Hon står där, högst upp i backen. Jag är på väg åt hennes håll. Backen är brant, det svider i låren. Svettdroppar tränger fram på överläppen. Jag kisar mot kvinnan. Hon är helt stilla, som om hon väntar på mig. Solen är på väg ned i hennes rygg. Jag ser bara hennes mörka siluett. Runt henne guldgult ljus. Luften vibrerar av sensommarvärme och hettan växer på mina kinder. Jag är nära nu. Nu ser jag henne tydligare. Hon är slank och kattlik i sina rörelser. Mjuk och elegant på samma gång. Sammetsögon som utstrålar en sällsam värme. Hon lever sin dröm. Det är fritt att vara i hennes närhet. Hon har befriat sig från allt lidande. Hon är livet självt. Hon är allt jag tror att jag vill vara.
Sista metern kvar och jag sträcker mig efter henne. Precis när jag ska nudda vid hennes hand försvinner hon. Likt en dröm jag inte vill vakna ur är hon borta. Ett sting i hjärtat. Jag ser mig om, men inget spår efter kattkvinnan.
En liten duva landar på min axel och kuttrar i mitt öra: ”Hon är illusionen om frihet och du söker på fel ställe.”
Det slår mig att jag redan är fri, men ser det inte eftersom jag söker det som är vid horisonten.
Jag förlorar mig i drömmar om regnbågens skatt när hela regnbågen i själva verket ryms i mig. Med dess färger kan jag skapa allt jag vill.
Med ett djupt andetag öppnar jag dörren till mig själv, landar. Jag är hemma.
Det jag söker kan jag redan vara. Varför låta festkläderna hänga i garderoben och finporslinet ligga oanvänt i skåpen? Släpp ut håret och bjud upp till dans. Känn in fötterna mot golvet och landa i kroppen, låt den röra sig som den vill. Varför vänta med att leva?
Vem vill du vara? Har du tid att vänta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar