”Vem tror hon att hon är? Att hon bara vågar gå före i kön! Och tror hon verkligen att hon är snygg i den där frisyren?! Och titta på den där sura gamla gubben, bitterheten själv, han ska då alltid klaga på nåt… En del människor borde inte ha körkort, särskilt inte kärringar över 40. Kolla där vilka tjockisar, tänk om de skulle sluta äta bakelser och börja träna lite mer istället!”
Så kan det låta, antingen inuti huvudet eller i ett helt vanligt samtal, kanske på fikarasten. Det är som att vi har behov av att döma och klaga på det vi ser omkring oss. Egentligen är det ju ingen ordning på människorna i den här världen, eller?
Vad säger du om andra bakom deras ryggar? Det kan vara en hel del saker som inte är så vackra. Vissa människor tycks vi gå igång på mer än andra. Alla har vi sådana i vårt liv som vi har det svårt med, kanske knappt står ut med. De kanske visar oss snålhet, falskhet, oärlighet osv.
Men: det du säger om din granne säger mer om dig än vad det säger om din granne.
Så som jag ser min omvärld ser jag mig själv. Skulle jag verkligen kalla andra för idioter om jag älskar mig själv?
Du stör dig på ”de andra” när det faktiskt bara är en spegel som hålls upp åt dig så att du ska kunna få syn på dig själv och förlåta. Det är så vi kan använda den här världen, till att bli fria. Vi kan leva utan det dömande filtret. Vi kan se sanningen i oss själva och varandra. Det är att verkligen leva.
Så länge du retar dig på sidor hos andra har du sidor hos dig själv som inte blivit sedda och omhändertagna. Egentligen räcker det att se dem, att vara iakttagaren, den som upplever.
Och när du dömer kan du se att du dömer. Döm inte ditt dömande. Se, bara se.
Tankarna är ständigt igång. Det är som en radio. Du behöver inte följa med i den historia de berättar för dig. Du behöver inte dras med. Du kan välja att bara vara den som iakttar. Där är du fri. När du slutar dras med i det som sägs på radion tystnar den så småningom. Att bara iaktta är som att gå på bio och hela tiden komma ihåg att det är en film du ser, att det faktiskt bara är en film och inte på riktigt. Precis så är det med tankarna. Tankarna (och alla andra upplevelser) är filmen som spelas upp på bioduken. Du är den som tittar, glömmer du bort att du är iakttagaren och helt förlorar dig i filmen glömmer du bort dig själv. Så gör vi dock i den här världen. Vi förlorar oss i allt som tycks ske och skapar en helt ofattbar dramatik.
Att bara iaktta betyder inte att man slutar att agera i världen. Men du kommer att sluta göra det i reaktion, du kommer att agera samtidigt som du vilar i ditt inre lugn och då vet du precis vad du ska göra i varje stund. Du blir visheten själv. Detta är ditt sanna jag.
Det finns "inga andra". Allt är ett. Du är en annan jag. Vi är delar av samma oändlighet som drömmer en dröm om separation. I mångas fall är det en mardröm. Det räcker att slå på nyheterna för att få ett flertal bevis på hur vi skapar när vi tror att vi är skilda åt.
Vi kan välja att bara vila i medvetenheten och se allt som händer eller så kan vi mer aktivt förlåta figurerna i den film som spelas upp här på vår planet.
Följande är ett förslag på en tankegång du kan använda som en väg till förlåtelse och frihet. Jag brukar använda den när jag stöter på ”trubbel” med mina medmänniskor (inspirerat av En kurs i mirakler):
Du finns egentligen inte. Om jag tror att du är skyldig till..... och om det var jag som hittade på dig till min dröm, betyder det att den inbillade skulden finns hos mig. Eftersom vi aldrig separerats från varandra förlåter jag oss båda för det vi aldrig har gjort. Nu finns bara oskuld och jag väljer att förena mig själv med mitt inre jag/min vägledare/ljuset/hjärtat/sanningen/medvetenheten (eller vad du nu vill kalla det som är bortom alla tankar, känslor och upplevelser.)
Allt är omhändertaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar