Jag vet hur jag ska göra. Det börjar med en tanke, när jag ligger i min säng om kvällen. Jag bestämmer mig för att flyga, lyfta från kroppen. Och så gör jag det bara. Jag vibrerar och så är jag iväg, svävar upp emot taket i mitt rum. Där ligger jag och känner hur det känns att vila mot snedtaket. Ibland vågar jag mig iväg längre, ned för trappan till den undre våningen innan jag bestämmer mig för att flyga tillbaka till sängen igen.
¤
Under mina år som förskollärare har jag hört barn berätta de mest underliga historier.
Det har funnits en och annan vän som jag inte kunnat se, men som absolut skulle ha en plats vid bordet eller i leken. ”Låtsaskompisar” säger de vuxna. Jag vill inte längre kalla dem för det, för vad är det som säger att de är på låtsas för barnen? De kanske är högst verkliga?
¤
Vera, 4 år, har ett stort rött födelsemärke. Det täcker nästan hela benet. En dag berättar hon för mig om en mörkhyad flicka, Isilia, som fått benet avslitet av en tiger. Vera säger att hon vill vara Isilia, för hon är så vacker, kanske kan hon få vara det igen?
¤
Eddie, 3 år, sitter utomhus och ritar med mig en solig junidag. Jag ritar en regnbåge och en gubbe som går på regnbågen. Eddie protesterar högljutt: ”Neeej, man kan inte gå på regnbågen. Det gör man bara när man är död.”
”Jaha”, svarar jag. Jag tappar orden. Vad svarar man på sånt? Men jag blir nyfiken och önskar att han ska berätta mer. Jag frågar om han gått på regnbågen någon gång.
”Ja, det har jag. Innan jag åkte rymdskepp till min mammas mage.”
¤
Johanna, 4 år, sitter för sig själv och ritar en eftermiddag. Hon har dragit sig undan från stimmet i barngruppen. ”Jag vill bara sitta här med dig, Maria”, säger hon. Jag sätter mig ned bredvid Johanna en stund för det känns som hon behöver det.
”Jag har en kompis hemma som heter Sara. Vi brukar leka ibland….”, börjar Johanna.
Tystnad.
”Men vet du, Maria, jag har en annan vän också, men han är död nu… Vad var det han hette nu igen?” Johanna sitter tyst en ganska lång stund, sen säger hon:
”Ja, just det. Jesus. Jesus heter han.”
¤
Frida, 5 år, berättar för mig om filmer hon ser inuti huvudet och djur som pratar med henne. ”Det bara kommer massa roliga filmer så fort jag blundar!” Hon sätter pekfingret mitt i pannan för att visa var hon ser det som spelas upp.
¤
Gustav, 1,5 år, tittar ofta mot något som tycks finnas till vänster om mig. Han skrattar och pekar och verkar väldigt road av något. Jag får ofta vända mig dit men kan inte se någonting.
”Barns behov av att på olika sätt få reflektera över och dela sina tankar om livsfrågor med andra skall stödjas." - Läroplan för förskolan
Vi ska inte påverka barnen, vad de ska tro eller tycka. Men vad säger vi när de kommer med sina frågor och berättelser? Det är inte tabu att tala om Gud, livet och döden och andra skeenden som barn upplever. Barn har rätt att säga vad de vill och tro vad det vill. Vad har vi för rätt att säga att det de ser inte är på riktigt?
Hur kan vi vara säkra på att vår syn är den sanna? Kan det vara så att barnen har andra förmågor, sådana som vi kanske rent av tappat bort och glömt?
Vi kan vara öppna för barnens berättelser. Vi ska akta oss för att undervisa dem. Det ska vi inte göra. Istället kan vi ställa frågor som:
Vad tror du? Var fanns du innan du föddes? Vad händer när man dör?
Respektera barnens svar. Det finns inga svar som är rätt eller fel. Alla svar är tillåtna.
Barn förhåller sig ofta mycket sundare till död och sorg än vad vi vuxna gör. Vi har blivit så rädda. Barn talar rakt på sak. Men märker de att det inte är ”tillåtet” att tala med de vuxna om döden så finner de andra sätt genom skapande och lek. Barn lägger inte locket på som vi vuxna kan göra.
Jag tror att barn har ett och annat att lära oss om livet och döden. Vi kanske ska låta oss våga lite mer här? Om vi släpper taget om vår rädsla och låter barnen visa vägen kanske vi kan få syn på ett och annat?
Dottern har en uggla ovanför sin säng. Den verkar alltid vara där. ”Ugglan” säger hon, ler stort och pekar. Jag kan inte se något annat än en vit vägg. Men jag skulle aldrig drömma om att säga till henne att ugglan inte finns där. Ugglan verkar inte vara skräckinjagande på något sätt. Dottern får något lyckligt i blicken när hon pratar om ugglan, hon ser road ut. ”Ugglan är vaken hela natten”, sa hon i morse när vi gick upp. Jag säger inte så mycket, men visar att jag lyssnar och tänker att det kan ju vara bra att ha en beskyddare, för kanske är det vad ugglan är? Vad vet jag – egentligen?
Tänk om det är så, att vänner, djur och andra väsen kan finnas i någon annan dimension eller så, som barn har tillgång till, men vi förlorat? Om vi gång på gång säger att det inte är på riktigt det de ser, kanske de till slut börjar tro på oss och slutar se?
Det vi är rädda för behöver vi inte överföra på våra barn.
Barnen i inlägget heter egentligen något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar