”Grenarna på de två blommande träden slingrar sig in i varandra och blombladen faller till marken och blandar samman sina vackra färger. Det är som om himmel och jord förenas i kärlek. Men de står var och en för sig med egna rötter, rotade i jorden. De representerar verkliga vänner, mogna, sorglösa och naturliga. Det finns inget tvingande i deras kontakt, inga behov, ingen önskan att förändra den andre.”
- Från Osho Zen Tarot
Så länge jag kan minnas har jag trasslat in mig i andra. Jag har tagit ansvar för andra och inte sett att de faktiskt kan ta ansvar för sig själva. Någonstans på vägen genom livet valde jag att fly ångesten över att vara beroende och sårbar, och började istället använda kontroll som strategi.
Jag har förstått att det är vanligt hos oss kvinnor. När barnen kommer slår beteendet ut i full blom. Vi tar ansvar för allting, barnens kläder, matsäckar, tvätten, inköp osv. Vi kontrollerar om mannen har gjort det han ska. Har han bytt blöja på minstingen, ringt sin mamma, köpt present till kalaset på lördag???
Djupa suckar om han inte har det. ”Varför måste jag ha koll på allt, varför är det bara jag som måste fixa saker?” De syrliga frågorna förpestar luften. Alla känner stanken.
Puh. Inte konstigt att jag blir trött. För att inte tala om bristen på charm och vilken sorts förebild barnen får. De lär sig att det är mamma som har koll på allt, att det är henne man frågar. Hon vet, hon fixar biffen. Men hon är sur när hon gör det. En riktig martyr.
Så länge morsan fortsätter att ta ansvar för allt och alla kommer ingen annan att göra det. Så som kontrollmamman förväntar sig att det ska bli – så blir det garanterat.
Jag tränar mig på att släppa kontrollen och märker att det går riktigt bra. Det jag låter bli att göra tar faktiskt någon annan hand om. Även om det inte sker på en gång.
Kontrollkvinnan får dock sina återfall. Hon kan sticka in näsan genom dörren när man minst anar det, med sin snörpmun och den dominanta tonen: ”Har du kommit ihåg soporna, har du hängt tvätten!?”
Sen Dottern föddes pågår urtrassling. Det är ett projekt som inte tycks ske över en natt. Vissa mönster är djupa, som traktorspår i lera. Gång på gång kör jag ner i dem.
Men när jag slutar kontrollera blir det faktiskt inte kaos. Okej, det kanske är lite skitigare på köksgolvet. Men vad gör det? Är det något barnen kommer att må dåligt över när de blir vuxna?
Vill jag att de ska minnas mig som en som tog ansvar för allt, som rusade runt och städade och fixade hela dagarna? Eller som en mamma som tog sig tid, som gjorde det hon ville, som låg på golvet med dem och var glad, lycklig att bara få vara med dem? Som såg deras pappa i ögonen och kysste honom så att de såg det, istället för att bara kritisera och hacka honom i småbitar? En mor som var ärlig mot sig själv och slutade spela upp samma gamla film gång på gång.
Att vara autentisk. Att vara sann. Mitt livselixir.
Jag och Sambon talar ofta med varandra om hur vi har det. Ibland blir det gräl. Men ingenting läggs på hög. Allt måste ut. Vi synar våra mönster i sömmarna. Han är min lärare och jag är hans. Vi frigör varandra från gamla skuggor. Vi ser hur skönt det är att leva när vi står för oss själva och bara vackert slingrar in oss i varandra. Det är när vi trasslar in oss vi upplever problem. När vi tror att vi sitter ihop. 
Vi ser hur vi valt att anpassa oss efter andra. Hur vi lärt oss vara utifrånstyrda istället för styrda inifrån.
Att vara sann är att vara inifrånstyrd. Då lyssnar jag på mig själv. Vad vill jag? Vilka är mina behov?
En sann människa vet man var man har. Hon vet att vad andra tycker om henne inte alls har med henne att göra. Hon är ärlig med vad hon känner istället för att skylla på andra. Hon kanske säger: "Jag är ledsen för att jag tar så stort ansvar här hemma. Jag är rädd för att jag inte ska orka med det." Det stannar där. Hon börjar inte skälla på de andra i familjen för att hon är trött och tar på sig så mycket.
Jag kan inte ändra på andra människor, den enda jag kan förändra är mig själv. Livet blir lättare om vi låter andra vara som de är och accepterar att vissa saker står utanför vår makt att förändra. Vi kan bara ta ansvar för oss själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar