Kärleken har inga behov

Hellre ett liv i en skog
med dig där man är gömd
än ett liv bland alla
där man är glömd
Hellre en regnig morgon
med ditt ljus
än en solig morgon
alla utom du
Hundra tårar i min hand
från dig än att du skrattar
i nån annans famn
Hellre hundra mil bort
och jag vet var du är
än att du är nära
och ändå inte här

Ur Egoism av Eva Dahlgren

Jag lyssnar på radion. Låt efter låt handlar om hjärta och smärta, den ena historien mer invecklad än den andra. Budskapet är dock nästan alltid detsamma: ”Jag behöver dig. I  need you baby. Har jag inte dig är jag olycklig. Du är den ende. Jag kan inte leva utan din kärlek.”

Vi tror att kärlek är någonting som ska ges till oss utifrån och inser inte att vi har en oändlig källa av kärlek att ösa ur inifrån oss själva. Allt jag vill ha kan jag ge till mig själv. Jag behöver inte söka det från någon annan. Jag är redan hel i mig själv, ingen annan kan göra mig hel.

Vi blir förälskade, och svävar någonstans ovanför molnen. Vi badar i eufori och upprymdhet. Vi kan inte få nog av den andre. 

Vad som händer är att vi får en glimt av vår egen storhet - den ändlösa rymd av kärlek som bara väntar på att får uttryckas genom dig till alla.

Dörren till Kärleken har öppnats. Vi ser oss själva i en annan. Sen, när känslan mattas av på grund av att alla våra egna skuggsidor ännu en gång ramlar över oss, anklagar vi vår partner för att inte längre ge oss det vi ”fick” i början. Men det handlar aldrig om den andre. Den enda vi möter är oss själva. Hela tiden. Här kan vi välja att gå vidare till en ny partner eller stanna och möta oss själva.

Du attraherar en partner som behandlar dig så som du behandlar dig själv. Älskar du inte dig själv spelar det heller ingen roll hur mycket någon annan håller dig under armarna, du kommer ändå att sakna kärlek i ditt liv. Kräver du kärlek av andra och vill att din partner ska säga de tre magiska orden titt som tätt finns det en risk att du upplevs som klängig och inte särskilt attraktiv.

Så länge vi är identifierade med Egot kommer vi att känna behov av att andra människor ska ge oss något. Egot använder andra för sina syften. Egot vill stärka sig själv och använder partners och barn för att bli ”mer”.

Söker du kärleken på allvar – sluta använda andra som kryckor och öppna istället dörren till ditt eget hjärta.

Kärlek är att ge - inte att få.

Hur är det när barnen kommer in i våra liv?

Egot vill ha barn i sitt liv för att få något. Identifierade med egot ”älskar” vi andra när de gör som vi vill, när de ger oss något vi vill ha.

Egots tankar kring föräldraskap kan vara:

·         Jag blir någon. Jag blir mer betydelsefull.

·         Släkten förs vidare.

·         Någon tar hand om mig när jag blir gammal.

·         Min dotter/son ska minsann bli…. (välartad, rik, begåvad, söt, bättre än andra etc)

·         Nu behöver jag inte vara ensam längre.

·         Nu kan jag få all den kärlek jag behöver, all kärlek jag saknat kan jag få genom mitt barn.

·         Jag får barnbarn = ännu en identitet.

Vi kan släppa alla bindningar till andra. Med bindning menar jag att vi kräver att andra ska vara på ett visst sätt så att de ska passa oss. Då vi släpper andra fria att vara sig själva blir vi också fria. Vi kan bara älska andra om vi låter dem vara som de är. De finns inte till i våra liv för att ge oss något. Kärleken har inga behov.

Våra barn känner om vi har bindningar till dem. De kommer förr eller senare att göra revolt mot de stängsel vi bygger kring dem. De kommer inse att de aldrig blivit älskade för sin egen skull.

Barn lever i en upplevelse av ren kärlek när de föds. De vet inget annat än total tillit. Detta tappas bort när vi ger dem en annan verklighet, när vi visar i ord och handling att de finns till för någon annan, att de måste slåss för att komma framåt, att kärlek bara kan ges till dem om de beter sig så som vi vill. Sanningen om dem själva glöms successivt bort.

Men vi kan återfå kontakten med Kärleken, med oss själva. Älskar vi oss själva villkorslöst kan vi ge samma kärlek till våra barn.

Du kan börja med att förlåta dig själv. Döm inte dig själv så hårt. Svåra känslor kommer och går, men de är inte du. Krama dig själv och ditt inre barn när livet gör ont. Upplever du kärleksbrist – kom ihåg att det förmodligen är ditt inre barn som vill att du tar det i din famn. Den kärlek du inte fick som barn kan du börja ge till dig själv, istället för att söka den utifrån eller kräva att andra ska älska dig eller behandla dig bättre.

När du börjar älska dig själv kommer du inte längre ha något behov av att andra ska älska dig. Ändå kommer du då att fungera som en kärleksmagnet, all kärlek du själv utstrålar kommer tillbaka till dig. Som en boomerangeffekt.