

Nu tänker jag att det är mig själv jag tar hand om när barnen behöver mig. Jag kan till exempel se mig själv i Sonen som har svårt att komma till ro på kvällen och kinkar i min famn. Det blir en annan energi kring oss om jag ser bebisen som var jag.

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Ja, hur skulle jag själv vilja bli behandlad av min mamma om jag är sex månader gammal och genomtrött? Med kärlek, kärlek, kärlek…

Vi får världens chans att  gå igenom hela vår barn- och ungdomstid en gång till genom de egna barnen. De visar vägen till sådant som är begravet inom dig. Istället för att ge ditt barn skulden så kan du vända dig till dig själv: vad var det som gjorde att jag reagerade så starkt?

Barnet som var jag. När jag kan älska henne helt och fullt vad händer då?

Är det då jag verkligen kan älska mig själv – precis allt? Och hur förändrar det hela min värld?