Det livslånga lärandet

”Förskolan skall lägga grunden för ett livslångt lärande.”

-          Läroplan för förskolan (Lpfö 98)

I förskolan talas det mycket om lärande. Det är något stort och fint och viktigt det här med lärande. Det har jag förstått. Men vad menas egentligen med att lägga grunden för ett livslångt lärande?

Vad är det vi ska lära oss? Vad är det som är viktigt att kunna? Handlar det om vad djuren i skogen heter, att kunna räkna till 10, att kunna vänta på sin tur, att vara en bra kompis? Handlar det om att lära sig söka efter kunskap?

Jag skulle vilja att alla som möter barn funderar över frågan: Vad behöver barn lära sig för att vara rustade för allt de kommer att möta i livet? Är det inte där vi borde lägga fokus om vi talar om de yngsta barnen?

Barn lär inte bara i förskolan, barn lär sig om sin omvärld hela tiden. Lärandet börjar redan i mammas mage. Det går inte att säga att barn bara lär sig saker när vi har tänkt att de ska göra det, genom ”uppfostran” eller ”nu är det samling eller undervisning.”Barn lär sig om sin omvärld genom att iaktta och ta del av det som händer omkring dem, de lär sig genom möten med andra.

Barn gör som vi gör, de lär genom imitation. Barnet studerar dig och tar efter. Pekar du på en blomma och säger ”fin”, lär sig barnet att tycka att blommor är fina. Klagar du över vädret när det är kallt eller regnar så lär sig barnet att tycka illa om sådant väder. Jämför du barnet med andra barn lär det sig mindervärde. Skrattar du mycket, trivs med livet och jobbar med det du innerst inne vill, ger du barnen frihet att uppleva detsamma. Om du trivs med dig själv smittar det av sig till dem. Skäller du på barnet lär det sig skam och låg självkänsla, det lär sig att det är okej att kasta skit på andra när man själv mår dåligt. Uppmärksammar du Stinas ”coola tröja” eller Simons ”fina lastbil” varje morgon lär sig barnen att det är viktigt med fina kläder och materiella ting. Möter du din kollega på ett trevligt sätt lär de sig vara trevliga med sina kamrater. Kallar du vissa barn för ”snälla” och andra för ”dumma” lär du dem att det finns goda och onda människor i världen och att det är bäst att hålla sig inom den goda ramen, i alla fall när fröken ser. Barn gör inte som vi säger, de gör alltså som vi gör. Barn lär sig massor som pedagogen i förskolan inte dokumenterar.

Barn lär sig om relationer genom att se hur föräldrarna har det tillsammans. De kommer att ta med sig erfarenheterna in i sitt vuxenliv. Beskyller föräldrarna varandra för saker som händer? Tar de ansvar för sig själva eller tar en av dem (oftast mamman) ansvar för alla? Hur fördelas sysslorna mellan man och kvinna?

Vi vuxna delar ut beröm eller kritik på ett sådant sätt att det nästan är sjukligt. Barnen lär sig sukta efter beröm. De lär sig bli utifrånstyrda och att fortsätta prestera för att få uppskattning, som de felaktigt kommer att förväxla med kärlek. Det är så vi fostrar människor att prestera och driva ett samhälle grundat på konsumtion, där många är fattiga och några få i toppen håvar in kosingen. Vi jobbar hårt för att få vår belöning: bekräftelse utifrån. Det är så vi har lärt oss.

Barnet lär sig att vistas i en grupp tillsammans med ca 19 andra barn där 3 vuxna håller i trådarna. Barnet ser vuxna med stora krav på sig att följa riktlinjer och styrdokument eftersom verksamheten hela tiden ska dokumenteras och visas upp. Barnen lär sig att det mest är kvinnor som tar hand om barnen, att mammor och pappor måste jobba och vara borta från dem hela dagen. Barnen får möta många stressade pedagoger och föräldrar med tankarna på annat håll. De lär sig hur det är att ha vänner och vissa knyter an till barnen i flocken istället för en pedagog eftersom anknytningsteori inte alltid är något som tas hänsyn till när den tidspressade inskolningen är igång. Små barn som inte har en trygg anknytningsperson intill sig lär sig att inte lita på andra, att de måste ta hand om allting själva, med kontrollbehov och ångest som en inte helt ovanligt påföljd.

Vad lär sig barnet mest om? Prestationer eller relationer? Hur många gånger på en dag får barnet höra att det är ”duktigt” när det gör något som ritar, leker, spelar spel? De vuxnas beröm haglar över barnen som får veta att det är ”snälla”, ”duktiga” och att teckningen eller halsbandet är ”fint”. De får beröm och plus i kanten om de visar på framsteg. Varje litet tecken på lärande noteras och förs prydligt in i barnets egen pärm. När barn är i flödet och leker tillsammans med glittrande ögon, går du då in och säger till dem att de ”leker fint” eller ”nu måste ni städa, allt är i en enda röra” eller möter du dem i varandet, i det där magiska skimret där allt är möjligt, där allt bara är en enda kreativ salig röra?

Vi har glömt något. Något är allvarligt fel. Hjälp mig, pedagoger i förskolan! Hur får vi barn att känna att de kan lita på sig själva, lyssna till sin inre kompass och vara trygga i sig själva? Hur arbetar ni för att få barn med stark självkänsla som blir ”inifrånstyrda”, som har integritet och äkthet? Som är sig själva i världen. Dela gärna med er till mig. Det som kommer närmast det jag söker i läroplanen är följande: ”Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin identitet och känner trygghet i den.” Men det känns inte riktigt som det jag söker.

Barnet lär sig mest av hur du som vuxen är. Känner du att du är trygg? Har du mött dig själv på riktigt, är du sann mot dig själv och andra? Har du mött ditt eget inre sårade barn? Om du inte är närvarande i dig själv i mötet med barnet kommer det att uppleva att något livsviktigt saknas. En känsla av brist uppstår. Den här känslan av brist blir som ett hål inuti som barnet bär med sig när det växer upp. Det finns många sätt att försöka fylla det hålet. Eftersom barnet har lärt sig att söka i det yttre så är det där han kommer att leta efter tillfredsställelse. Man tar till sådant som godsaker, spel, shopping, förälskelser, droger mm. Men det går inte att fylla på självkänslan genom att tillföra något utifrån.

Vad barnen behöver är närvarande vuxna. Barn behöver bli sedda och accepterade precis som de är. De behöver kärlek och oändligt tålamod. De behöver vuxna med god självkännedom, som vägleder dem med säker hand. Barn behöver goda förebilder att ta efter. Barn med en stark självkänsla som har tillit till sig själva kommer att vilja lära sig nya saker. Helt av sig själva. De kommer att ha massor med energi att lära sig eftersom de inte har så mycket rädslor i bagaget som håller dem tillbaka. Är du i kontakt med dig själv har du en enorm drivkraft inifrån att följa ditt hjärta, ditt inre kall. Du vet att du vill jobba som sjuksköterska eller konstnär eller snickare eller vad det nu kan vara. Du slipper halka in i sidospår på grund av att du följde någon annans tyckanden. Barn i kontakt med sig själva mår bra och klarar livets hårda törnar bättre. De kommer kanske att falla omkull ibland, men reser sig snabbt upp igen.

Det är en utmaning att hålla sig fullt närvarande i det kaos som kan uppstå i förskolans stora barngrupper. Ibland är det som ”hela havet stormar”. Men vi måste ju börja någonstans.

Kära förälder och pedagog – håll dig närvarande. Finn dig själv och vila där. Kanske börjar fler sträva mot en förändring inom förskolans och hemmens väggar då? Vi kanske slutar upp med att vara så förbaskat ”duktiga” och ”snälla” (som vi lärt oss från barnsben) och säger ifrån när barnantalet i gruppen stiger, när resurser dras ner, när kraven bara växer. Vi kan omöjligt gå med på sådant som känns fel mot vår natur. Vi blir sanna mot oss själva och då kan vi verkligen tala om att vara goda förebilder. Då kan vi snacka lärande. Eller så fnissar vi då bara åt ett sådant begrepp.