Internationella barndagen och barnrättsvecka

Det är måndagsmorgon och vi slår upp dörren till öppna förskolan. Det är ganska lugnt när vi kommer, det finns gott om plats för både kläder och barnvagn. Dottern springer genast in till en av gunghästarna. 
Kaffedoften kittlar mig i näsan, glada ansikten hälsar. Det blir varmt någonstans mitt i bröstet, här finns en plats för oss som är hemma med barn. När jag klär av mig får jag syn på broschyrer och information om barnkonventionen. Det är barnrättsvecka denna vecka, då barnkonventionen uppmärksammas lite extra, och just i dag är det tydligen internationella barndagen också. Personalen har pyntat hallen med böcker och skrifter. En barnbok står framme vid anslagstavlan: Alla barns rätt av Pernilla Stalfelt.

Det varma i bröstet flammar upp i halsen och vill dra upp mina mungipor. Det lyckas ganska bra. Barns rättigheter ska uppmärksammas. Detta brinner jag för. Barnkonventionens artiklar kan ju verka lite torra och tråkiga att läsa men Pernilla Stalfelt lyckas göra den levande för barn – och vuxna! Min önskan är att denna bok ska finnas på alla förskolor och skolor och att alla barn får möjlighet att ta del av den. DET känns som en rättighet.

Jag norpar åt mig ett häfte och läser artiklarna när jag kommer hem. Nästan alla länder har skrivit på barnkonventionen. Jag tänker på alla förskolor där jag arbetat. Tyvärr kan jag inte minnas att vi jobbade på att göra barnkonventionen särskilt levande i arbetet med barnen. Det stannade vid diskussioner i arbetslaget. Men barnen då!? Det har ju rätt att veta vilka rättigheter det har. Att de har rätt att äta sig mätta, att få vila, rätt till utbildning, privatliv, till båda sina föräldrar, att de har rätt att säga vad det tycker, att de vuxna ska lyssna…  

Det gör ont i mig på eftermiddagen. Ledsna känslor i kroppen. Varför ser det ut som det gör i världen? Varför behöver vi ens något som barnkonventionen? Var blev det fel någonstans? Vi bor alla tillsammans på den här planeten, vi hör alla ihop, är vi inte en enda stor familj??? Varför behandlar vi då varandra som fiender? Varför är det inte självklart att alla barn blir bemötta med kärlek och respekt?

Som jag ser det behandlar vi våra barn på det sätt vi ser oss själva. Om vi inte älskar oss själva helt och fullt kan vi inte heller älska våra barn. Så länge det ligger självhat under ytan så finns det krig och katastrofer i världen. Visst kan vi försöka göra något där ute i världen, men så länge vi inte ser in i oss själva också kan ingen förändring ske.

Vad gör ont i dig? Vad blir du arg på? Gör du något åt det eller skyller du på andra? Ger du barnen skulden för hur du mår?

Artikel 24 i barnkonventionen handlar om barns rätt till hälsovård och sjukvård. Länderna lovar att göra allt de kan för att barn ska få bra hälsa. Föräldrarna ska få lära sig att vårda sina barn. Jag skulle vilja lägga till att alla – barn som vuxna -  ska ha rätt till att få hjälp att upptäcka sitt sanna jag, bortom alla trauman, sår eller andra skador från barndomen. Alla har rätt att bli kvitt Skammen - som kan sitta djupt i vårt undermedvetna, som får oss att vilja fly från oss själva, tro på Rädslan och ta till substitut för sanningen, som droger, gräl, slagsmål, depression eller annan destruktivitet som bara förstärker vårt eget självhat och får skuggorna att växa än högre omkring oss. Om länderna satsade på att få människorna att upptäcka hur hela de är, i sig själva, skulle en verklig förändring kunna ske, både inom oss och utanför oss. Ty världen vi ser är en spegling av vårt inre. Det vi tror oss själva om är vad vi får tillbaka. Vilken värld vill vi ge våra barn?