Vem är du?
Har du ställt dig den frågan någon gång?
Är du någon av de roller du spelar på arenan Jorden? Är du kanske lastbilschaufför, körsångare, tonåring, joggare, fattig, rik, invandrare… Eller är du kanske kroppen, sinnet eller känslorna? Är du den historia du berättar om dig själv? Är du alla prylar du äger? Om man säger att du är lite av allt möjligt, olika delar som bildar dig, och om dina roller eller omständigheter ändras, om du t ex förlorar jobbet eller ditt hus brinner ner, dör en liten del av dig då? Om du tappar minnet finns du inte längre då? Om du inte nått dina mål i livet, eller tycker att du gjort saker du ångrar är DU - den du är - misslyckad då? Ja, så länge som du identifierar dig med dina roller och din historia så kommer du förmodligen att känna så.
Jag skulle kunna beskriva mig som förskollärare, mamma, dalkulla, vegetarian, hyposyntesterapeut, hälsointresserad, 35 år osv, men ingenting av detta säger något om vem jag faktiskt är.
Alla lever vi i våra små egobubblor. Egot är något vi har lagt oss till med för att vi tror att vi är separerade från varandra, och eftersom vi tror det så måste vi paketera in oss på ett visst sätt och sätta etikett på oss. Egot gör så för att hävda sig mot andra, eller göra sig underlägsen. Det är antingen det ena eller det andra. Egot jämför sig ständigt med andra. Jag är minsann så – och inte så!! Identifierade med egot startar människor krig i världen, vi grälar inom familjen och vi blir förbannade för att andra har avvikande åsikter eller beter sig på ett annorlunda sätt. Vi kanske isolerar oss i rädsla. Vi har så totalt förlorat oss i allt som sker i den här världen att vi har glömt att vi har samma ursprung.
Egot kan ha olika delpersonligheter. Jag får syn på nya hos mig själv hela tiden. En är ”Perfekta Mamman”. Hon och jag har inte varit bundis. Hon vill gärna jämföra sig med andra mammor. Hon tycker att allt ska se perfekt ut, välsminkade ytor, polerad diskbänk och alltid snygga, matchande kläder på barnen. Barnen ska helst alltid vara glada, nöjda och leka fint. För herregud, vad ska folk annars tro!? Allt annat än det perfekta är ett hot mot hennes felfria fasad med nystajlad frisyr och välmanikyrerade rosa naglar. Jag ser hur Perfekta Mamman bara suttit i vägen i min relation till Dottern. Hon vill ju inte ha en Perfekt Mamma, hon vill ha en som finns där, en som är ”good enough”.
Tack vare en viss vakenhetsgrad har jag lärt mig att se olika roller som egot spelar. Så fort jag blir medveten om att Perfekta Mamman är ”på besök” brukar hon försvinna på ett mystiskt sätt, hon löses upp likt dimma som skingras. Kvar blir bara klarheten, närvaron runt mig och barnen.
Nu i veckan fick jag syn på den andra sidan av myntet. Vänder man på en delpersonlighet finns nästan alltid en motsats. Jag såg att Perfekta Mamman försökte vara så perfekt för att skyla ”Värdelösa Mamman”. Skammen att inte duga måste på alla vis döljas. Den Värdelösa Mamman vill vi INTE veta av. Såna som hon ska inte ens ha barn. Såna som hon ska sitta bakom lås och bom.
Innan jag fick syn på vad det var frågan om kände jag en bottenlös smärta djupt i mitt inre. Det var som en värk inifrån skelettet tillsammans med en vilja att försvinna från den här världen. Jag förstod inte vad det var fråga om, varför jag mådde så dåligt. Egot tog till ett av sina bästa tricks.
Men när jag fått insikt om de båda mammarollerna och hur de bara var två ytterligheter, två motsatser som tillsammans blir lika med noll, klev jag ut i ljuset igen. Jag blev än en gång närvarande, mitt stela ansikte fick liv och jag kunde le mot min familj. Så skönt att bara få dela närvaron tillsammans, bara vara där, utan en massa roller som måste spelas, som bara står i vägen för ett verkligt möte.
Det är ingen idé att säga till dessa delpersonligheter att fara och flyga, hata dem och be dem försvinna för alltid. Ånej, de kommer inte att ge sig så lätt. Försöker du tränga undan dem växer de sig bara starkare. Det man kan göra är att se, se dem för vad de faktiskt är. Du kan möta dem, omfamna dem och de försvinner som skuggor när du tänder lampan.
Min kära mamma brukar köpa tidningen HÄLSA och ge den till mig när hon läst färdigt. Den här gången åkte mina ögonbryn upp en smula extra när jag läste artikeln om Frank Kinslow, mannen bakom Quantum entrainment. Det är en ny healingmetod som handlar om att bli medveten om närvaron bortom tankarna, väldigt enkel, som du själv kan lära dig mycket snabbt.
Det slog mig att jag jobbar på liknande sätt med hyposyntes. I ren närvaro, i medvetenhetens rymd blir allt omhändertaget. Vi når lätt dit under en session. Alla problem blåser bort som om de aldrig har funnits. Kanske var det för att de faktiskt aldrig fanns? Egot har byggt upp en massa ”problem” av rädsla. Rädslan är bullshit.
Vi är medvetenheten. Vi kan återfå kontakten med den. Den finns där hela tiden. Om vi är medvetna om medvetenheten för vi in Livet i livet. Allt blir lättare då vi ser att vi hör till. Vi är inte separerade, vi kan släppa våra identifikationer vi har byggt upp här. Vi kan finna glädje, ro och stillhet. En frihet bortom allt förstånd.
Läs mer om Hyposyntes:
Läs mer om Quantum entrainment:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar